... så pass att det känns som om jag ska koka över och balla ur. Sinnet är på helspänn och jag får vakta min tunga och mina kommentarer.
Jag vill inte vara som jag var förr. Då fick omgivningen ta all skit när jag inte orkade.
Nu vet jag bättre. Det som retar mig retar mig och ingen annan. Så det finns ingen anledning att släppa ut galenångorna över nejden.
Nej, jag jobbar med det... hela tiden.
Men visst finns det gånger när jag får jobba för att inte svara, inte idiotförklara och inte vara dumdryg.
Visst finns det gånger när jag biter mig i insidan av läppen för att inte släppa ut den där kommentaren som sänker, sårar och sparkar undan benen.
Visst finns det gånger när jag bara vill skrika rakt ut, hoppa omkring och vråla ding-dong-ding-dong....
Men jag lever med det. Så glad att jag har andra kanaler för att hantera sådant. När någon säger korkade saker eller beter sig som ett uräkta stenpucko kan jag bara skaka av mig det istället för att reagera och utåtagera.
Ärligt talat är jag enormt stolt över att jag har funnit förmågan att sätta mig över.
Den som får ta attackerna av vansinnesuttryck är min älskade make. Stackarn. Jag vill bara meddela att han gör det stoiskt och med fantastiskt tålamod.
Just nu är det så mycket i skallen att jag faktiskt tror att jag ska bli tokig på riktigt... men det går väl över... den här gången som alla gånger...
Tjing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar