Väderprognosen

på tv igår visade plusgrader!! PLUSgrader!! Ja tack!  Det gillas massor.
Älskade maken konstaterade igår att solen faktiskt värmer igen... det gillas också massor! Och ljuset, det välsignade, återerövrar min värld. Underbart!

Dessutom var fullmånen omringad av en gigantisk skinande halo inatt. Ljuvligt vackert!

Och ja... jag ska jobba på måndag! Äntligen!! Det här hemmavarandet gör mig så grymt rastlös, så att äntligen komma iväg till jobbet känns som en befrielse.
Sen att jag fortfarande inte kan gå i det tempo jag vill är en annan sak, det kanske lär mig att se världen lite mer... eller annorlunda!

Bra är det i alla fall... just nu!

Ibland blir jag så trött...

... framförallt på mig själv... å det är när jag hamnar i negativa tankemönster. Som nu.... så är jag mest less på alla egotrippade människor som fullkomligt skiter i att fråga. Dom bara tar för givet att allt ska ske på deras sätt, att man ska vänta tills personen i fråga behagar göra något eller bara gör och blir sura när man inte är med på deras tåg.
Ibland önskar jag att någon kunde klappa till dom i skallen så dom vaknade till och insåg att världen inte tar slut vid deras egen nästipp eller byxlinning.

Ja, jag är bitter... å less... å känner mig utlämnad till andras vilja, energi och egenheter.
Mitt ego finns inte kvar.
Får ibland ta mig en funderare på om det är jag eller kollektivet som styr vad jag gör just nu, eller i morron, eller...

Ja, jag är fullt medveten om att det bara finns här och nu. Dock är det så att man ibland måste vara ute i tid för att förbereda sådant man vill.
Som boka hotellrum,
veta sitt jobbschema,
planera in möten.

Inget jag gillar, men som sagt, ibland gör man för att på något vis förbereda.

Och visst händer det att jag känner att det går min väg. Men ofta, ofta raseras tänket av någon som inte tänkte som jag.
Eller rättare sagt, som bara tänker på sig själv.... gaaaah!! Less!

Det här är min blogg å jag klagar så mycket som jag vill....

... sluta läs HÄR om du inte vill veta hur ynklig å bedrövlig jag är just nu!!

Jag känner att jag behöver släppa ut eländet nånstans, inte för att någon ska tycka synd om mig, utan mer för att jag tycker att det känns pinsamt...
Lördag för två veckor sedan snöade det 60 cm här... på mindre än ett dygn..... När jag skottade första svängen så hade jag fått hjälp med ena infarten... inte desto mindre var det tungt att skotta. Dessutom känns det sååå tröstlöst att skotta när det toksnöar, men det måste ju göras.
När jag bara hade andra infarten kvar så kom det en granne i traktor å frågade om jag ville ha skottat. Tacksamt tog jag emot denna hjälp.
4 timmar senare var det bara att kliva i tjockkängor, dra på vantarna å gå ut igen och börja om. Den här gången hängde sonen på. Vi skottade halva gårdsplanen och jag började sedan med den infart som skottats sist vid förra skottningen... det bar sig inte bättre än att jag halkade på en isfläck och slog i knät så hårt att jag trodde jag skulle svimma...
Resultat: Två veckors sjukskrivning. Jag trodde att jag skulle komma tillbaka efter en vecka hemma, men då hela mitt ben såg ut som ett elefantben tyckte doktorn att jag skulle hålla mig i vila.

Så... jag var helt inställd på att åka till jobbet fr o m igår 120206.
I torsdags kom darlingen hem med sprängande huvudvärk, fredagen tillbringade han mest i sängen med en bok... jo, pannrummet också förstås... det var -25.
I lördags var han sämre, 38 graders feber, och valde att stanna hemma när sonen å jag åkte till Härnösand och uppvaktade min lilla pappa som fyllde 72.
När vi kom hem igen var maken ännu sjukare, 39 graders feber, hosta å snuva. Sonen å jag hävde in ett par kärror ved för att huset skulle kunna hålla någon värme, när vi kom in märkte vi att det var -28 ute... hutter...
Söndagen inleddes med eldning av mig... både vedspis å panna fick jobba. Fortfarande kallt som i h***!
Maken något piggare, men inte mycket.... Dock tog han över eldningen när jag började bli hängig framöver kvällen.
Sonen fick hosta å feber.

Vaknade måndag morgon av att min stackars man var så täppt att han inte kunde sova. Han hade varit vaken sen 04 och sovit typ 3 timmar på natten.
Sonen hade 38 graders feber.
Jag var fortfarande inställd på att jobba...
Mitt på dan slog febern till i mig.... yr, hostig å 38 graders feber.
Å jag kan säga att jag är SJUK när jag har 38 graders feber!! På riktigt...
Så jag ringde sjukvårdsupplysning och fick stränga order om att inte alls tänka på jobbet ens förrän febern å hostan gett sig.

Sonen är fortfarande sjuk.... maken är fortfarande sjuk.... så vi är 3 puckon som försöker det bästa vi kan att ta hand om oss själva och varann.

Jag tycker att jag får klaga... lite grann... för det är inte alls vad jag är van detta. Dessutom tycker jag synd om alla som är sjuka, sådeså!

Funderingar en iskall vinterdag

Ja, jag har som inget bättre för mig... Jag lyckades ju med konststycket att ge utslag på Richterskalan i lördags... fast maken säger att jag bara hittar på det där med jordbävning.
I alla fulla fall, nä jag var spiknykter, så halkade jag på gårdens enda isfläck, vred vänster knä så det kändes som om knäskålen var på väg till Ullånger och dråsade i backen med ett brak.
Det gjorde så ont att jag skrek rätt ut, det hör inte till vanligheterna... jag kunde bara inte sluta förrän luften tog slut.
Som en skadad skalbagge låg jag, utan att ens våga röra mig, när yngste sonen kom till min undsättning. Han blev nog minst lika rädd som jag. Maken kom utrännande från pannrummet också för att hjälpa mig, men vad kunde dom göra? Ingenting. Det är ju som ingen lek att få en strandad val på rätt köl minsann..

Sonen hämtade sparken så jag kunde ta stöd där för att ta mig upp på benen. Hasade mig in och tog mig fot-om-fot uppför trappen.
J*****klar i min lilla låda vad ont det gjorde. Tur i oturen så har vi ju lite bra knäattiraljer hemma sedan min darling varit skadad. Sonen fick rota rätt på ett knäskydd och jag parkerade mig i soffan med kuddar under knät.

Sen tror ju jag att sådant här ska gå över på en kvart eller så. I detta fallet sker det inte så. Söndag eftermiddag tillbringade darling och jag på Sollefteå sjukhus. Röntgen och ordentlig undersökning av knät. Doktorn sa att inget var trasigt, men att jag ska hålla benet i högläge eftersom knät fått en ordentlig smäll.
Sen, om 1-2 veckor, får jag börja med böj- och sträckövningar. Men jag får bara göra sånt som inte gör ont.
Det blir en del tankearbete, läsning och meditation nu några dagar.

För här sitter jag.... mest i soffan med benet i högläge, för det är svullet å ser ut ungefär som ett elefantben istället för sin vanliga timmerstocksform.
Jag tar mig haltande runt i huset, men trappor är en stor utmaning. Fick nyss ta mig längst ner i källaren för att hämta katten.
Det är 19 trappsteg i stora trappen, sen 14 ner i källarn. Det frestade på ordentligt kan jag säga.
Så nu blir det soffan, kuddar under knät, en bra bok och en kopp kaffe....

Tjingeling!

För det mesta.... men ibland

För det mesta är jag:
- stark
- organiserad
- lugn
- under kontroll av mig själv
- i kontroll av skeenden och flöden i livet
- glad
- lätt förvirrad
- oövervinnerlig

Ibland...
är jag ledsen
känner jag mig liten och sårbar
blir jag rädd
känner jag mig ensammast i världen
har jag ingen som helst koll, vare sig på mig själv eller omvärlden
klarar jag verkligen ingenting

Kan man då begära att jag alltid ska förstå hur andra människor tänker eller känner, utan att få veta det från dem?
Kan jag då få bädda in sinnet i bomull efter bästa förmåga för att komma tillbaka till "för-det-mesta-läget"?
Kan jag då få önska att bli ompysslad, gullad med och behandlad med silkesvantar?
Kan jag då tro att jag inte ska behöva försvara mig och mitt sätt att vara?

För när jag kommer ut igen, på andra sidan "lilla-jag-träsket"... då ordnar jag rubbet, jag lovar.
Så låt mig...
vara liten och sårbar en stund utan att jag måste försvara eller förklara... så blir även du helare på kuppen!

Avkodning

Är svåååårt tycker jag.
Jag gör fel hela tiden, och då blir det väldigt underligt.

Jag pratar alltså sociala, outtalade koder. Jag fattar inte riktigt sånt. Vem som ska göra vad å säga hur till någon annan.
Vem som inte kan vara i sammanhang där det handlar om den eller det eller...
Gaaah!!

Jag blir tokig på allt sådant!!
Att jag dessutom tar in det omedvetet, utan att förstå, gör inte att det känns enklare, näej, tvärtom!
Jag känner av en sak och munnarna runt omkring säger något helt annat.
Kodat alltså.
Och jag fattar ingenting.

Inte heller förstår jag detta med att sätta folk före någon annan för att dom är släkt med chefen, eller kommunalrådet, eller Zlatan eller nåt.
Jag har som motto att möta varje person för den som den är. Inte mer och inte mindre.
För det händer ju.... att man får en "kändis" i luren.... men inte pratar jag annorlunda med dom än jag pratar med någon annan.

Till slut det här med turtagning.... "jag ringde dig senast, nu är det din tur" t ex. Varför då? Om du vill prata med mig så ring... eller kom hit.
Jag finns här. Har jag inte tid så säger jag det. Har jag tid så är du mitt centrum när du hör av dig.
Här och nu ber jag om ursäkt för alla gånger jag inte hört av mig på länge.
Jag kan bara erkänna att det beror på min allmänna förvirring, plus iochförsig en viss nöjdhet med telefonsamtal efter en dag på jobbet, och jag lovar att jag blir GLAD som en tok varenda gång du hör av dig!

Så jag lägger ner kodandet, och avkodandet, för det fattar jag inget av ändå.
Jag är HÄR och NU och som jag är.
Gilla läget så blir saker och ting enklare.

Tjingeling!

God morgon... eller god kväll???

Det här med vilken tid på dygnet är en fundering jag ofta har. 3/5 av familjen sover gärna länge på dagarna och är vakna på nätterna.
Efter många års övning har jag konstaterat att det kommer aldrig att bli så för mig.
Jodå, jag kan vara uppe om nätterna, bara jag har något att göra. Ser jag bara på tv somnar jag ofelbart... å att sitta vid datorn tråkar ut mig. Så de nätter jag är vaken länge innebär alltid någon slags aktivitet... så behöver jag inte skriva mer om det....

Däremot gillar jag faktiskt dagar och ljus. På vintern är det ett elände med dessa korta dagar. Jag är extremt beroende av ljus, och SOL!
Tempot sjunker enormt de dygn när dimman bäddar in hela landskapet, eller det är mulet å regnar eller snöar konstant.
Men så spricker det upp och en gnutta blek vintersol visar sig- och vips är energinivåerna betydligt högre.

Det kanske är dags att sluta följa andras dygnsrytm. Jag är övertygad om att jag blir betydligt trevligare att umgås med om jag sover när jag är trött, är vaken när det är ljust och dessutom unnar mig en tupplur på eftermiddan OM det nu är så att jag förväntas vara vaken hela halva natten.

I morse, när jag tog min dagliga morgonpromenad (ja, fram och tillbaka till brevlådan- typ 300 steg totalt) kände jag att det nu är läge för att utöka den.
Kan ju inte bli sämre på något vis känns det som.

Dessutom börjar min tidseffektivitet här och nu!
Tjingeling!