Jag har ett problem! Hur jag än gör kan jag inte riktigt hitta vägen att göra mitt problem till en angelägenhet... för det är i och för sig angeläget, men en aning pinsamt...
Jag förstår heller inte mekanismen bakom, därav hanteringsbekymret och pinsamhetskänslan...
Nej, det handlar inte om kroppsodörer eller vådan av att bli en gammal kärring... såna trivialiteter har jag för länge sedan sedan lagt bakom mig i lådan för vad som är pinsamt eller inte...
Det rör sig om en känsla av obekvämlighet när jag hamnar i situationer som jag inte hittar själ och hjärta i.
Tro nu för allt i världen inte att jag ALLTID gör en grundlig analys av allt och alla i min omgivning. Tvärtom, jag har alldeles för bråttom för att hinna väga för och nackdelar, analysera plus eller minus och sånt... nä, jag hamnar i livet kan jag säga.
Det är då jag kommer på mig själv, ibland mycket plötsligt, att känna mig oerhört obekväm. Det kan kännas så oerhört jobbigt att jag bara vill krypa ur skinnet. Nästan på gränsen till obehagligt.
Vi pratar inte om något särskilt nu. Utan det kan uppstå i nästan vilket sammanhang som helst.
Plötsligt övermannas jag bara av den där känslan att något inte stämmer.
Tidigare i livet, när jag var yngre och mindre klok än nu, trodde jag direkt att det var jag som var orsaken till obekvämligheten, känslan av dissonans, pinsamhetskänslan.
Med åren som gått och med en växande självtillit har jag förstått att det inte alls är så.
Det har tagit tid, men jag har kommit fram till att den märkliga känslan infinner sig när det saknas ärlighet, själ eller hjärta i det som sker.
Det handlar absolut inte om att någon medvetet vill föra mig, eller någon annan, bakom ljuset. I alla fall är det inte så varenda gång jag hamnar i det känsloläget.
Vissa gånger kan det säkert vara så att någon är osann med berått mod, men det är nog mer sällan det är så.
Nej, oftast tror jag att alla inblandade är övertygade om att dom är ärliga, sanna och rena i hjärtat, både mot sig själv och andra.
Men jag uppfattar det som inte är ärligt och sant, jag uppfattar också falska fasader och den som lurar sig själv.
Kanske för att jag varit där själv så många gånger under livets gång. Men bränt mig gång på gång när jag, i tron att jag gjort något bra, varit osann i att vara alla till lags.
För det har inte gynnat någon, vare sig mig själv eller andra. I förlängningen har det inneburit att jag har oerhört svårt att inte tala sanning. Det gör fysiskt ont när jag inte kan svara ärligt på en fråga. Så jag är alltid ärlig i själen.
Visst kan det ibland vara smart att inte tala om allt jag vet, och då väljer jag. Som när det gäller julklappar eller födelsedagsöverraskningar eller dylikt.
Men vill du inte ha ett rakt och sant svar, ställ då ingen direkt fråga till mig.
De människor, för vilka falskhet och fasader är verkligheten, finner jag mig själv välja ut ur mitt nära umgänge.
För som sagt, osanningar och polerade ytor gynnar ingen människas själ.
Att bejaka den universella kärleken, det är att bejaka livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar