... kanske man borde skriva ett inlägg om julstök och julefrid och tips för julsillen. Men dagen till trots är det inte julen och allt som hör till där som upptar mina tankar.
Jag har funderat på det här med hur människor är. Jag får ibland små tankeväckare genom t ex tv-program, radioinslag eller saker jag läser i tidningen.
Det här med "keeping up appereances", alltså, hur viktig är en fasad egentligen?
Det händer lite då och då att jag blir så grymt besviken på någon i min omgivning att det nästan skär i själ och hjärta. Det jag blir besviken på är människor som utger sig vara något annat än de egentligen är. Som låtsas helt enkelt.
Jag vet inte om jag blir mest besviken på den människan som, på något sätt, avslöjar sitt rätta jag, eller på att jag inte ser igenom ytan direkt.
Visst, jag kan också, men inte särskilt länge. Känner jag att jag inte kan vara mig själv i sällskap av andra, så söker jag inte det sällskapet igen.
Med vissa människor försöker jag längre och ihärdigare att få komma "under ytan" och kunna bli accepterad som den jag är, medan jag släpper andra fortare. Det ska erkännas.
Men just när någon låtsas vara ens bästa vän på något sätt och man avslöjar den lipande tungan bakom sin rygg. Det gör ont. Inte bara för att man är dissad och förlöjligad, utan för att det saknas ärlighet.
Jag blir lika besviken när jag märker att fenomenet drabbar någon av de människor jag älskar.
När någon utnyttjar mina nära och kära för egen vinnings skull. Då växer lejonhonan till ett monster och jag skulle kunna gå genom eld för att avslöja eländet.
Dock är det inte alltid min uppgift att belysa. Så ibland får jag bara tiga och stilla åse det som sker tills berörd person vaknar själv.
Så jag har bestämt mig för att inte låta dessa människor dränera mig mer. Nu har jag t o m satt ljus på att jag vet om att dom existerar, så nu borde det tona ut av sig själv.
Så.. dax att återgå till att betvinga vintern. Värmen börjar falna så det är pannrummet som hägrar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar