och det är helt i sin ordning.
Det som gör mig ledsen, ibland upprörd och ofta besviken är folk som låtsas vara någon annan än dom i själva verket är.
Människor som sätter upp en fasad och tror att dom kan lura mig. Någonstans inuti känns det ändå fel.... redan från början.
Men jag försöker att inte ha förutfattade meningar.... jag gör alltid mitt bästa för att ta in det bästa med alla. Ibland bara går det inte. Den känsla jag fick första gången jag träffade eller pratade med personen kommer tillbaka.
Jag vet att det kan vara mina förväntningar eller förutfattade meningar som styr hur personen beter sig. Samtidigt har det, mer än en gång, visat sig följande:
Jag träffar en person som någon annan har pratat massor med gott om. Jag har alltså en förutspådd god bild av den person jag träffar.
När jag pratat med och lärt känna den personen så får jag en känsla av något som är fel... Fortfarande pratar andra gott om denna människa, så jag trycker bort mina egna vibbar och backar. Ofta blir det så att jag inte söker den andra personens sällskap aktivt, men jag brukar ändå hänga på om det är fler.
Så går det ett tag och den personen visar plötsligt en sida som ingen annan är beredd på men jag inte är förvånad över...
Notera en viktig sak. När andra människor tycker bra om en person, så brukar inte jag yttra att jag inte riktigt håller med, utan jag lyssnar och är bara...
Detta har hänt lite för ofta nu. Jag kanske borde bli eremit så jag inte påverkar... eller??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar