Rubbat perfekt

Ja ungefär så känns det...
I min snurriga skalle så finns det en bild av perfekta jag. Det har tagit mig dryga 47 år att fatta att det bara är i min skalle bilden ser ut så.
Ingen annan har min bild av mig... lika lite som jag har samma bild av någon som den har om sig själv.

Ingen annan har heller åsikter om mig utefter mina referensramar. Så vem bryr sig om jag går 4,5 eller 7 km på en timme? Antagligen bara jag... som då alltså tycker att jag är klen/lat/korkad, varje gång jag går mindre än 4 km.... knäppt, jag vet, men jag är mycket medveten om det.

Ibland, men bara ibland, skulle det vara spännande att kunna höra/förstå vad andra tänker om mig.
Nu fiskar jag inte efter att alla som läser detta ska delge mig vad ni tänker om mig, nä, håll det för er själva ni, det är helt okej!
Det är mer vid vissa tillfällen som denna önskan kommer över mig.
Ett exempel? Ja, när jag uppfattar dubbla budskap från någon, munnen säger en sak, utstrålningen en annan.
Men det är värdsligt...
Jag är mitt eget liv.
De människor jag älskar finns tätt omkring mig och det är jag innerligt tacksam över!

men ändå...
kan jag inte låta bli att undra ibland..

Å just idag... är jag heeeelt perfekt!

Tjingeling!