Nyårsaftonsmeny 2010

Smaaart av mig att komma på att skriva in den här... =)

Förrätt:
retro så det stänker om det... kräftcocktail med salteåcreekdressing

Varmrätt: Rätt retro det med...
Vitlöksostfyllda lövbiffar och hasselbackspotatis med vitlökssmör

Dessert: jaaa... den är oxå retro
vit och mörk chokladmousse dekorerad med apelsinklyfta.

Längtar redan till middagen !!
=)

Glitter och gala

Såklart, det är ju Nyårsafton!!!

Jag har alltid tyckt att nyårsafton är en magisk dag. Mittemellan slut och början, festligt och glittrigt och bara upprymdhet.
För mig har det alltid känts så. Även idag. Trots att jag nu är medelålders tant så vaknade jag med ett pirr i magen för att det är just nyårsafton.
Kan ha att göra med att jag alltid gillat oskrivna blad. En tom yta, ett vitt ark, en omålad vägg... allt är projekt som finns där för att fyllas med glädje, lycka, roligheter och härligheter.
Jag avger samma nyårslöfte varje år sedan ca 10 år tillbaka. Det enda jag lovar mig själv är att jag ska ha så roligt som det bara är möjligt!

Ja jag vet att jag är en hopplöst positiv människa när jag sätter den sidan till. På något sätt har jag hamnat där. Se möjligheterna och lev livet.
För när allt kommer omkring är detta det enda liv jag upplever, så varför lida mig igenom det? Nej, vet ni vad!?
Klackarna i taket och njut varenda minut!
Jag vill verkligen inte behöva bli frisk från någon jobbig sjukdom för att kunna tillämpa en sådan livsinställning. Jag vill kunna värdera mitt liv som det värdefullaste som finns.
Strunt samma om jag inte är rikast, smalast, snyggast, mest framgångsrik i världshistorien, vad spelar det egentligen för roll?
Jag tar åt mig allt positivt och lär mig mina läxor på ett enkelt sätt. Då mår jag som bäst.
Jag blir glad när jag får beröm som är motiverat och jag blir glad när människor i min omgivning bryr sig om varandra.
Jag blir glad när solen skiner och när snön smälter.
Jag blir glad när det knäpper i elementen när Timo eldar som en mästare i pannan i källarn och jag blir glad när jag vaknar till en ny dag, ett oskrivet blad.

Jag har en tanke om hur jag skulle vilja ha min närmaste framtid, men jag går inte under om jag behöver förändra min plan.
Jag lever och det är gott!

Inatt får jag återigen uppleva det magiska ögonblicket då tiden stannar och världen håller andan. Inatt öppnas det oskrivna ark som får namnet 2011.
Vad som målas på detta ark återstår att se.

Försiktigt men bestämt viker jag ihop 2010 och lägger det i minnesarkivet.
Nu är nu!

Gott slut och Gott Nytt År på er alla! Jag önskar er alla en fantastisk dag! För mer än så vet vi inte... ;)

jaaaa... jag väntar

Fast  jag inte ens behöver. Vi har inga tider att passa. Kidsen är stora nu och nöjda med att bara vara. Vi ska inte åka någonstans och det är ju faktiskt julafton.

Som den oroliga och otåliga själ jag är så hittar jag ändå saker som går för sakta. Eldningen t ex. Det börjar bli kallt i huset igen , så jag har dragit på en brasa i pannan.... fast att jag veeet att det tar tid innan allt börjar snurra så blir jag otålig. Vill att det ska vara varmt NU!!! så familjen kan vakna i ett  varmt  hus.
Det som just nu går allra långsammast är grötkokningen. För självklart ska vi äta risgrynsgröt idag. Inte sån där färdig i plastkorv... utan RIKTIG gröt. Jag har, genom åren, testat allehanda metoder för att slippa bränna vid gröten, och inget går tillräckligt fort.
Förra året fick jag ett tips där man kunde göra allt klart sedan skulle gröten svälla under natten för att vara klar lagom till frukost/lunchtid dagen efter.
Tror ni att det funkade här?? Nope!
Så i år gör jag gröten i ugnen. Följer receptet ( nästan) slaviskt. Det står i kokboken att gröten ska svälla en timme i 100 graders värme i ugnen...
Vår gröt har nu varit i ugnen dubbbelt så länge... å är inte klar.

Jag är tacksam för att jag inte längre är liten och väntar på Kalle Anka, julklappsutdelning, fika och allt annat som jag kunde komma på att vänta på när jag var barn.
Men ändåååå... tänk om allt varit klart igår.

Tjing!

Såhär dan före dan...

... kanske man borde skriva ett inlägg om julstök och julefrid och tips för julsillen. Men dagen till trots är det inte julen och allt som hör till där som upptar mina tankar.

Jag har funderat på det här med hur människor är. Jag får ibland små tankeväckare genom t ex tv-program, radioinslag eller saker jag läser i tidningen.
Det här med "keeping up appereances", alltså, hur viktig är en fasad egentligen?
Det händer lite då och då att jag blir så grymt besviken på någon i min omgivning att  det nästan skär i själ och hjärta. Det jag blir besviken på är människor som utger sig vara något annat än de egentligen är. Som låtsas helt enkelt.
Jag vet inte om jag blir mest besviken på den människan som, på något sätt, avslöjar sitt rätta jag, eller på att jag inte ser igenom ytan direkt.

Visst, jag kan också, men inte särskilt länge. Känner jag att jag inte kan vara mig själv i sällskap av andra, så söker jag inte det sällskapet igen.
Med vissa människor försöker jag längre och ihärdigare att få komma "under ytan" och kunna bli accepterad som den jag är, medan jag släpper andra fortare. Det ska erkännas.

Men just när någon låtsas vara ens bästa vän på något sätt och man avslöjar den lipande tungan bakom sin rygg. Det gör ont. Inte bara för att man är dissad och förlöjligad, utan för att det saknas ärlighet.
Jag blir lika besviken när jag märker att fenomenet drabbar någon av de människor jag älskar.
När någon utnyttjar mina nära och kära för egen vinnings skull. Då växer lejonhonan till ett monster och jag skulle kunna gå genom eld för att avslöja eländet.
Dock är det inte alltid min uppgift att belysa. Så ibland får jag bara tiga och stilla åse det som sker tills berörd person vaknar själv.

Så jag har bestämt mig för att inte låta dessa människor dränera mig mer. Nu har jag t o m satt ljus på att jag vet om att dom existerar, så nu borde det tona ut av sig själv.

Så.. dax att återgå till att betvinga vintern. Värmen börjar falna så det är pannrummet som hägrar...

En annan värld...

Det finns inte längre färger eller konturer därute... allt är insvept i ett stort vitt täcke. Det jag ser är ett otal nyanser av vitt..
Prickigt vitt är luftrummet, så högt jag kan förnimma, fylls luften av vita, fluffiga prickar.
Vita och yviga är träden där ute, de grenar jag kan se är ulliga, bulliga, vita.
Marken ser ut som om någon bäddat med ett gigantiskt fluffigt täcke.

Som en tanke... ingen behandlas annorlunda, fattig eller rik, kvinna eller man, ung eller gammal. Inför vädrets makter är vi alla lika. Hur vi än gör, vad vi än gör, vem vi än är så faller snön och omfamnar oss med sin kalla kärlek under vintern.
Som en annan värld när människans byggda fenomen och naturens egna formationer sveps in i detta uniforma, fluffiga vita.
Vackert och stundtals obegripligt transformeras världen.

Så kommer våren och värmen. Lika oförstående betraktar jag förvandlingen från det vita frusna till den gröna fruktbara omgivning som existerar under ett halvår.
Innan cykeln börjar om igen med vila, vila och åter till liv.
För mig startar livet igen när ljuset börjar återvända. Även om jag är fullt medveten om att kylan kommer att hålla oss i sitt järngrepp många veckor än, så vet min själ att ljuset återvänder när det är som mörkast.

Tills det är skönjbart för ögat gläds jag inombords och överlever den kalla, vita världen med vetskapen om att varmare tider kommer.

Livet är inte bara en lek...

... utan det är även en dans på rosor.... eller?
I min bok finns det två stora vägar att välja här i livet. Att njuta och tycka att livet leker eller att se det som en kamp och slita sig igenom dagarna, månaderna och åren.

Eftersom jag är av naturen lat så har jag valt att se livet från den lättsamma sidan. Jag hade en trygg och kärleksfull uppväxt, så det har nog präglat mitt sätt att leva mitt liv också.
Sedan att jag vägrar i sten att se mig själv som ett offer bidrar nog till att jag leker mig fram.

Visst finns det dagar då jag vaknar och undrar varför jag överhuvudtaget ska måsta upp ur sängen. Inte sjunger jag av glädje varenda gång jag står i vedboden och lastar kärra efter kärra full med ved och det är -22 ute. Det är inte alltid jag skrattar högt när det stinker fårskit i hela byn och flugorna invaderar allt och alla i huset.
Det ska villigt erkännas.

Men  på det stora hela.
För mig finns det dessa två huvudstråk i hur man ser på sitt liv. I mitt liv är jag inte centrum. Eller jo, på ett sätt såklart, men mitt liv går inte ut på att se till att jag har mest eller är högst upp på topplistan när jag dör.
Jag bara är och väljer varje dag hur och vad och med vem.
När man kan göra det, är man lyckligt lottad.
Ser att jag har svårt att förklara detta på ett vettigt sätt, men det spelar ingen roll. Jag skriver mest för att bekräfta detta för mig själv.

För den som hela tiden låter andra styra, men som egoistiskt griper efter alla strån på bekräftelse, betalning eller annat "bevis" på att man är rätt, tänker rätt, lever rätt, den är lite ute på farlig bana.
Den som påstår att man inte väljer själv att låta skeendena styra, den människan kanske behöver fundera ett varv till.
Visst finns det tillfällen när det verkar som om jag inte påverkar situationerna och skeendena i livet, men någonstans inuti så vet jag att jag har valt att låta detta uppstå.

Jag är också innerligt tacksam att jag har förmågan att välja och att jag dessutom inser att det är så.
Jag är också innerligt tacksam för att jag inte står i beroende.. inte av något, inte av någon.

Livet består av olika grader av harmoni. Enda stället jag hittar den harmonin är inuti.
Och JAG väljer!

Det finns ett hus...

Som ligger uppe på en höjd inte långt från där vi bor.
Det förbryllar oss. Ingen av oss har nånsin  sett några människor på den gården. Ändå står det 2 bilar parkerade på gårdsplanen, dock flyttas dom aldrig.
Första vintern vi bodde här lyste det ibland en svag lampa i fönstren på övervåningen. Den lyste med ungefär styrkan av ett batteridrivet tärnljus.
Det var inte varje morgon/kväll och ibland var det på ena sidan huset och ibland på andra sidan huset.

Uppfarten var inte plogad alls, inte heller var det plogat/skottat där på hela förra vintern.
Å andra sidan brann inga ljus i fönstren förra vintern heller. Inte en enda gång såg vi ljus i det huset på hela förra vintern.

Så i år... kom snön tidigt.
Vid vartenda snöfall har vägen upp till gården varit ordentligt skottad. Men huset har varit mörkt. När man åker förbi där på dagen ser man frost rosor på fönstren i nedervåningen.
Så plötsligt...  29 november lyser det adventsljusstakar i båda fönstren på övervåningen.
Men fortfarande ser vi frostrosorna dekorera nedervåningens fönster.
Och inte en enda gång har vi sett ljus i fönstren på nedervåningen...

Det är roligt att spekulera om vad som händer i det huset.

Mål å medel å lägsta nivå å prestationstak å så...

Det kan ibland vara knepigt med begrepp. Det gäller att ha en kommunikation så att begreppen klargörs så att det betyder samma för alla. Tänker närmast på jobbet då.
Det finns en planering och ett mål. Varje person sätter upp sina personliga mål, och alla dessa mål tillsammans... blir en lägsta nivå för vad alla ska leverera under ett år.
Från början skar det sig i skallen på mig när jag hörde detta resonemang. Med åren har jag dock förstått vad som menas och i min egen bok fått ändra och översätta.
För vi har inte samma definition på begreppen.

Detsamma gäller för maken och mig och begreppen plan och planera. Självklart tycker jag att jag har en plan med det jag gör. Och självklart finns det en reservplan om det inte skulle funka med den första tanken, intentionen.
Dock är det inte alltid så tydligt för andra, det som för mig är solklart.

För mig är hela livet som en radda olika projekt. Det finns ett mål och en plan för varje projekt och för hela det stora projektet livet.
Målen är högt uppsatta och det har inte så stor betydelse om jag når dem fullt ut eller inte. Det som är viktigt är att jag förstår varför jag i så fall inte når dit, och förutsättningar för att förändra mitt beteende/tillvaro/arbetssätt m. m för att kunna nå målet till slut.
Hela tiden förändras förutsättningar och möjligheter. Det är det som är utmaningen.
Det sägs att vi skyttar hela tiden siktar högt, sikta på stjärnorna så når du i alla fall trädtopparna. Ju närmare målet desto bättre, men passerar  man målet utan problem, då har jag siktat för lågt... anser jag... och då är det inget mål utan en lägsta nivå.
Ett mål är något man strävar efter att nå, det ska inte vara självklart att jag når dit, men det ska heller inte kännas omöjligt eller ouppnåeligt.

Här kommer då förutsättningar och planer in. Ändras förutsättningarna så kan det hända att jag även får förändra mitt mål.
För jag kan inte vinna Formel1 i Monaco med en trampbil när alla andra kör formel1-bilar.
Allt är i och för sig möjligt, men det ska vara rimligt att utföra utan att slita ihjäl sig på kuppen.

Så jag fortsätter att sikta högt. Jag tar  mig sakta men säkert framåt. Hur jag än gör så är det jag som styr mitt eget liv, mina egna skeenden och det är bara jag som kan välja hur högt jag sätter målen, hur  mycket jag sliter för att ta mig dit, om jag har möjlighet att ändra förutsättningar under resan eller om jag ska lämna över mig i andras tänk och lägga ner...

Tjing!

Stockholmshelg

Var det vi hade tänkt oss den här helgen...

Av någon anledning kom vi oss inte för att boka något hotellrum, inte heller fanns den rätta känslan för att åka iväg. Ett oförklarligt motstånd eftersom det är sådana små utflykter som gör att vi klarar av livet på landet och tillvaron i pannrummet.
Men hur som helst så tog vi beslut om att inte åka ner till Stockholm alls den här helgen.

Såhär i efterhand känns det som om beslutet var rätt. Så mycket olyckor och stopp i trafiken efter E4 som det har rapporterats om denna helg kan jag inte minnas när jag hörde senast.
Så endera hade vi inte tagit oss ner... eller inte tagit oss hem.

Det var ett klokt beslut och vi har kvar vår plan om en helg på hotell.
Förhoppligen får vi till det innan jul, det som är krångligt är ju temperaturen i huset.
Känns inte som någon bra idé att lämna eldningen till grabbarna. I och för sig kan de ju hinna lära sig hur man gör ganska snabbt, men det handlar ju en del om känsla också...
Sen är det inte alltid så lätt att få fyr i pannan, så vi får se hur vi löser det. På något sätt kommer vi nog att ta oss iväg på en shoppinghelg i storstan.

Sålänge kan jag ju bara säga att jag är innerligt tacksam för att vi inte åkte! Dessutom får vi, som bonus, se dykarna simma/krypa i kanalen i Härnösand idag ;)

Tjing!

Ja jag vet.... jag såg det på feeeeejsbook

  Jag tror att jag ska börja räkna hur många gånger per vecka jag hör den kommentaren.
Ett långt tag var jag facebookvägrare,  men sedan jag gick med har jag faktiskt inte ångrat mig en sekund. Det är enkelt att  hålla kontakt med sina vänner och släktingar som inte bor så nära. Med det jobb jag har är det inte alltid så kul att prata i telefon när jag är ledig, så det är mycket mer lättsamt att kunna skriva en rad, eller ett meddelande, på facebook.
En del vänner har jag fått tillbaka, vänner från förr... som t ex Petra, Sussi, Camilla, Tatiana, Mia, Agneta m fl. Det är så otroligt glädjeladdat att veta att ni finns och att det är lätt att kommunicera.
Dessutom är det virtuella fikat mer hälsosamt ;)

Visst kan det ibland kännas märkligt att veta saker som händer andra utan att man träffats eller ens pratat i telefon, men samtidigt är det en trygghet att veta att andra ser mig.... även om det är ord på en skärm.

Ord på en skärm har förändrat mer än ett liv kan jag säga. Bara man tar det för vad det är och fattar att alla inte är sig själva eller ens vill vara sig själva när de har tangentbordet som filter mellan sig själva och verkligheten.
Dock föredrar jag, som vanligt, att se till det som är positivt.
Jag har beslutat mig för att gilla fenomenet facebook. Jag väljer själv och jag kan när som helst välja om. Som i verkliga livet. Det är lite enklare att göra valen  online än i verkligheten, men övning ger färdighet.

Så jag är nöjd... att  jag hittat just DIG på Facebook. Det hade mycket väl kunnat hända att det tagit längre tid för våra stigar att korsas igen om det inte vore för cyberkommunikation.
För det är ju trots allt så... att de cirklar vi rör oss i är förutbestämda och återkommande.
De människor vi möter finns i vårt liv kortare eller längre perioder och ibland igen och igen...

Eller hur?

Tjing!

Låååång vinter. ...

det är bara 24:e november å jag har redan tappat räkningen på hur många gånger vi har skottat.... Har bestämt mig för att inte tänka så mycket på hur länge detta vita kalla kommer att omge  mig... för då är det risk för att jag blir galen på riktigt.
Nä, jag är cool och gör det bästa jag kan av varje dag. Som idag.... skottat tillsammans med äldste sonen, handlat så vi har middag när vi kommer från jobbet, eldat, tvättat, diskat å ska snart åka å  jobba.
Det händer grejjer när jag inte går å tycker synd om mig själv ska ni veta!

Det är ju faktiskt himla vackert med all snö ... ändå... när man tittar inifrån å ut...

Tjing!

Jag gillar inte jul!!!

Gräslig människa jag är va?? Fast sanningen att säga är att jag visst gillar jul... på sätt och vis. Jag satte rubriken mycket för att locka dig att läsa.

Det jag gillar med julen är stämningen. Stillheten och det totala intet. För det är som om naturen tar ett djupt andetag där runt lucia då de sista torra eklöven rasslar ner i snöyrans stormvindar.
Sedan hålls det andetaget och stillheten råder som för att samla krafterna inför det som komma skall... För ni vet väl att våren börjar redan 22:a december?
Då har årets längsta natt varit och ljuset återvänder så sakteliga till kalla nord.
Människorna fryser och naturen vilar. Här hos oss i norr får ju t o m mossan täcke under vintern, så alla energi kan fokuseras på att explodera i växtkraft där nånstans 5 månader senare... Det är mäktigt att det inträffar igen och igen, år efter år och naturen byter skepnad från vacker vit vinterskrud till ljuvlig grön sommardräkt.

Det är urhäftigt att ta vara på den stillheten.

Det jag INTE gillar är vansinnet och måstena under dessa veckor.
Det ska städas i varenda skåp, skrymsle och vrå, det ska handlas massor med grejor som blir typ hälften så dyra i januari, det ska köpas enorma mängder mat som man inte äter i vanliga fall. Bara för att det är jul.

Jag gillar ljusen och dekorationerna, men jag har inga traditioner att just den tomten ska stå just där. Jag julpyntar efter humör. Ibland blir det massor, ibland nästan ingenting.
Sen blir jag lätt allergisk när affärerna vräker upp julpynt och spelar julsånger redan i mitten av november.
Jag vill verkligen lida mig igenom november för att sedan kunna njuta av alla glada miner och vackra utsmyckningar i alla hus under december.

Sedan kan jag inte låta bli att tycka synd om dem som inte har så mycket att spendera när det är jul. Och dom som inte har så många människor att umgås med under dessa hektiska dagar.
Även de som kämpar med t ex viktnedgång eller att avstå alkohol har dubbel börda denna tid. Överallt bjuds det på kakor, glögg, godis m.m. och förståelsen för att människor tänker på sin hälsa blir som bortblåst.

Nåja... julen kommer varje år, vare sig jag gillar det eller inte. Jag har ännu inte ens tittat i kartongerna på vinden. Idag är det nämligen årsmöte och hockey på agendan.
Däremot tror jag att jag ska se till att kolla alla lampor och så innan lördag. För då kan jag lalla på här i lugn och ro och fixa lite på lördag under dagen.
Sedan elda i vedspisen, värma glögg, ta fram pepparkaksburken från ICA och ädelosten och njuta detta under lördagskvällen....
å får jag riktigt  mycket energi kanske jag t o m tar en sväng med dammsugaren ;)

Tjingeling på er!

Min katt....

är, som resten av familjen, lite knäpp i skallen.

När vi äter frukost eller middag så sitter han med vid bordet, på en egen stol eller på kökssoffan. Från början, när han nyss hade flyttat hit, hade vi ju hund också. Hunden fick inte vara i köket under våra måltider, så hon var mäkta sur över att katten fick det. Så hunden lärde katten att ligga utanför köksdörren när vi åt. Det funkade ett tag, men under det senaste året, sedan vår hund flyttat till hundarnas himmel, där falukorvar växer på träd, har katten återigen tagit sig friheten att sitta med vid bordet...
Och som han lägger sig i det vi pratar om!! Han muttrar och jamar och har sig.
När han tycker att vi äter för länge, när han tycker att det är hans tur att få mat, då lägger han helt sonika upp tassen på bordet för att tydligt visa att vi borde tänka på honom.

Han är en utekatt. Dock gillar han inte att vara ute om det blåser eller regnar. Snö däremot, det älskar han. Den roligaste leken är när vi kastar snöklumpar som han kan jaga och hoppa sönder.
Det är också otroligt roligt att smyga fram genom djupsnön och attackera intet ont anande snöhögar.

När han ledsnar på att vara ute skriker han högt. Först vid vedluckan... blir han inte insläppt där så ställer han sig utanför ytterdörren och jamar så högt att man hör honom upp till övervåningen.

När vi kommer hem från jobbet, eller om hela familjen varit borta någonstans möter han oss med viftande svans. Eftersom han är uppfostrad av en hund så betyder hans viftande svans att han är glad att se oss.
Ibland händer det också att han bråkar på oss. Då tycker han att han varit ensam hemma på tok för länge och när han har bråkat klart släpper han oss inte ur sikte en sekund. Helst ligger han på min axel eller  kring min nacke som en varm halsduk.

Våran Nisse är verkligen en hjärtekatt.

Fattar faktiskt inte

Hur tiden bara är och försvinner...
Som sand mellan mina fingrar en varm dag på stranden. Som snöflingorna som dalar och blir ett med den snö som redan ligger där på marken.
Ingen vet vilken snö som var eller vilken snö som kom.
Så varför är det så viktigt?? Detta  vi kallar tiden??

Jag vet att jag upprepar mig, men det tål att tänkas på. Njut av nuet, för det är det enda du vet existerar... det som har varit är bara spår i energin.... minnen.... inget som går att ta på.
Morgondagen är en utopi.... ungefär som att hitta guld i askan. Vi kan inte nånsin veta om det blir en morgondag. Vi kan bara ana den bakom det som är och det som sker.

Vi skapar mönster för livet. Människan behöver spår att gå efter för att kunna verka logiskt. Men hur vet du att det mönster du har skapat är verklighet?
Vi är vanevarelser. Ofta sätter man sig på samma plats dag efter dag, vecka efter vecka vid samma tid för att äta sin lunch när man är i skolan eller på jobbet.
Byt plats så får du se reaktionerna.

Samma sak gör vi med allt... skapar mönster... i mönster och rutiner finner vi trygghet. Så när mattan dras undan under våra fötter faller vi för det mesta hårt. För ingen har skapat mönstren till oss. Vi hamnar i en ny situation. Och är rädda. Rädda som bara den.
Rädsla föder hat... har mot det okända, hat mot det ovana, hat mot det vi inte har mönster för att hantera.

Så vill jag inte ha det. För jag vill leva... varenda sekund, varenda minut.... av nuet... missar jag nuet missar jag livet... och vad gör jag då här?

Så just NU!! Inte i morgon, inte nästa dag, inte sedan... NU! Lever jag. Som om det inte finns något annat i min värld.
För tiden  som går är samma tid som den som kommer. Och tiden som kommer är här och nu!

Vad vill du??

Ibland blir det bara så fel....

som igår... allt var så enkelt först. Visserligen var bilen full i snö å vi var lite sena å folk körde som krattor å... ja ni vet... vardag...

Vårt uppdrag gick bra. Alla som skulle hämta sina grejor kom dit och det blev ingen toksamling med folk utan det flöt på... vi hann prata lite skit och umgås också, sånt är roligt.

Sen var det som om luften gick ur allt samarbete... bilen startade så fint första gången.... men sen var den bara död. Mamma å pappa var på väg till Sundsvall, så det var bara att ringa exet. Tacksam att han är en vänlig, och bilkunnig, människa. Han kom ner på stan, gjorde allt han kunde... och konstaterade dödsfallet.
Det var nästan som i Grey´s eller Cityakuten... "time of death". Så det blev rull(bogserlina)start å sen vågade jag ju inte slå av bilen igen. För det var startmotorn som var död... sånt gör mig bara sååå trött...

Så idag blir det ingen sväng åt nåt håll... å i morron är det bara att ragga fram en mekaniker som kan förbarma sig och byta den där lilla detaljen så min pärla spinner igång som en galen katt igen.

Dessutom var det ingen god mat heller igår... å bara skit på tv efter halv tio.... ja inte vet jag.... är det för att jag ska uppskatta mitt enkla liv som sådant här händer?
Så jag inte ska glömma bort hur bra jag har det??
Jag kan lova att det är ingen risk. Jag VET att jag har det bra, jag VET att jag gör det bra och jag VET att jag är ruskigt bra.
Lite ful bara men vad spelar det för roll om hundra år??

Det mest positiva just nu är att  vi i alla fall tog oss hem, och att vi inte har några måsten idag! Det gillar vi!

Tjing!                                                                                                                                                                                                                                               

Så många tankar ...

Vill skriva en massa men saknar ord.
Blir såååå galen över ansvarslöshet och egoism.

Blir såååå ledsen när föräldrar sätter sig själva först... utan att ens ha en liten ynka tanke på konsekvenserna det får för barnet/barnen.
Känner mig maktlös och är  samtidigt lycklig över att det inte är värre.

För nånstans finns det många som bryr sig...

SNÖ....

gillar jag inte...
det enda som är bra är motionen man får när man skottar vår stora gård...
Där får jag iofs hjälp av grannen ibland... han kör traktor... men ibland har han inte tid å då får vi skotta själva...
Nej... ingen snöslunga... bara trassel å trams med maskiner i min närhet... så det är snöskovel å snöbjörn som gäller...

Kom på en bra sak till... det är när det toksnöar, är kallt, huset är varmt, det är lördag å ledigt å jag kan se på tv en hel dag utan att ha dåligt samvete...  det gillar jag. Har massor som jag inte hunnit se så den här vintern är räddad.

Fast det ska erkännas att det kan vara rätt vackert med snö ibland också... men finge jag välja... skulle det inte vara vinter alls...
Finge jag välja... skulle det vara +23 dygnet runt, året runt... och NEJ jag skulle inte bli less. Jag formligen älskar värme.
Så.. finge jag välja vore valet enkelt.
Varför jag bor i kalla nord när jag inte gillar vinter??
Antagligen något jag ska lära mig. En prövning av mitt tålamod kanske. Eller en utmaning av rädsla.
För i all motvilja och i allt hat ligger en grund av rädsla och okunskap.
Ingen kan säga att jag är okunnig om vinter, norrlänning som jag är i själ och hjärta...
så rädsla är grunden för min motvilja...
Bara att facea... och överkomma... kanske jag gillar vinter innan jag dör.

Tjing!!

Inte så kaxig...

som jag verkar alla dar.
Även jag är svag och sårbar.

Inte så arg som jag låter ibland. Har bara inte alltid tonfallet under kontroll.

Inte alltid så lyhörd och sensibel för andras eventuella låga sinnesstämning. Har en tendens att bara vara i just den situation som är här och nu.

Ibland krockar det rejält. Ja, jag vet att jag oftast pratar först å tänker sen. Om jag ens hinner tänka innan jag reagerat, agerat och uttryckt mig.
På ett sätt som verkar annat än det jag har inombords.
Ibland blir jag bara så trött. När jag förstår att jag återigen inte har förstått, inte pejlat av tillräckligt innan jag öppnat käften, inte vänt orden först i huvet, sedan i munnen, innan jag släppt ut dem i luften.

De tillfällen när jag inte pratar. När jag bara går. Är när jag är medveten om att det jag säger kommer att landa platt.... eller skapa en tromb i rummet.
Jag kan ibland.
Ibland blir det bara fel.

Det sätter sig som en tagg i mitt hjärta och jag lovar och svär inför mig själv att det är sista gången. Nästa gång ska jag tänka innan jag talar. För att det ska vara rätt.

Så sitter jag där igen som en idiot. För att jag släppt ut orden innan jag tänkt på hur.
Förändra mig vetja. Enklast så... att jag blir som den jag borde vara. Enklast så...

Så gråter jag ensam... enklast så.

Ljus

Lyfter svarta täcken och jagar dem på flykten. Ibland räcker det svaga ljuset från ett stearinljus för att fylla själen med lugn och tillit.
Harmonin inträder när ljuset spräcker trollen.
I solskenet spricker trollen snabbt. Gäller bara att våga belysa, våga dra fram ur det svarta töcken som inger falsk trygghet.
Så länge ingen vet, så länge ser ingen.

Svarta troll gnager hål i själen och skapar disharmoni, obalans och otrygghet. Ur rädsla föds hat, så jag slänger ut mina troll i det bleka vinterljuset, det skarpa vårljuset, det varma sommarljuset eller det disiga höstljuset. Oavsett så försvinner trollen.
Arga och upprörda över att belysas försöker de gömma sig i sinnets skrymslen. Dock är dom chanslösa. Obarmhärtigt tar jag ut dem, ett och ett eller flera åt gången, och låter ljuset komma åt.

Visst, det tar på, både på mina krafter och omgivningens. Men jag litar på allt som säger att rensning är av godo. Vägrar låta dom ta överhanden och styra.
Ljuset är livet.
I ljuset är kärleken.
Kärleken för oss samman.

Så våga se ljuset och ta hjälpen som finns.
För där är tryggheten total. I kärlek

När hjärtat gråter

syns tårarna inte på ytan. Världen skälver och vänder sig i våndor, men ytan förblir polerad, vacker, stilla.

Så byggs isen sakta på, lager för lager, tills ett ogenomträngligt pansar förvränger intrycken. Världen ligger som en förvirrad röra under fötterna. Marken går inte att nå, endast att ana.

En liten spricka påverkar inget. Skalet förstärks för att försvara, förvara, förskona. Värme får isen att minska. Så rämnar isen under och jag faller ned i det kalla, mörka, onda. Finns inget försvar längre. Den tunga isen drar mig nedåt längre och längre och jag slutar andas. Sparar på det sista syret för jaget.

Tårarna börjar komma genom ytan. Varma och salta startar de påverkan på isen. Vill inte, vågar inte, kan inte. Vet inte hur jag fungerar.
Gör fel, säger fel, isen skyddar mot angreppen.

Går inte att värja sig längre. Värmen tvingar isen att försvinna... sakta, sakta släpper jag åter in solen. Kärleken är värmen.
Vågar jag älska... mig? dig? Tänk om... det blir fel igen. Sårad bygger jag tillbaka isen kring ett gråtande hjärta... ingen yta sargas...

Vill inte....

Vad vill du.... egentligen??

När du öppnar munnen och säger saker som du inte menar.... tror du inte att jag märker att det inte är sant från hjärtat? Det finns ingen anledning att säga saker som du tror att jag vill höra, om det bara är ord från din mun.
Vill du berätta sanningen för mig? Se mig då in i ögonen och säg det du vill säga, inte det du tror är bra för mig att lyssna till.

Det skräller falskt i mina öron när du säger sådant som du inte menar, det skräller falskt och lämnar en fadd doft av oärlighet i luften. En ostämning som inte försvinner med lite doftspray och vädring.
Hela tillvaron kommer till slut att genomsyras av den lilla udden av egoism och självcentrering som ligger i botten för dina uttalanden.
Till slut tror jag inte på nåt.

Hjärtat skrumpnar sakta ned till ingenting. Då jag inte längre kan tro på något eller någon... då det gör ont att ens se.

Vad vill du egentligen?
Sakta men säkert undergräva mitt jag och skapa ett skal. Ett tomt skal utan kärlek till vare sig medmänniskorna eller universum.

Det kan du glömma. För i mig talar hjärtat och själen sitt tydliga språk. Kärleken råder och i kärlek finns ärlighet som en stor och stark grundsten.

Så säg inte till mig det du tror att jag vill höra... tala kärlekens språk.... både för din skull och för min skull...
Och kan du inte det... så håll käften!


(nä... det är inte adresserat till någon särskild person... och nä... det är ingen risk att jag är på väg ner i något svart hål... och ja... jag mår bra, kanonbra faktiskt... men sådana här tankar ploppar upp i skallen ibland.... å då är det lika bra att skriva ut dom så jag inte manifesterar dom som en sanning... Tjing! )

Slentrian, vanor och rutiner

Tre ord som får det att knottras längs ryggraden på mig. Jag är nog en av dom mest rastlösa människor jag känner till...
Jag älskar när våra ungdomar är lediga från skolan, för då finns det utrymme för spontanitet och plötsliga infall. Jag älskar semester, inte bara för att jag disponerar dagarna som jag vill, utan även för att man kan frångå vanorna och rutinerna helt.

För jag blir galen av rutiner. Gillar inte alls när dagar, kvällar, veckor, månader, helger och år följer mönster. Jag vet att jag inte kan göra något åt att det skiftar årstider o s v, men att alltid göra samma sak som man alltid har gjort... det är ett problem för mig.
Å andra sidan gillar jag heller inte att inte ha förutsättningarna klara för mig. Jag vill gärna ha koll på läget och veta... i alla fall på ett ungefär.... hur det är tänkt.
Om det sedan blir si eller så... det är mig totalt egalt. Det viktiga är att det inte blir en vana eller en rutin.

Jag får rysningar när någon gör mig uppmärksam på att "förra året gjorde vi ju det här, precis den här dagen" eller "men sååå går det ju inte att göra nu, det ska man ju göra..." o s v.
Ett konkret exempel är att äta semlor i augusti, eller pepparkakor med mögelost i oktober. Snacka om att man rubbar folks cirklar då.

Förra julafton vaknade Timo och jag på hotell i Stockholm. Det blev en ljuvlig, nästan trafiktom resa hem den eftermiddagen.
När vi kom hem till vårt tomma hus avnjöt vi en måltid bestående av det vi gillar att äta... typ lax, sill, potatis och räkor... det hade lika gärna kunnat vara sushi eller Kung Pau Chicken.

Så... när det blir rutiner, fredagskvällarna ser likadana ut, eller vardagarna består av jobb, eldning och matlagning. Då slår jag bakut och hittar på något som bryter vanorna. Oftast får jag med mig hela familjen.
Dock ska sägas högt att initiativet att bryta lördagsmönstret igår kom från Timo.
Han tog med sig Martin på hockey i Timrå och jag och Jonas åkte till Bergsåker och hälsade på syster yster och hennes kids.
En strålande energiboost i ett grått oktoberdis.
Så är det. Så bli inte förvånad om jag ringer en kväll och säger att jag kommer att vara i just din stad vilken dag som helst.
Då vet du... att det är rutinerna som håller på att få mig knäpp på riktigt och jag behöver dig som vän.

Tjing!

När man bara inte räcker till....

Finns inte på kartan att någon ens skulle säga det till mig... men ändå finns känslan där ibland...
Hyperkänslig, som jag är vissa dagar, blir jag fruktansvärt ledsen inuti när jag får kommentarer om vad jag borde ha gjort eller tänkt eller vart jag borde ha varit en viss dag vid en viss tid.
Jag vet att 99% av dessa kommentarer inte är illa menade, men när jag hör dem vid "fel" tillfälle tar jag åt mig och får dåligt samvete.

Vissa människor är experter på att säga saker till andra på ett sätt som skapar en känsla av olust och ger dåligt samvete för det man inte gjort, tänkt eller varit.
Tacksam är jag då för er som finns i min närhet och uppskattar det jag gör, tänker, säger och är. För ni är många, många fler än dessa bittra.
När jag är elak och bitter själv tolkar jag dessa människor som extremt självupptagna och egoistiska. Det är antagligen inte hela sanningen.
De har ett sätt att uttrycka sig som gör att jag får en känsla av att inte räcka till, att vara betydelselös. Och den känslan gillar jag INTE!
Dessa människor sätter sina egna behov, åsikter och sitt eget välbefinnande högst i listan. Finns inte alltid en uttalad omtanke om andra.
När omtanke om andra uttrycks så är det oftast i samband med att de själva har någon vinning i att någon annan har det bra.
Ja, jag vet att jag är hård och krass nu, men får jag inte ut detta ur mitt sinne är risken stor att jag sällar mig till "bitterskaran".

Ibland känns det som om det är en trend... inte bara "sköt dig själv och skit i andra" utan ännu värre... "tänk bara på mig själv och bry mig bara om någon annan när jag har något att vinna av det!"
Funderar nu.... när gjorde eller sa jag senast något för att glädja någon annan? När gav jag någon cred senast rätt ur hjärtat? När sa eller gjorde jag något som jag egentligen inte menade?
Vill inte hamna i "bitterskaran" så jag jobbar med att öka min medvetenhet om mitt eget agerande.

För jag vill inte omedvetet såra eller göra så att någon får dåligt samvete. Jag vill vara tydlig i hur jag uttrycker mig och hur jag agerar.

För den dag jag vill såra eller skapa dålig stämning eller dåligt samvete hos andra... då är jag fullt medveten om effekten och konsekvensen... må det stanna vid insikten att det är möjligt!

Sol och moln

Jag ser ut genom fönstret... solen skiner... det glittrar i frosten som förskansat sig i det gulnande höstgräset.
Det enda ljud som hörs är fårens bräkanden och en och annan bil ute på vägen.
Det är vackert, det är stilla och jag är lugn, trygg och harmonisk.

Samtidigt... på ett annat ställe i vårt land. Är människor rädda. Rädda för att bli skjutna utanför sina hem, eller ännu värre, i sina hem. Dom lever med skräcken att en eller många kulor ska genomborra deras fönster, eller pricka deras barn när de leker ute bland gungor och rutschkanor.
Ungdomar, lika gamla som mina egna barn, vågar inte längre ta sig till skolan med buss eller till fots. Dom ber varandra om beskydd, stannar hemma eller t o m hoppar av sina utbildningar av rädsla för att bli skjutna.

Vart är vi på väg?

Gnäll å klaginlägg

Idag delar jag inte med mig av så mycket klok- och djupheter... nä idag ska jag baaara gnälla. Frågor på det???

Började dagen tidigt, tidigt (07.. typ) antar att det beror på åldern, men det är totalt omöjligt att sova så mycket längre utan att behöva gå på besök i "de små flickornas rum" en gång vid den tiden.
Slängde ett öga på utetermometern å höll på att svimma...-4 grader. Insåg att det nu är oundvikligt... jag skriver rätt när jag stavar till o k t o b e r.
Och jag borde fatta att det ÄR minusgradersläge när 2/3 av månaden passerat.

Nåväl, utrustad med tjock jacka, vantar och reflexer (ja, vaddå??? Det är ju MÖRKT den tiden på dygnet) öppnade jag ytterdörren och kände kylan som en elak vägg därutanför. Katten var överlycklig över att få komma in i värmen.
Med ett djupt andetag tog jag sikte på brevlådan och morgontidningen.
Tur att jag hade vantar på mig för brevlådan är av plåt.... antar att jag frusit fast i brevlådelocket annars.

Väl inomhus igen blev det lite småprat med sonen medan han åt frukost. När han gav sig av till bussen som tar honom till skolan intog jag soffan. På med filten och en lagom fjollig film på tv.
Somnade om som ett barn och vaknade av att jag trodde att Timo duschade och dammsög... hur jag nu fick ihop det. Men en förvirrad hjärna är en förvirrad hjärna...

Vaknade till och fattade att det som lät var min dator som jag satt igång innan jag somnade på soffan. Kände också en viss kylslagenhet i inomhusluften.
Kollade termometern och kände hur pannrummet kallade...
Det var då allt började...

Jag drog igång en panna kaffe, mitt undermedvetna förstånd sa mig att det skulle behövas MYCKET kaffe innan den här dagen var över.
Gick ner i pannrummet och tände en brasa i pannan.
So far so good... det tog sig och jag gick ut för att ta bilen till affärn för att komplettera kylskåpets brister... alltså mjölk, smör och bröd.

Bilen snurrade igång... och stendog. Var inte alls samarbetsvillig utan vägrade helt klart att starta.
Fick låna Timos bil istället. På med vantarna och SKRAPA RUTAN! Ogala för att använda min vän Ts uttryck.
Men inget att göra.
Kom ut på vägen och såg att soppamätaren knappt orkade över reserven... djuuup suck.
Jag som verkligen AVSKYR att tanka... men vad göra?? Bara att sucka å stå ut.

Tankade, handlade och kom hem.
Gick ner i pannrummet och möttes av en panna som brann på knappt styrfart. Blir så ibland när veden fastnar.
Och just idag hade det fastnat av bara den!
Bara att kasa undan vedträna som var i pannan för att kunna reka till allt så det brann som det skulle.

Men himmel vad det rök! Jag trodde jag skulle bli snurrig!
Bara att välja... frusen eller hostig. Det har ju hänt förr, så jag är inte helt ovan vid situationen.
Men det var en grym rök! Och innan jag fått ordning på veden i pannan hade jag nog andats lika mycket rök som luft resten av dagen...

Sen var det dags att försöka få i mig lite frukost. Allt smakade brandrök, så det var ingen direkt kulinarisk höjdpunkt.

När jag tittade ut genom fönstret en kvart senare såg jag en minigrävare, med tillhörande gubbe,  i full fart med att gräva upp ett dike tvärs över tomten.
Det visade sig senare att en av grannarna fått avbrott i sin teletrafik, och kabeln går i ett dike över vår tomt. Så det var för en god sak... men lite brydd blev jag när jag såg dem.

Rökäventyret i pannrummet har tagit sin tribut nu under kvällen. Blir andfådd för ingenting och får vild hjärtklappning när andningen sviker mig. Så jobbtiden blev kort idag... resten av kvällen har ägnats läkemedel mot astma och viloläge i soffan.

Fatta vad jag är lycklig att sådana här dagar är undantag från mitt vanliga, ljuvliga liv!

Tjing!

Men jag då??

Det är rätt roligt att lyssna på människor som pratar med varandra. För det är nästan alltid så, att dom pratar med varandra- om sig själva.
Sällan "tjyvlyssnar" jag på samtal där någon av parterna verkligen lyssnar, utan ofta är det som två monologer om egot. Eller det är fel uttryck, det handlar inte alltid om att framhäva sitt ego, utan ofta tror man att man lyssnar och bekräftar den andre genom att prata om saker som man själv upplevt, känt eller har referens till.

I sådana samtal upplever ofta båda att dom fått komma till tals och blivit lyssnade till. Utökas gruppen till fler än två upplever för det mesta ingen av de inblandade att de fått komma till tals eller blivit lyssnade till.
Det mest spännande att lyssna på är "men-jag-då"-samtalen. Alltså de samtal som eskalerar till nivåer ingen trodde var möjliga. Där är det roligast om det är fler än tre personer inblandade, fast det kan vara kul att höra när det är två också.
Speciellt om det är tjejer... eller unga killar som är ute på krogen. För när det är bara två personer i ett sådant samtal så är det som att lyssna på två enskilda föreläsningar eller vad man ska säga.
För ingen lyssnar, båda bara pratar, om sig själva. Jag ger mig den på att ingen av dem vet vad som har sagts efteråt.
Men upplevelsen är nog säkert ett samtal dem emellan.

Jag vill också klargöra att jag är likadan. Det är ett allmänmänskligt drag detta att prata om sig själv.
Vissa gånger är jag mycket medveten om spelet och ger allt för att lyssna. Då kan jag ibland uppfattas som lite underlig och distanserad. Det köper jag, för det är en intressant upplevelse att bara lyssna, utan att jämföra med det som är jag och mitt.
Märkligt nog uppfattas jag ofta som trevlig och social när jag pratar på om mig själv och relaterar min samtalspartners samtalsämne till mig och mina upplevelser.
Fast själv känner jag mig ibland som en skurk när jag gör så- för jag flyttar medvetet fokus till mig själv-- ifrån den jag pratar med.
Lite orättvist.

Det är spännande att ibland bara lyssna. Bekräfta den man lyssnar till med mmm-anden och nickanden och vänta tills den personen frågar: " vad tycker du?" eller "hur tänker du kring det här?"
Spännande också att då vara medveten om spelet och notera om den andra personen verkligen vill veta min tanke kring ämnet eller om den bara söker en ny vinkel för sitt eget pratande.
För som sagt, det är inget medvetet bakom, men spännande och roligt att medvetandegöra spelet.

Så nu vet ni vad jag gör när jag sitter tyst och betraktar. Så nu vet ni att jag lyssnar på andras samtal, eller på den jag själv pratar med.
Så nu vet ni lite om hur jag fungerar.

Tjing!

Om man hade vetat...

... det jag vet idag, när jag var 15. Då hade livet tett sig annorlunda. Men det är ju som det som är grejen... att inte veta.

Kom på en grej nyss som jag booorde ha gjort när jag var tonåring.... gjorde inte det men ska rekommendera mina kids.
Att skriva ned vad man tror kommer att hända med sig själv, sina klasskompisar, sina syskon fr o m nu tills man är typ 45 eller så.
Jag minns att syrran och jag satt och pratade om detta en gång när vi var tonåringar och fortfarande bodde grannar i rummen bredvid varandra hemma hos mamma å pappa.
Vi pratade om vad hur vi trodde att det skulle vara att bo någon annanstans, ha egen lägenhet eller så...
Hon sa till mig att hon trodde att jag skulle bo i ett äldre hus, inget nybygge och att jag skulle ha mängder med stearinljus tända så fort det var minsta mörkt ute.
Jag trodde att hon skulle bo i ett hus som var relativt nytt, med mycket vitt och med mycket rena ytor, inte så mycket grejor framme.
Vid denna tidpunkt hade vi alltså varsitt eget rum på 9 kvadrat.

Jag kommer inte ihåg om vi pratade om jobb och så, jag tror inte det, jag minns bara att vi pratade om hur vi skulle bo.
Och det stämmer rätt bra idag. Det är lite kul faktiskt.

Visst förvånas man ibland och visst stämmer det ibland, jag önskar som sagt att vi varit kloka nog och noterat hur vi tänkte.
Nu när jag åter har kontakt med kompisar från barndomen kanske man skulle fråga. Vad trodde du att jag skulle bli när jag blev stor? Hur trodde du att mitt liv skulle se ut? För jag kommer ihåg en del vad jag trodde om några av er i alla fall.
Inte blev jag som jag trodde ska ni veta.
Trodde inte en sekund att jag skulle bo på landet, trodde för mitt liv inte att jag skulle få några barn- för vem skulle vilja ha barn med mig???!!!, skulle ha skrattat högt om någon sagt till mig att jag skulle vara en bra säljare när jag var 44år....
Nej mina tankar gick mer åt ett liv som singel, lägenhet i Gamla Stan eller på Södermalm i Stockholm, jobba som arkeolog, tolk eller översättare.... eller möjligtvis på bibliotek. Kanske måla lite i min ensamhet... eller skriva en bok i hemlighet... för det där med att synas och höras var inte alls min grej.
Jag skrev en lapp till mig själv om saker jag ville göra under min livstid- där fanns resa till Galapagosöarna med... och en resa med Transsibiriska järnvägen.
Inget av det har jag gjort.... ännu...
Inte har jag levt mitt liv i ensamhet heller... ännu... må det icke ske.... för jag har hittat min själsfrände.
Barn har jag.. två ljuvliga unga män som förgyller mitt liv med sin blotta närvaro.

Märkligt... det här med livet...

Tjing!

Carpe Diem

Idag är idag, nu är nu, inget annat existerar.
Att leva i nuet är tydligen det svåraste som finns.

Visst är det roligt och fantastiskt att minnas bra saker som har hänt, bra människor man vandrat tillsammans med en bit på livets vindlande väg eller trevliga ställen man bott på eller upplevt.
Visst är det spännande och mystiskt att planera för sådant man kan tänka sig uppleva i framtiden, eller kanske t o m konkret kunna se fram emot.

Men vad vet vi egentligen?? Endast HÄR och NU.
Minnen är otroligt subjektiva. Även om vi varit på samma ställe, vid samma tillfälle och mött samma människor så är upplevelsen och minnet därav olika för dig och för mig.
Och framtiden, morgondagen, nästa år eller efter midsommar... vad vet vi om det?
Ingenting!
Ska jag vara riktigt krass så vet jag inte ens om jag existerar i denna verklighet som jag känner den just nu.

Så jag gör hela tiden mitt bästa för att leva här och nu, ta vara på allt som får mig att må bra och njuta av livet. Visst finns det tillfällen och stunder där ont i skallen, stress, taskig attityd eller andra negativa impulser slår in i min tillvaro. Då får det göra det. För den stunden är just bara den stunden.

Mitt nu är en datorskärm, ett tangentbord, diskmaskinens brusande och känslan av trägolv under fotsulorna. Luften i vårt hus är varm och skön och atmosfären lugn och hemtrevlig.
Det är just exakt nu.
Vad som händer idag har jag ingen aning om. Rutinerna finns med frukost och kaffe, jobba, äta middag...alla vanor vi har för oss, men jag vet ändå ingenting om hur denna dag kommer att vara.
Vet inte mer än just HÄR och just NU.

Jag lider med dem som hela tiden lever i dåtid, hur det var för 5 år sedan eller mår dåligt över att man inte är lika snygg som när man var 15. Jag njuter av minnena men vägrar låta mig styras av dem.

Jag lider också med dem som inte kan stanna upp och se nuet utan hela tiden jagar efter en framtid som dom aldrig kommer att nå. "Alla dessa dar som kom och gick, inte visste jag att det var livet."

Vem är du?

Tänk så...

vore livet som Facebook.... Enkelt va?
Vaknar en morgon med ont i skallen och förkyld- tryck inte på gilla-knappen... konstaterar att solen skiner- tryck på gilla-knappen.... frukosten serveras av någon annan- tryck på gilla-knappen... någon är jobbig och oresonabel- blockera kommentarer från den här personen.

Nu är det ju, som tur är, inte riktigt lika enkelt i r l... om man säger.
Nej, man får stå ut med att hantera huvudvärk och "konstiga" människor, man får lov att överleva sjukdomar, höststormar och vinterångest. Det är som inget annat att göra än att fortsätta leva och ta de bra dagarna med de mindre bra.
MEN... det är rätt skönt att intala sig att man faktiskt inte alltid behöver "gilla läget"! Ibland blir jag en aaaaning irriterad när man får den uppmaningen, inlindad i en überhurtig ton.... "det är bara att gilla läget".
Jag köper inte det.

I min bok är det bara så... att man ibland hamnar i situationer som man bara tvunget behöver hantera, men jag tycker definitivt inte att man alltid måste gilla läget.
För då blir det ju som Facebook... tryck på gilla-knappen.
Nej, jag tycker "hantera läget" är en bättre devis, i alla fall för mig. För hanterar jag läget är det rätt snabbt att man tar sig till ett gilla-läge, där allt känns bekvämt, enkelt och självklart.
Precis som livet...
för ni vet... livet- det är det som sker under tiden som vi funderar över vad vi vill med vårt liv!

Tjing!

Lite jobbigt...

att ingen av oss vill... fast vi lovat... å känner att vi borde.... så vi gör... utan själ, utan hjärta... till en början... men vem vet... det kan bli lyckat... å sanslöst roligt... å det drabbar ingen fattig... å ingen lessen... bara vedhögen... å skräpbrasan... å kanske en hockeymatch- där risken är att utgången blir fel när vi inte deltar... så vi får lämna energi på en annan plats under resan... så blir allt bra till slut... när vi kommit hem igen!

Tjing!

Jobbannons... intresserade?? LÄS!!! =)

Jag bara kunde inte låta bli när jag fick denna "annons" i mail från min bästaste Liisa... Att jag dessutom känner att bloggen behöver lättas upp med ett fniss gör att detta är klockrent att lägga ut idag!
Tack käraste Liisa, åtminstone jag log med hela ansiktet när jag läste detta =)

Ledig tjänst: Anställning som MOR
Mor har en central roll i Familjens ledning
Du får ansvar för följande områden:
- Organisation och Ledning
- Transport
- Inköp
- Vård och Omsorg
- Verkstadstjänster
- Andra förekommande uppgifter
Lön : 0 kronor
Semester: Anställningen kräver att man är tillgänglig året om. Eventuell korttidsfrånvaro måste avtalas långt i förväg. Eventuella tilläggsjobb kan avtalas, om det förbättrar ekonomin i Familjen och inte kommer i konflikt med övriga uppgifter som Mor gör.
Avgörande krav: Honkön.
Önskvärt: Egen förmögenhet. Tillgång till semesterställe som kan passa för Familjen.
Kvalifikationer:
1. Körkort. Du ska kunna köra eget fordon med defekt klimatanläggning genom tät trafik, medan du lyssnar till spädbarnet (eller maken) som gallskriker i baksätet samtidigt som de äldre barnen bråkar högljutt. Du bör kunna koncentrera dig på att köra medan du sjunger 'Imse Vimse Spindel' och du måste veta var alla offentliga toaletter finns. Du bör ha erfarenhet av att vänta utanför stallar, ishockeyrinkar, klubblokaler och diskotek sena kvällar.
2. Inköpschef. Du ska göra inköp och planera menyer för envars aptit i minst 18 år framöver samt för makes smak i evighet. Det krävs produktion av egen mjölk till nyfödda, och det krävs ofta att det skall göras middag till många personer.
3. Administratör. Du blir direkt ansvarig för ekonomisk långsiktsplanering, budget och ekonomisk uppföljning, budgetkontroll, fakturakontroll, klagomål och förhandlingar. Hantering av festarrangemang och inköp till samtliga födelsedagar (inkl. egen) och jubiléer, skolavslutningar, begravningar o. dyl.
4. Vård och omsorg. Du ska kunna fungera utan sömn upp till sex dygn, samtidigt som annat arbete skall utföras som vanligt. Du måste vara duktig att vårda patienter tidiga morgnar och sena kvällar. Färdighet i fläckborttagning ses som extra merit i denna kategori.
5. Småbarnspedagog. Du måste kunna citera alla berättelser om Nalle Puh och Smurfarna samt ha kännedom om allt som är skrivet om dinosaurier, hästar och ABBA. Färdighet i att göra halskedjor av makaroner och tandtråd är ett krav.
6. Skräddare. Du ska kunna designa och sy kanindräkter och fantomdräkter till speciella tillfällen samt givetvis kunna sy i knappar, fålla, laga och stryka och pressa.
7. Frisör. Du ska kunna upptäcka och behandla huvudlöss, ta bort tuggummi från hår och klippa en rak pannlugg medan du får en ström av glåpord. Kännedom om flätning, hårfärgning och herrfrisering ses som en merit.
8. Cykelreparatör. Du måste vara förtrolig med alla aspekter av underhåll av cyklar, inkluderat montering och demontering av stödhjul. Du ska också kunna laga cykelslangar på en campingplats. Godkänd kurs i första hjälpen är obligatoriskt.
9. Veterinärassistent. Du ska kunna vakta och uppfostra ett varierat urval av husdjur (efter att ägarna har tröttnat på dom).

Ofta förekommande utfodringar och rengöringar av burar ingår i de dagliga arbetsuppgifterna. Du måste vara duktig i att hantera djurrelaterade grannkonflikter och tidvis utföra begravningar.
10. Målare och Interiörarkitekt. Du bör vara van vid att ta bort klibbiga saker och klotter från dörrar och tapeter. Det är en stor fördel om du kan måla taket medan du gör middag.
11. Växeltelefonist. Du ska kunna hålla en diskussion i gång i telefonen medan ett barn klamrar sig fast i ditt ben och ett annat hamrar på en konservburk med en träslev. Du ska kunna utfodra tonåringar som mest pratar i telefonen med näringsrik mat så att de undviker total utmattning.
12. Trädgårdsmästare. Du bör kunna starta gräsklipparen, hantera trädgårdsredskap och hålla krukväxterna vid liv. Du ska kunna numret till giftinformationen, och du ska hålla dig uppdaterad på de nyaste metoderna inom kompostering, beskäring av buskar, förkultivering och kapning av träd. Du måste veta var varenda död mus ligger begravd.
13. Underhållningschef. Du ska kunna koordinera diverse sportarrangemang via telefon och ha en personlig kontakt med lärare och aktivitetsledare. Du kommer att bli uppmanad att träna lagspel i alla sorters väder, och uppmuntrad att gå in i häftiga diskussioner med motståndare. Inköp och underhåll av utrustning krävs. Sökanden måste också kunna arrangera fester, baka kakor och hitta på lekar där alla vinner.

Du får självklart ansvar för julfirandet.

Ring om du är intresserad!

Sant eller falskt?

Jag har ett problem! Hur jag än gör kan jag inte riktigt hitta vägen att göra mitt problem till en angelägenhet... för det är i och för sig angeläget, men en aning pinsamt...

Jag förstår heller inte mekanismen bakom, därav hanteringsbekymret och pinsamhetskänslan...
Nej, det handlar inte om kroppsodörer eller vådan av att bli en gammal kärring... såna trivialiteter har jag för länge sedan sedan lagt bakom mig i lådan för vad som är pinsamt eller inte...

Det rör sig om en känsla av obekvämlighet när jag hamnar i situationer som jag inte hittar själ och hjärta i.
Tro nu för allt i världen inte att jag ALLTID gör en grundlig analys av allt och alla i min omgivning. Tvärtom, jag har alldeles för bråttom för att hinna väga för och nackdelar, analysera plus eller minus och sånt... nä, jag hamnar i livet kan jag säga.
Det är då jag kommer på mig själv, ibland mycket plötsligt, att känna mig oerhört obekväm. Det kan kännas så oerhört jobbigt att jag bara vill krypa ur skinnet. Nästan på gränsen till obehagligt.
Vi pratar inte om något särskilt nu. Utan det kan uppstå i nästan vilket sammanhang som helst.

Plötsligt övermannas jag bara av den där känslan att något inte stämmer.
Tidigare i livet, när jag var yngre och mindre klok än nu, trodde jag direkt att det var jag som var orsaken till obekvämligheten, känslan av dissonans, pinsamhetskänslan.
Med åren som gått och med en växande självtillit har jag förstått att det inte alls är så.

Det har tagit tid, men jag har kommit fram till att den märkliga känslan infinner sig när det saknas ärlighet, själ eller hjärta i det som sker.
Det handlar absolut inte om att någon medvetet vill föra mig, eller någon annan, bakom ljuset. I alla fall är det inte så varenda gång jag hamnar i det känsloläget.
Vissa gånger kan det säkert vara så att någon är osann med berått mod, men det är nog mer sällan det är så.
Nej, oftast tror jag att alla inblandade är övertygade om att dom är ärliga, sanna och rena i hjärtat, både mot sig själv och andra.
Men jag uppfattar det som inte är ärligt och sant, jag uppfattar också falska fasader och den som lurar sig själv.

Kanske för att jag varit där själv så många gånger under livets gång. Men bränt mig gång på gång när jag, i tron att jag gjort något bra, varit osann i att vara alla till lags.
För det har inte gynnat någon, vare sig mig själv eller andra. I förlängningen har det inneburit att jag har oerhört svårt att inte tala sanning. Det gör fysiskt ont när jag inte kan svara ärligt på en fråga. Så jag är alltid ärlig i själen.
Visst kan det ibland vara smart att inte tala om allt jag vet, och då väljer jag. Som när det gäller julklappar eller födelsedagsöverraskningar eller dylikt.
Men vill du inte ha ett rakt och sant svar, ställ då ingen direkt fråga till mig.

