Det kan ibland vara knepigt med begrepp. Det gäller att ha en kommunikation så att begreppen klargörs så att det betyder samma för alla. Tänker närmast på jobbet då.
Det finns en planering och ett mål. Varje person sätter upp sina personliga mål, och alla dessa mål tillsammans... blir en lägsta nivå för vad alla ska leverera under ett år.
Från början skar det sig i skallen på mig när jag hörde detta resonemang. Med åren har jag dock förstått vad som menas och i min egen bok fått ändra och översätta.
För vi har inte samma definition på begreppen.
Detsamma gäller för maken och mig och begreppen plan och planera. Självklart tycker jag att jag har en plan med det jag gör. Och självklart finns det en reservplan om det inte skulle funka med den första tanken, intentionen.
Dock är det inte alltid så tydligt för andra, det som för mig är solklart.
För mig är hela livet som en radda olika projekt. Det finns ett mål och en plan för varje projekt och för hela det stora projektet livet.
Målen är högt uppsatta och det har inte så stor betydelse om jag når dem fullt ut eller inte. Det som är viktigt är att jag förstår varför jag i så fall inte når dit, och förutsättningar för att förändra mitt beteende/tillvaro/arbetssätt m. m för att kunna nå målet till slut.
Hela tiden förändras förutsättningar och möjligheter. Det är det som är utmaningen.
Det sägs att vi skyttar hela tiden siktar högt, sikta på stjärnorna så når du i alla fall trädtopparna. Ju närmare målet desto bättre, men passerar man målet utan problem, då har jag siktat för lågt... anser jag... och då är det inget mål utan en lägsta nivå.
Ett mål är något man strävar efter att nå, det ska inte vara självklart att jag når dit, men det ska heller inte kännas omöjligt eller ouppnåeligt.
Här kommer då förutsättningar och planer in. Ändras förutsättningarna så kan det hända att jag även får förändra mitt mål.
För jag kan inte vinna Formel1 i Monaco med en trampbil när alla andra kör formel1-bilar.
Allt är i och för sig möjligt, men det ska vara rimligt att utföra utan att slita ihjäl sig på kuppen.
Så jag fortsätter att sikta högt. Jag tar mig sakta men säkert framåt. Hur jag än gör så är det jag som styr mitt eget liv, mina egna skeenden och det är bara jag som kan välja hur högt jag sätter målen, hur mycket jag sliter för att ta mig dit, om jag har möjlighet att ändra förutsättningar under resan eller om jag ska lämna över mig i andras tänk och lägga ner...
Tjing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar