Jag förstår mig inte på folk....

... eller så är det kanske jag som är konstig... antagligen stämmer det sista påståendet bäst.
Jag vet att jag inte borde bry mig, men ibland kan jag bara inte låta bli.
Det är dels det här med sjukdomar. Jag har vänner som kämpat och jobbat i åratal med smärtor, taskig arbetssituation och usel lön. När det visar sig att det dessutom finns en sjukdom som gör att dom egentligen inte borde jobba alls, så får dom hela systemet emot sig och DESSUTOM ännu sämre ersättning. Så vad händer? Jo det är bara att jobba vidare och bomba kroppen full med allehanda läkemedel för att kunna jobba och ha råd med ett liv. Periodvis fungerar detta naturligvis inte, alla har vi en gräns för vad kroppen och sinnet klarar av, och då är det ingen lek direkt. Snacka om att måsta prioritera i livet för att överleva.
Det som gör mig så ARG i sammanhanget är att det samtidigt finns dom, som jag inte räknar till mina vänner, som är så "sjuka" att dom inte har kunnat jobba, eller ens försökt jobba, på många herrans år, men råd att åka utomlands flera gånger varje år, det har dom.

Nä, jag är inte avundsjuk för egen del.

Jag skulle önska att dom jag nämnde tidigare hade dels ekonomisk möjlighet att uppleva saker som får dom att må bra, dels slapp vargarna som ylade runt husknuten såfort dom ens tänker tanken sjukskriven för att orka, dels slapp välja mellan att jobba eller orka livet som det är.
Jag skickar en önskan till universum att det som tillkommer var och en ska var och en få. Och vi snackar må-bra-saker här.

Jag har varit hemma i tre dagar den här veckan med ont i magen, feber och allmänt risig. Men idag känns det mycket bättre. Har fått så mycket omtanke från omgivningen att jag känner mig nästan lite rörd.
Tacksam för att jag har så många som bryr sig om mig.

Yngste sonen och jag hade ett mycket givande samtal om respekt för andra igår. Han är upprörd över att ungdomar i skolan inte ger läraren den respekt han/hon borde få. Överhuvudtaget tycker han att unga ger äldre människor för dålig respekt idag. Sa jag att han är 16??
Vi pratade lite om vad det kan bero på och vi var rätt överens om att många föräldrar, och för den delen lärare under barnens alla år i förskola och skola, tappat föräldrarollen och det är mer viktigt att vara kompis med sina barn än att vara vuxen.
Det kanske är dags att återta vuxenvärlden och lära barn att det ÄR skillnad på vad man får, och kan, göra när man är 30 mot när man är 10... eller 5.... eller  t o m 17 eller 18 år.

Tjing!