Men jag då??

Det är rätt roligt att lyssna på människor som pratar med varandra. För det är nästan alltid så, att dom pratar med varandra- om sig själva.
Sällan "tjyvlyssnar" jag på samtal där någon av parterna verkligen lyssnar, utan ofta är det som två monologer om egot. Eller det är fel uttryck, det handlar inte alltid om att framhäva sitt ego, utan ofta tror man att man lyssnar och bekräftar den andre genom att prata om saker som man själv upplevt, känt eller har referens till.

I sådana samtal upplever ofta båda att dom fått komma till tals och blivit lyssnade till. Utökas gruppen till fler än två upplever för det mesta ingen av de inblandade att de fått komma till tals eller blivit lyssnade till.
Det mest spännande att lyssna på är "men-jag-då"-samtalen. Alltså de samtal som eskalerar till nivåer ingen trodde var möjliga. Där är det roligast om det är fler än tre personer inblandade, fast det kan vara kul att höra när det är två också.
Speciellt om det är tjejer... eller unga killar som är ute på krogen. För när det är bara två personer i ett sådant samtal så är det som att lyssna på två enskilda föreläsningar eller vad man ska säga.
För ingen lyssnar, båda bara pratar, om sig själva. Jag ger mig den på att ingen av dem vet vad som har sagts efteråt.
Men upplevelsen är nog säkert ett samtal dem emellan.

Jag vill också klargöra att jag är likadan. Det är ett allmänmänskligt drag detta att prata om sig själv.
Vissa gånger är jag mycket medveten om spelet och ger allt för att lyssna. Då kan jag ibland uppfattas som lite underlig och distanserad. Det köper jag, för det är en intressant upplevelse att bara lyssna, utan att jämföra med det som är jag och mitt.
Märkligt nog uppfattas jag ofta som trevlig och social när jag pratar på om mig själv och relaterar min samtalspartners samtalsämne till mig och mina upplevelser.
Fast själv känner jag mig ibland som en skurk när jag gör så- för jag flyttar medvetet fokus till mig själv-- ifrån den jag pratar med.
Lite orättvist.

Det är spännande att ibland bara lyssna. Bekräfta den man lyssnar till med mmm-anden och nickanden och vänta tills den personen frågar: " vad tycker du?" eller "hur tänker du kring det här?"
Spännande också att då vara medveten om spelet och notera om den andra personen verkligen vill veta min tanke kring ämnet eller om den bara söker en ny vinkel för sitt eget pratande.
För som sagt, det är inget medvetet bakom, men spännande och roligt att medvetandegöra spelet.

Så nu vet ni vad jag gör när jag sitter tyst och betraktar. Så nu vet ni att jag lyssnar på andras samtal, eller på den jag själv pratar med.
Så nu vet ni lite om hur jag fungerar.

Tjing!