syns tårarna inte på ytan. Världen skälver och vänder sig i våndor, men ytan förblir polerad, vacker, stilla.
Så byggs isen sakta på, lager för lager, tills ett ogenomträngligt pansar förvränger intrycken. Världen ligger som en förvirrad röra under fötterna. Marken går inte att nå, endast att ana.
En liten spricka påverkar inget. Skalet förstärks för att försvara, förvara, förskona. Värme får isen att minska. Så rämnar isen under och jag faller ned i det kalla, mörka, onda. Finns inget försvar längre. Den tunga isen drar mig nedåt längre och längre och jag slutar andas. Sparar på det sista syret för jaget.
Tårarna börjar komma genom ytan. Varma och salta startar de påverkan på isen. Vill inte, vågar inte, kan inte. Vet inte hur jag fungerar.
Gör fel, säger fel, isen skyddar mot angreppen.
Går inte att värja sig längre. Värmen tvingar isen att försvinna... sakta, sakta släpper jag åter in solen. Kärleken är värmen.
Vågar jag älska... mig? dig? Tänk om... det blir fel igen. Sårad bygger jag tillbaka isen kring ett gråtande hjärta... ingen yta sargas...
Vill inte....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar