Jag ser ut genom fönstret... solen skiner... det glittrar i frosten som förskansat sig i det gulnande höstgräset.
Det enda ljud som hörs är fårens bräkanden och en och annan bil ute på vägen.
Det är vackert, det är stilla och jag är lugn, trygg och harmonisk.
Samtidigt... på ett annat ställe i vårt land. Är människor rädda. Rädda för att bli skjutna utanför sina hem, eller ännu värre, i sina hem. Dom lever med skräcken att en eller många kulor ska genomborra deras fönster, eller pricka deras barn när de leker ute bland gungor och rutschkanor.
Ungdomar, lika gamla som mina egna barn, vågar inte längre ta sig till skolan med buss eller till fots. Dom ber varandra om beskydd, stannar hemma eller t o m hoppar av sina utbildningar av rädsla för att bli skjutna.
Vart är vi på väg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar