Inte så kaxig...

som jag verkar alla dar.
Även jag är svag och sårbar.

Inte så arg som jag låter ibland. Har bara inte alltid tonfallet under kontroll.

Inte alltid så lyhörd och sensibel för andras eventuella låga sinnesstämning. Har en tendens att bara vara i just den situation som är här och nu.

Ibland krockar det rejält. Ja, jag vet att jag oftast pratar först å tänker sen. Om jag ens hinner tänka innan jag reagerat, agerat och uttryckt mig.
På ett sätt som verkar annat än det jag har inombords.
Ibland blir jag bara så trött. När jag förstår att jag återigen inte har förstått, inte pejlat av tillräckligt innan jag öppnat käften, inte vänt orden först i huvet, sedan i munnen, innan jag släppt ut dem i luften.

De tillfällen när jag inte pratar. När jag bara går. Är när jag är medveten om att det jag säger kommer att landa platt.... eller skapa en tromb i rummet.
Jag kan ibland.
Ibland blir det bara fel.

Det sätter sig som en tagg i mitt hjärta och jag lovar och svär inför mig själv att det är sista gången. Nästa gång ska jag tänka innan jag talar. För att det ska vara rätt.

Så sitter jag där igen som en idiot. För att jag släppt ut orden innan jag tänkt på hur.
Förändra mig vetja. Enklast så... att jag blir som den jag borde vara. Enklast så...

Så gråter jag ensam... enklast så.