De människor, för vilka falskhet och fasader är verkligheten, finner jag mig själv välja ut ur mitt nära umgänge.
För som sagt, osanningar och polerade ytor gynnar ingen människas själ.

Att bejaka den universella kärleken, det är att bejaka livet.

Mer förändringar...

Det är något som ofta upptar mina funderingar.... det här med förändringar.
Idag har jag mest tänkt på detta hur människor förändras... i och med att man går in i olika faser i livet så förändras man som människa.. det är ofrånkomligt.

Det gör mig ibland lite sorgsen... när spontanbesöken och de långa telefonsamtalen upphör i och med att någon träffar en partner.
Jo jag vet att det lätt bli så... man är förälskad och i lära-känna-fasen... man får nytt umgänge och man behöver hitta balans med en annan människa.
Jag är likadan, så det handlar inte om kritik...

Det är bara det att jag inte riktigt förstår när spontanitet övergår i inbjudningar till parmiddag med vin på helgen och det bli obekvämt att träffas en tisdag bara för att prata lite...
Jag förstår inte heller när man bara slutar prata med någon bara för att man träffat sin stora kärlek. Jag menar, träffas man varje dag, eller hörs av på något sätt... å kan prata om ditten och datten... då kan man väl göra det fortsättningsvis också... även om man kanske väljer att ses mindre ofta... men att bara klippa av en god vän...förlåt alla om jag gjort så. För det känns helt knasigt juh!

Det är en befrielse när man träffar någon "gammal vän", som trots sitt nya förhållande, trots mitt nya liv... ger mig en känsla av att vi bara fortsätter där vi slutade senast... om det så är en dag 5 år eller ett halvt vuxenliv sedan.

Jag behöver inte ha full insyn i ditt liv för att kunna prata en stund över en kopp kaffe. Jag vill inte ens ha total uppdatering av allt för att känna samhörighet med dig. Ibland räcker det med en stund på en restaurang helt utan planering för att du ska kännas som en del av mitt liv igen.
Ibland kan ett telefonsamtal överbrygga år som gått och mil av land eller hav som finns emellan.
Ibland kan jag behöva många ord för att hitta tillbaka till dig, ibland räcker en blick....

Så förlåt alla som känner sig lämnade, dissade eller på annat sätt negligerade av mig genom åren. Hör av dig igen så fortsätter vi där vi slutade !

Tjing!

Kom an då vinterelände...

Fast det redan är kallt kan jag gärna vänta på snön ett par, tre månader till... Den där berömda brittsommaren kan få sprida sin falska värme och sin sol några veckor bara nordanvinden släpper greppet om vårt höstvackra land.

För jag gillar hösten med alla färger, klar hög luft som gör att man tänker bra (som min man säger) och möjligheten att få klä sig i tjocka tröjor och varma stickade sockar...
men vintern... det är en enda stor plåga.
Jo, det är vackert även då. Det är det där med kyla och frostiga bilar och kallt väder som jag har problem med. Eller problem och problem sa Gustav Vasa... kalla det angelägenhet, sa en gång en mycket god vän, då känns det mer positivt.
Så jag är angelägen om att veden är kluven och klar innan de första snöflingorna börjar singla genom luften.
Jag är angelägen om att se till att alla fönster och dörrar är tätade efter konstens alla regler, så att inte kall vinterluft läcker in och gör livet otrevligt.
Jag är också angelägen om att förrådet med tändstickor och stearinljus är fyllt i god tid innan den mörka kalla årstiden övertar makten i livet...

Så är det nu... allt är förberett och laddat.... alla varma sockar är tvättade och lagda i korgen, alla vintermössor rena och stoppade i sina lådor och vantarna.. dom har jag stenkoll på.
Lade till och med ut motorvärmarsladden och kupévärmaren i bilen idag.
Det enda som är kvar är att ta bort det jag haft stående på vedspisen i sommar, men det är gjort i en grisblink!

Som kom an vinterelände, jag är beredd.. och jag vägrar låta mig besegras!! För jag vet med säkerhet... att om bara ett litet halvår... så ser jag fram emot de första vårfåglarna, traninvasionen på lägdorna i grannbyn och nässelfjärilarna som trotsar snödrivorna och flyger i svärmar så fort vårsolen värmer vår kalla nord igen!

Tjing!

Rättvisa...

Det är ett av de vackraste ord jag känner till i det svenska språket... rättvisa..
Men vad innebär egentligen rättvisa?

Innebär det att alla ska ha allt likadant, lika lön för alla arbeten, samma pris för alla varor/tjänster?

För mig är rättvisa att alla ska få en möjlighet att få sina behov tillfredsställda utefter sina egna förutsättningar. Att det ska finnas utrymme för alla sorter, alla kapaciteter och alla slags intelligenser i vår värld.

Olika förutsättningar innebär också olika resultat. Olika sätt att uppnå en nöjdhetsnivå.
Det här är ett ämne som man kan utveckla i vilken riktning som helst, idag fokuserar jag på detta med prestationer.

Ponera att du och en vän får som uppdrag att skotta snö. Ni får varsitt lika stort område att skotta. Ju snabbare ni är klara, desto mer får ni betalt. Ni jobbar individuellt så din prestation avgör din belöning.
Ni antar uppdraget och laddar för att sätta igång.
När ni ska börja får du en snöslunga och din kompis en liten barnsnöspade.

Pang! Där upphör rättvisan i min bok. För förutsättningarna är för olika för att det ska vara rättvist.
Det är självklart så att du kan välja att hjälpa din kompis så att ni båda får en bra betalning, det är också en lösning, och ett annat tankespår i den här bloggen.

För mig är det hemskt viktigt att alla ges samma förutsättningar för att klara av ett uppdrag. Väljer du att inte anta uppdraget p g a att du inte anser att förutsättningarna ger dig möjlighet att klara det, okej, fine. Då är det ditt eget val. Men om du väljer att anta uppdraget och under resans gång upptäcker att förutsättningarna skiljer sig markant, då är det en annan sak.
Då blir i alla fall jag stortokig, irriterad och lite ledsen.

Visst, vi har alla olika grundförutsättningar för olika uppdrag. Så är det ju. Men jag anser i alla fall att man ska ha en klar bild av förutsättningarna när man får ett uppdrag. Det ska inte ändras under tiden utan att man får veta vad.

Rättvisast är att alla ges möjligheter och förutsättningar att utföra och klara av en antagen, beordrad eller, av andra önskad, uppgift utefter egen kapacitet och förmåga.
För när man ges möjlighet att välja, så väljer man det som är rätt för en själv. Då kan man också välja en nivå utifrån sin egen förmåga och då blir det ingen orättvisa.

Friheten ligger i möjligheten att själv välja sin väg!

Tjing!

Valdagen 2010

Idag är det en dag för att välja. Inte för att det är något unikt för den tredje söndagen i september, vart fjärde år, att livet består av val.
Nä... idag ska vi ju välja de människor som ska styra vårt land, bestämma vilka skatter vi ska ha, hur mycket det ska kosta för oss glesbygdsbor att ta oss till jobbet, hur länge man har tillåtelse att vara sjuk, vilka orter som ska ha jobb resp. inga jobb att erbjuda sina invånare m. m.
Idag väljer vi hur detta land ska fungera kommande fyra år, fram till 2014, då har vi möjlighet att välja om om vi känner att det vi valt idag inte riktigt var det rätta valet för oss.

Det är enklare alla andra valdagar, för då kan man välja om i nästa andetag, vända helt om i nästa steg eller vända kappan efter vinden om man inte riktigt kan ta ställning.
Så önskar jag att jag kunde göra med detta stora val.... för inte nånsin har jag varit så velig som nu.
Jag har lyssnat och läst, försökt att förstå undermeningen med uttalanden och gjort vad jag kunnat för att kunna se en bild av Sverige under de kommande fyra åren.

Men jag kan erkänna att jag har misslyckats. Hittar jag något bra hos något parti, så hittar jag också något dåligt. Helst  skulle jag vilja rösta lite på alla... eller ingen... eller nåt.
För hur jag än vänder mig så ser jag för- och nackdelar. Hur jag än tänker så tänker jag inte som något parti hela vägen...
Så inte vet jag... vilka lappar jag ska stoppa i kuverten i eftermiddag, inte vet jag hur nöjd jag kommer vara med utgången av detta när det är klart.

Hur som helst så vet jag att jag är övertygad om en sak: Individens inneboende kraft och styrka och massans möjlighet att påverka.

Rösta ska jag, för tycker jag inget kan jag inte klaga sen!

Tjing!

For a season, for a reason or for a lifetime...

För många år sedan fick jag ett mail som innehöll just den raden som dagens inlägg fått som rubrik.

Visst funderar man ibland... över de människor som man i perioder i livet haft väldigt mycket att göra med, och som sedan av någon anledning bara försvinner ur ens liv.
När jag var ung trodde jag ofta att orsaker till att man inte längre umgicks var som mitt fel. Nu vet jag bättre. Jag har förstått att det handlar om livet... igen... alla mina tankar berör detta fenomen som livet är.

Så jag blir så glad, när jag träffar någon på stan som jag inte sett på länge, och jag känner mig innerligt glad att ha träffat just den människan.
Jag blir lika glad när det finns en vänförfrågan eller ett meddelande på Facebook (som för den delen är ett fenomen i sig- återkommer till det i något annat inlägg här i Majomammans dagbok) från någon som jag inte träffat eller hört ifrån på länge.

Lika mycket värt är det att träffa de människor jag träffar varje dag. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha så många trevliga och livsbejakande personer i min omgivning.

Men hur vet man om det är for a reason, for a season or for lifetime?
Egentligen spelar det ingen roll. Återigen kommer det tillbaka detta med att inte ta något eller någon för given. För du har ingen aning om hur länge du får ynnesten att träffa just den här speciella personen.
Du har heller ingen aning om syftet med att just vi möts.
Och det gör ingenting att man inte vet. För det finns ett högre syfte med allas våra liv.
Jag är tacksam att jag får vandra sida vid sida på samma stig med alla er som finns här och nu. Oavsett om det är cybervandring eller att vi verkligen sätter ner våra fötter på bokstavligt talat samma grus.

