Rubbat perfekt

Ja ungefär så känns det...
I min snurriga skalle så finns det en bild av perfekta jag. Det har tagit mig dryga 47 år att fatta att det bara är i min skalle bilden ser ut så.
Ingen annan har min bild av mig... lika lite som jag har samma bild av någon som den har om sig själv.

Ingen annan har heller åsikter om mig utefter mina referensramar. Så vem bryr sig om jag går 4,5 eller 7 km på en timme? Antagligen bara jag... som då alltså tycker att jag är klen/lat/korkad, varje gång jag går mindre än 4 km.... knäppt, jag vet, men jag är mycket medveten om det.

Ibland, men bara ibland, skulle det vara spännande att kunna höra/förstå vad andra tänker om mig.
Nu fiskar jag inte efter att alla som läser detta ska delge mig vad ni tänker om mig, nä, håll det för er själva ni, det är helt okej!
Det är mer vid vissa tillfällen som denna önskan kommer över mig.
Ett exempel? Ja, när jag uppfattar dubbla budskap från någon, munnen säger en sak, utstrålningen en annan.
Men det är värdsligt...
Jag är mitt eget liv.
De människor jag älskar finns tätt omkring mig och det är jag innerligt tacksam över!

men ändå...
kan jag inte låta bli att undra ibland..

Å just idag... är jag heeeelt perfekt!

Tjingeling!

Träna? Jag?? Näää....

... jag bara promenerar ju lite... tänker jag...
Kände idag att jag inte kunde vänta med att köpa nya skor så jag travade in på en sportaffär, rätt så nära mig, och frågade efter bra skor att gå i.
Säljaren frågade genast hur mycket jag går och jag svarade att det är inte så mycket... typ 3-4 km/dag.
Då tittade han på mig och sa direkt att det är mycket och att jag då ska köpa bra löparskor med bra dämpning. När jag försökte lägga vikt(hahaha) vid min kroppshydda och dess inverkan på mina leder o s v så lyssnade han inte så nämnvärt. Säljarens fokus var mer inställt på hur mycket jag går/ vecka och på vilket underlag. Men han plockade ändå fram skor som passade mig perfekt! Så jag är nöjd med dagens impulshandling... ett par Asics skor och ett par Bungy Pump-stavar. Ska prövas om en stund när hockeyförnedringen(för Finland) är över på tv.

Så nu är det bara att öka promenad- dos, intensitet och sträcka så blir detta en härlig sommar!

Tjingeling!

Times are a changing

Våren kommer med regn i mängd. Bara det i sig är en förändring emot vinterns snöande. Dock är det fortfarande kallt! På ren tjurighet har jag hängt bort vinterjackan... jeansjackan funkar med fleecetröja eller tjockkofta under !
Förändringarna kommer i skock nu. Nytt uppdrag på jobbet, nya förutsättningar, nya arbetstider, "nya" arbetskamrater och ny inställning.
Största förändringen sker nog ändå inuti mig. Jag jobbar stenhårt med att förändra min attityd till mig själv och ta bort alla dåliga samveten som jag inte behöver ha.
Ingen lek ska ni veta eftersom jag har en tendens att vända mig avig för att andra ska ha det bra.
Men jag jobbar på det. Att medvetet välja, att medvetet lyssna in och känna in saker som sägs eller situationer som uppstår.

Är det så att jag inte, medvetet eller omedvetet, har ställt till något, så behöver jag ju inte ta på mig ansvaret för hur och vad andra människor råkar ut för, tänker sig eller önskar.
Jag menar, jag är ju ändå ingen tankeläsare och kan ju inte veta hur andra tänker eller känner om jag inte får veta det.
Jag kan heller inte veta om det jag säger stör eller sårar någon annan. Jag har slutat ta ansvar för andra människors glömska, ointresse och brist på eget intresse att ha koll på sitt eget liv.
Ber du mig om hjälp så kommer jag antagligen att ställa upp, om det är något jag kan hjälpa dig med och om jag har förmågan och möjligheten att hjälpa dig.
Men förutsätter du att jag ska läsa dina tankar och förstå dina känslor och reaktioner utan att du kommunicerar det till mig så kan du lika gärna ge upp direkt.

Jag har börjat hitta mig igen. Tar mig sakta ur det kaos som har rått under många år, som jag inte ens har förstått.
Ber om ursäkt för mitt ofokus och min oförmåga till analytiskt tänkande och agerande.
Oavsett vem du är och hur jag har "drabbat" dig så vill jag att du ska veta att jag börjar bli hel, klok och fokuserad igen.
Den envishet och tjurighet som varit som bortblåst länge kommer tillbaka ett steg i taget... man bygger inte 20 års förvirring till stabilitet på en kafferast. Men jag är och jag älskar... LIVET!

Multitasking... eller bara allmän bonnförvirring??????

