känns det när jag dippar ner i den här "inte-räcka-till-gropen".
Det behöver inte bero på vad någon annan säger eller vad någon annan gör. Det kan lika gärna vara så att jag själv upptäcker att jag missat, missförstått eller helt enkelt glömt något som jag borde ha kommit ihåg.
Igår befann jag mig i ett tillstånd av lättnad och nästan eufori. Det kändes som om det äntligen håller på att bli någon slags ordning och struktur- då främst på jobbet. Även det faktum att jag plockade undan julen OCH bytte bort gardinerna som hade jultema fick mig att känna att jag var i fas och hade den kontroll som behövs...
Idag är jag låååångt ner i brunnen. Men utan bredband och verklighetsförankring. Beror antagligen på en dröm jag hade inatt, men ändå. Jag börjar tänka i dom banorna som är att jag inte har koll, att jag inte räcker till.
Jag vet att jag har ett stort förbättringsområde som gäller att jag inte har förmåga att analysera situationer jag befinner mig i förrän efteråt.
Ta dartspel t ex. Även om Timo och jag spelar "fiktiva" matcher i träningssyfte, så saknar jag totalt förmågan att prata om spelet och analysera eller göra förbättringar mitt i. Jag måste spela klart- ta upp situationen igen och då kan jag förstå och analysera för att kunna förbättra eller förändra till nästa set/match.
Det är många många situationer där jag helt enkelt inte kan börja prata om något annat än det som händer just där och då, kanske ett utslag av mitt här-och-nu-fokus, jag vet inte.
Dock blir effekten ofta att jag tappar fokus, försämras och blir ointresserad. Då blir samtalet/ analysen viktigare och hur saker och ting KUNDE vara- läs hur JAG KUNDE vara eller prestera- så mycket viktigare.
Med åldern har jag också mer och mer börjat känna motvilja mot ordet VARFÖR.
Varför säljer du inte fler försäkringar/dag?
Varför spelar du inte högre poäng?
Varför kan du inte komma och hälsa på?
Kan ha med negationen i meningen att göra också. Men när jag får en fråga som jag inte kan svara på så fastnar mitt fokus på att hitta lösningen istället för att hitta en förändring som leder till lösning på angelägenheten/problemet.
Jag kan grubbla mig avig på hur i hela friden jag ska lyckas räcka till. Fast i skallen VET jag att jag räcker till rätt mycket mer än jag tror när jag dippar.
Men när jag inte räcker till.... där jag som mest tycker att jag behöver... då hjälper inga varför och inga intellektuella analyser.
Då gråter jag i hjärtat och tar i ännu mer... risk att jag bränner ljuset i bägge ändar... och det är inte av godo för någon.
När, skärp dig kvinna och ta tag i dig. Livet är bara nu. Strunta i att få dåligt samvete för det jag inte gör, känn mig stolt över det jag gör.
Skit i analysen och lev istället. Det är bara idag som existerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar