Utseendefixering...

kan verkligen vara skrämmande!! Såg Kvällsöppet på tv häromkvällen och funderade sedan länge och väl på priset... kan det verkligen vara värt en massa operationer och injicerande av diverse kemikalier för att se ut som en docka eller få det "perfekta" utseendet.
Vilket det nu är....

Sällan har jag själv känt mig så ful som jag gör just nu. Fet, blek, trist, gråhårig och skumögd... men det mesta kan jag ju i och för sig göra något åt.
Storleken har jag mig själv att skylla för, så det vet jag mycket väl. Det finns en plan för det!
Blek... tja, det är ju vinter... å oooorka solarium! Färgen på håret är väl det jag bättrar på då å då.

Men från enkla åtgärder till att lägga mig under kniven eller andra ingrepp är det långt.
Personligen känner jag mig ändå rätt tillfreds med mig själv... som person... hur jag ser ut är inte mycket att göra åt (förutom kroppsformen då) och vem annars behöver bry sig.

Jag är evinnerligt tacksam för att jag inte lever ett sånt liv där det är viktigt med perfektionism. Dock var det lite tragiskt att höra hur vissa resonerade i det tv-programmet jag såg.
Jag bryr mig inte ett smack om hur andra vill göra. Inte dömer jag den som väljer en kemisk eller kirurgisk väg till ett "bättre" utseende.
Huvudsaken är att man själv finner harmoni.
Jag är inte alldeles övertygad om att jag skulle vara lyckligare om jag var vacker....

Tjing!