Vad vill du.... egentligen??

När du öppnar munnen och säger saker som du inte menar.... tror du inte att jag märker att det inte är sant från hjärtat? Det finns ingen anledning att säga saker som du tror att jag vill höra, om det bara är ord från din mun.
Vill du berätta sanningen för mig? Se mig då in i ögonen och säg det du vill säga, inte det du tror är bra för mig att lyssna till.

Det skräller falskt i mina öron när du säger sådant som du inte menar, det skräller falskt och lämnar en fadd doft av oärlighet i luften. En ostämning som inte försvinner med lite doftspray och vädring.
Hela tillvaron kommer till slut att genomsyras av den lilla udden av egoism och självcentrering som ligger i botten för dina uttalanden.
Till slut tror jag inte på nåt.

Hjärtat skrumpnar sakta ned till ingenting. Då jag inte längre kan tro på något eller någon... då det gör ont att ens se.

Vad vill du egentligen?
Sakta men säkert undergräva mitt jag och skapa ett skal. Ett tomt skal utan kärlek till vare sig medmänniskorna eller universum.

Det kan du glömma. För i mig talar hjärtat och själen sitt tydliga språk. Kärleken råder och i kärlek finns ärlighet som en stor och stark grundsten.

Så säg inte till mig det du tror att jag vill höra... tala kärlekens språk.... både för din skull och för min skull...
Och kan du inte det... så håll käften!


(nä... det är inte adresserat till någon särskild person... och nä... det är ingen risk att jag är på väg ner i något svart hål... och ja... jag mår bra, kanonbra faktiskt... men sådana här tankar ploppar upp i skallen ibland.... å då är det lika bra att skriva ut dom så jag inte manifesterar dom som en sanning... Tjing! )