Jag satt här vid min dator och kom på att vi faktiskt fått morrontidning idag. "Strålande!", tänkte jag och reste mig och gick mot hallen för att ta mig utför trappen och ut till brevlådan. Slängde en blick in i köket och tänkte att:"Det är ju en bra idé att fixa kaffet så det är klart när jag kommer in med tidningen!"

Väl inne i köket plockade jag undan lite skräp från bordet, torkade bordet och skulle ställa in ett glas i diskmaskinen. I diskmaskinen var det fullt... av ren disk, så då plockade jag ur den så vi skulle kunna ställa in disken sen efter frukosten. Så plockade jag fram perkulatorn å tog av locket från den.
Gick in i sovrummet och tog på mig kläder.

Tillbaka till köket igen och torkade av spisen.
Diskade ur perkulatorn och fyllde den med vatten. Såg att köksluckorna ovanför diskbänken var lite fläckiga så jag torkade av dom.
Så tog jag och rengjorde spishällen, så att den blänker. Tog fram lax ur frysen till kvällens middag och... ja visst ja... det skulle ju kaffe i perkulatorn också.
Laddade klart perkulatorn och tryckte på knappen.

Tror nån att jag hämtat tidningen än??

Vart ska detta sluta...

jag har i sanningens namn inte ens nån aning om hur det har börjat.
Men jag börjar fatta att jag långsamt bränner mitt ljus i bägge ändar...

Jag brukar vara full av energi den här årstiden, ljuset återvänder, man hör fåglarna sjunga både tidig morgon och sen kväll och dessutom blir det ju faktiskt varmare.

Men i år... orkar jag ingenting! Det är som om det här med mitt skadade knä har tagit musten ur allt. Jag bara vill inte vill inte vill inte.
Att jag dessutom har både ett jobb och andra saker i livet som kräver att jag planerar sommaren långt innan all snö ens fallit till marken,
att jag inte hittar början eller slut och att jag inte VET hur man gör hjälper ju inte direkt.

Jag är ärligt talat rädd för att jag håller på att bli tokig på riktigt. Eller i alla fall tråkig i själen.
Jag vill inte!!!!

Tantens år 2012

För från ingenstans... så finns hon där överallt. Tanten!
Hon som tagit ungarna genom den digitala revolutionen- och lärt sig hantera pekskärmar och touchscreens, sociala medier och induktionshällar på köpet.
Helgerna ägnas åt att förverkliga sig själv samtidigt som det sjuder ett långkok på spisen, bakas matbröd och fixas köttfärslimpa till kommande veckas frukostar och matlådor för familjen- tacka gudarna för den som fick idén till varmluftsugn.
Däremellan hinner hon sticka sockar till halva släkten med respektiver under tiden som hon kollar in de senaste såporna om hollywoodfruar på tv. Borta är fredagsstädningen och söndagssteken.... men bara tills hon känner att det är läge för båda.
Det som nu kallas snabba middagar har hon förberett genom att handla smart och rätt, hackat och skalat och fixat.

Tanten är verkligen värd ett eget år eller två!

För hon är den verkliga hjältinnan. Alltid mitt i livet! Borta är dubbelhandsfattningen på handväskan och baskern som var långt nedtryckt i pannan.
Tanten har koll, hon är med och hon är först i kön när det händer nåt kul!
För hon har ordnat det så!

Minnen från förr...

Jorå, det händer att även jag hamnar i snurren av gamla minnen. Det som slår mig är att jag inte alltid minns som alla andra. Fast det är väl i och för sig rätt logiskt, man har ju rätt olika perspektiv på världen.

När jag sitter för mig själv och minns min skoltid så minns jag mig själv som smart, lite udda och rätt utanför. Jag var aldrig bra på någon idrott, jag var tjock även då och jag tillhörde inte direkt "populära klicken" om man säger så.
Inte så att jag var direkt mobbad, nä det minns jag inget som, men jag var som alltid i utkanten.

Jag hade det bra, inte tu tal om den saken. Min lillasyster var, och är, min bästa vän i världen. Ett tag var hon nog den enda vän jag tyckte att jag hade.
Sussi var nog den jag umgicks mest med när jag var typ 8-12...och Jessica när hon flyttade till Härnösand... och såklart Eva-Lena.
Lite förändrades det när jag började högstadiet och hon fortfarande gick mellanstadiet. Då var det några år som vi knappt umgicks alls trots att vi bodde under samma tak.
Under sjuan lärde jag också känna Yvonne. Jäääklar vad roligt vi hade!!

Fortfarande umgicks jag såklart med Sussi, Jessica, Eva-Lena, Annika, Anette och Monica....
+ en massa andra människor från andra klasser.
Fast nån festprinsessa var jag inte.
Bara discotroll... Bondsjö, Älandsbro(där var det konstiga lampor minns jag), Bollsta och inte minst Brännaborg.

Fast fortfarande, minns jag nog att jag var mycket ensam....

Konstigt... för när jag pratar med andra.... så minns dom mig ofta annorlunda än jag minns själv...
fast det är nog bra. För andra har roligare minnen av mig !

Tjingeling!