Hur tiden bara är och försvinner...
Som sand mellan mina fingrar en varm dag på stranden. Som snöflingorna som dalar och blir ett med den snö som redan ligger där på marken.
Ingen vet vilken snö som var eller vilken snö som kom.
Så varför är det så viktigt?? Detta vi kallar tiden??
Jag vet att jag upprepar mig, men det tål att tänkas på. Njut av nuet, för det är det enda du vet existerar... det som har varit är bara spår i energin.... minnen.... inget som går att ta på.
Morgondagen är en utopi.... ungefär som att hitta guld i askan. Vi kan inte nånsin veta om det blir en morgondag. Vi kan bara ana den bakom det som är och det som sker.
Vi skapar mönster för livet. Människan behöver spår att gå efter för att kunna verka logiskt. Men hur vet du att det mönster du har skapat är verklighet?
Vi är vanevarelser. Ofta sätter man sig på samma plats dag efter dag, vecka efter vecka vid samma tid för att äta sin lunch när man är i skolan eller på jobbet.
Byt plats så får du se reaktionerna.
Samma sak gör vi med allt... skapar mönster... i mönster och rutiner finner vi trygghet. Så när mattan dras undan under våra fötter faller vi för det mesta hårt. För ingen har skapat mönstren till oss. Vi hamnar i en ny situation. Och är rädda. Rädda som bara den.
Rädsla föder hat... har mot det okända, hat mot det ovana, hat mot det vi inte har mönster för att hantera.
Så vill jag inte ha det. För jag vill leva... varenda sekund, varenda minut.... av nuet... missar jag nuet missar jag livet... och vad gör jag då här?
Så just NU!! Inte i morgon, inte nästa dag, inte sedan... NU! Lever jag. Som om det inte finns något annat i min värld.
För tiden som går är samma tid som den som kommer. Och tiden som kommer är här och nu!
Vad vill du??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar