For a season, for a reason or for a lifetime...

För många år sedan fick jag ett mail som innehöll just den raden som dagens inlägg fått som rubrik.

Visst funderar man ibland... över de människor som man i perioder i livet haft väldigt mycket att göra med, och som sedan av någon anledning bara försvinner ur ens liv.
När jag var ung trodde jag ofta att orsaker till att man inte längre umgicks var som mitt fel. Nu vet jag bättre. Jag har förstått att det handlar om livet... igen... alla mina tankar berör detta fenomen som livet är.

Så jag blir så glad, när jag träffar någon på stan som jag inte sett på länge, och jag känner mig innerligt glad att ha träffat just den människan.
Jag blir lika glad när det finns en vänförfrågan eller ett meddelande på Facebook (som för den delen är ett fenomen i sig- återkommer till det i något annat inlägg här i Majomammans dagbok) från någon som jag inte träffat eller hört ifrån på länge.

Lika mycket värt är det att träffa de människor jag träffar varje dag. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha så många trevliga och livsbejakande personer i min omgivning.

Men hur vet man om det är for a reason, for a season or for lifetime?
Egentligen spelar det ingen roll. Återigen kommer det tillbaka detta med att inte ta något eller någon för given. För du har ingen aning om hur länge du får ynnesten att träffa just den här speciella personen.
Du har heller ingen aning om syftet med att just vi möts.
Och det gör ingenting att man inte vet. För det finns ett högre syfte med allas våra liv.
Jag är tacksam att jag får vandra sida vid sida på samma stig med alla er som finns här och nu. Oavsett om det är cybervandring eller att vi verkligen sätter ner våra fötter på bokstavligt talat samma grus.

Det är kärlek som för oss framåt. Det är kärlek som omger oss. Den universella stora kärleken.

Sug på den ni!

Tjing!