Scary....

Ett fenomen som jag upptäcker allt mer... som skrämmer mig... är detta med "ägande" av en annan person.

Ärligt talat blir jag lite rädd... eller i alla fall fundersam, när jag märker att en part i ett förhållande "styr" den andre. Jag hoppas och önskar att det inte är ett medvetet beteende, dock reagerar jag lika starkt varenda gång...
Jag tycker nästan att det är obehagligt.
Nu pratar jag inte om sådana förhållanden där den ena parten är dominant och den andra får stryk... nej, jag pratar om helt vanliga par.

Jag har märkt detta fenomen i min omkrets... och just nu är det kvinnor som styr sina män. Eller, jag ska förtydliga mig, som jag upplever styr sina män.
För detta jag skriver nu är MIN upplevelse, inte alls sagt att det är sanningen.

Men jag blir illa till mods... när jag pratar med någon och dennes (dennas) partner lägger sig i och tar över samtalet. Eller när någon uttrycker en åsikt i vi-form och jag tydligt märker att den andre parten inte alls tycker likadant, men av olika orsaker ändå håller med.
Eller ännu värre, säger "i enrum" att man inte håller med.

Jag har svårt att förstå syftet... dock är jag medveten om att jag har varit likadan. Kanske en orsak till att mitt första äktenskap kraschade. För han fick inte särskilt mycket utrymme... det ska erkännas... dock är det ett helt annat inlägg i denna blog.

Just nu förvirras mitt sinne av detta att man känner ett så starkt behov av att "härska" sin tillvaro att man inte tillåter en själ att vara fri.
För i min bok delar man tillvaron för att man vill och trivs med det. Inte av skuldkänslor eller dåligt samvete.
Så jag har mycket svårt att känna mig väl till mods tillsammans med människor som inte tillåter varandra utrymme.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mig själv. För jag är som jag är och har inga baktankar med det jag gör eller säger.

I mitt liv lever jag tillsammans med en högt älskad man. Inget skulle få mig att bestämma vad han tycker om saker och ting, inget skulle heller få mig att försöka styra hans tankar eller hans handlande så att det passar mig. Det vi gör tillsammans är en överenskommelse, det vi gör var för sig är också en överenskommelse.
Så varför??

Jag vet att mitt liv är mitt liv och jag ska ge blanka hoppsan i andras liv. Om någon nu inte ber om min inblandning på något vis.
Jag lägger mig inte heller i hur andra har det, men jag reagerar och reflekterar.... väljer och väljer bort.

För i mitt liv lever vi på samma premisser... endast det egna valet styr.