Det är kärlek som för oss framåt. Det är kärlek som omger oss. Den universella stora kärleken.

Sug på den ni!

Tjing!

Jag tar mig en funderare...

.. på livet idag.

Ibland känner jag mig så himla dum som bara lallar på i ullstrumporna och tror att livet är för evigt. Så får man sig en tankeställare rätt vad det är.
Livet är inget vi kan ta för givet, när ska jag fatta det?
Det behöver inte vara elaka sjukdomar eller hög ålder som gör att vårt liv avslutas. Det kan vara någon som bara svänger ut sin bil framför dig, det kan vara att min tid på jorden helt enkelt är över.

För vem vet hur lång just min livstråd är? Ingen kan med bestämdhet veta, så jag inser att det är verkligen värt att vara fullt medveten om vad vi fyller våra dagar, vårt liv med.
Innehållet i sig är inte viktigt, det är medvetenheten och närvaron som är viktigast i sammanhanget.
Viktigt att tillåta sig att njuta och bara vara, viktigt att inse att ingenting är självklart.
Viktigt att förstå att livet det är det som pågår medan vi väntar på framtiden.
Finns det något annat än här och nu?

Jag kan inte påverka det som varit, det som har hänt, jag kan inte påverka morgondagen eller nästa år.
Det enda jag är är här och nu. Varje val jag gör är det rätta valet just nu.
Allt är möjligt att förändra, men det enda jag verkligen kan förändra är mig själv.
Klyschor kan tänkas, men det ligger en hel del tänkvärt i dem.

Jag är innerligt tacksam att jag lever just denna onsdag. Jag är innerligt tacksam att jag har förmågan att se de gråa molnen som fyller himlen här idag, att jag kan känna de små, små regndropparna och vinden mot min hud, att jag kan dofta gräset, äpplen och alla andra dofter som mättar luften här på landet.

Jag är innerligt tacksam för att jag har ben att gå med och händer att röra med. Jag är innerligt tacksam att jag fått uppleva mina barns uppväxt till två starka unga män.
Jag är innerligt tacksam för den kärlek som omger mig och den man jag har ynnesten att dela min livsvandring med.

Ingenting är givet och ingenting är självklart. Den enda som kan förvalta den insikten är jag själv.

Det finns en plats i himlen....

Scary....

Ett fenomen som jag upptäcker allt mer... som skrämmer mig... är detta med "ägande" av en annan person.

Ärligt talat blir jag lite rädd... eller i alla fall fundersam, när jag märker att en part i ett förhållande "styr" den andre. Jag hoppas och önskar att det inte är ett medvetet beteende, dock reagerar jag lika starkt varenda gång...
Jag tycker nästan att det är obehagligt.
Nu pratar jag inte om sådana förhållanden där den ena parten är dominant och den andra får stryk... nej, jag pratar om helt vanliga par.

Jag har märkt detta fenomen i min omkrets... och just nu är det kvinnor som styr sina män. Eller, jag ska förtydliga mig, som jag upplever styr sina män.
För detta jag skriver nu är MIN upplevelse, inte alls sagt att det är sanningen.

Men jag blir illa till mods... när jag pratar med någon och dennes (dennas) partner lägger sig i och tar över samtalet. Eller när någon uttrycker en åsikt i vi-form och jag tydligt märker att den andre parten inte alls tycker likadant, men av olika orsaker ändå håller med.
Eller ännu värre, säger "i enrum" att man inte håller med.

Jag har svårt att förstå syftet... dock är jag medveten om att jag har varit likadan. Kanske en orsak till att mitt första äktenskap kraschade. För han fick inte särskilt mycket utrymme... det ska erkännas... dock är det ett helt annat inlägg i denna blog.

Just nu förvirras mitt sinne av detta att man känner ett så starkt behov av att "härska" sin tillvaro att man inte tillåter en själ att vara fri.
För i min bok delar man tillvaron för att man vill och trivs med det. Inte av skuldkänslor eller dåligt samvete.
Så jag har mycket svårt att känna mig väl till mods tillsammans med människor som inte tillåter varandra utrymme.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mig själv. För jag är som jag är och har inga baktankar med det jag gör eller säger.

I mitt liv lever jag tillsammans med en högt älskad man. Inget skulle få mig att bestämma vad han tycker om saker och ting, inget skulle heller få mig att försöka styra hans tankar eller hans handlande så att det passar mig. Det vi gör tillsammans är en överenskommelse, det vi gör var för sig är också en överenskommelse.
Så varför??

Jag vet att mitt liv är mitt liv och jag ska ge blanka hoppsan i andras liv. Om någon nu inte ber om min inblandning på något vis.
Jag lägger mig inte heller i hur andra har det, men jag reagerar och reflekterar.... väljer och väljer bort.

För i mitt liv lever vi på samma premisser... endast det egna valet styr.

Vägen fram

Blottad, naken och ren står jag. Ingen börda lastar mig och ingen väg är invand.
Som en nyfödd med all min livserfarenhet börjar min vandring i obruten mark, nya stigar formas där vi går framåt.
Jag vet och jag kan, jag vill och jag vågar. När vi kommer fram till stupet finns ingen tvekan, då vet vi att vingarna bär så det är bara för oss att ta språnget. Kasta oss ut i det okända och lita på kraften, orken, lusten och förmågan.

Vi klarar oss, vi kommer att komma hur långt som helst. Målet svävar därframme, som en hägring, men vi vet att när vi nästan är framme upplöses det och ersätts av ett nytt mål, längre fram, högre upp.

För det är inte målet som är det viktiga, det är resan dit.
Insikterna vi når är mål i sig själva. Vetskaperna vi gör är halva vinsten. Känslan av att vi är är medlet.

Hur vi än gör landar vi med fötterna först. Medvetenheten är vår ledstjärna och öppenheten vår guidning.

Idag... börjar resan...

Idag är jag ful

Som stryk... Vaknade för ett tag sen och bara visste... Idag är jag ful!
Kollade för säkerhets skull i spegeln och konstaterade att jag hade rätt.

Så det är tur att jag är ledig från jobbet, ingen risk att jag skrämmer ihjäl någon där. Familjen är van, dom tror ändå inte på mig när jag berättar för dom att jag är hemskt ful idag.
Så dom får skylla sig själva som tittar på mig.
Katten bryr sig inte heller... tror faktiskt inte att katter ser skillnad på ful eller snygg. Dom går mer på känsla... sin egen...
Kanske man borde tänka mer som katten??

För om jag är så här ful... å ändå måste in till byn för att handla.... och VET och bryr mig om att jag är så ful. Då blir ju andra människor också påverkade och får en dålig dag för att dom ser fula mig.
Kom just på att det var enklare förr... då på "krogsvängstiden"... då kunde jag iaf supa mig snygg å tro att jag var oövervinnerlig och världsbäst...
Den tiden har jag dock valt bort...
Nu gäller det att gilla läget eller dra nåt gammalt över mig...

Men om jag gör som katten... inte bryr mig... och går på känsla istället.. då är det bra. För jag VET att jag är bra. Jag vet att jag är klok.
Jag vet att jag kan och jag vet vad jag vill.

Så då spelar det ingen roll att jag är ful...

Tjing!

Förändringar

är utveckling. Oavsett man vill det eller inte. Jag lägger ingen värdering vid det, konstaterar bara att.

Livet består av förändringar, vill man inte förändras tackar man även nej till utveckling. Vad som än händer, hur det än sker, så förändras och utvecklas man. Åt något håll.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att det är så.... skulle det vara annorlunda skulle livet bli oändligt tråkigt. Och jag är den första att erkänna att tråkigt definitivt ligger på min minuslista.
Det är inte så att det behöver hända saker hela tiden, alltså aktiviteter, utan det handlar mer om innehållet i varje dag. För mig är det inte meningsfullt om jag inte har möjligheten att välja min tid, välja mitt liv.

Jag väljer hela tiden. Och varje val är rätt. Konstaterar krasst att man inte alltid gör det bästa valen första gången, men det är tillåtet att välja om i min bok.
Också det som inte blev som jag tänkt är utvecklande och tillför dimensioner som jag inte förutsett alla gånger.
Jag kan välja om det ska stärka eller stjälpa mig. Jag väljer styrkan.
Styrkan att slåss emot de inre demoner som skapas när jag upplever kraven från mig själv eller omvärlden som oöverkomliga.
Styrkan att sträcka ut en hand till någon annan, som just då behöver en hand att hålla i.
Styrkan att se och förstå att universum är för oss alla, ingen utvald och ingen utanför.
Styrkan att ta till vara livet och bejaka det.

Då mår jag bra.

Nej, jag lever inte alltid som jag lär. Det finns dagar då bladen i min bok är bottenlöst svarta... nästan bottenlöst svarta. Det finns dagar då jag önskar hett och innerligt att jag var någon annan, någon annanstans, någon annan tid.
Men jag tackar för min förmåga att alltid se saker och ting från den ljusa sidan, att alltid se ljuset som finns ovanför förtvivlans svarta brunn.
Det är den känslan, den förmågan, som ger mig insikten om förändringars positiva värde.

Om du läser det här... ta till dig det du behöver, glöm resten... för det är som livet...

Tjing!

Kantareller

finns massor... på vissa ställen i skogen. Dock inte där vi gick idag.
Det är märkligt hur långt man kan gå när man letar efter detta guld i skogen.
Vi gick, letade, letade och gick och plötsligt hade vi varit ute i 1½ timme...
men kantareller...
inte många inte... vi hittade 3!
Jag tror det blir en sväng till någon annan del av skogen under veckan.
För man blir som förtrollad... när man letar...

Tjing!

Kontroll och koll

Ibland är jag gräslig kontrollfreak, jag är fullt medveten om detta. Speciellt gäller det när det är något på G som påverkar flera personer... då blir jag kontrollfascist ut i fingerspetsarna. Det är såklart viktigt att alla gör sin del, drar sitt strå till stacken för att det ska funka, och när det inte sker så växer min frustration till oanade proportioner.
När jag var ung... då var det riktigt besvärligt.... för mig och för min omgivning. För då, på den tiden, la jag mig i allt och bestämde allt och bestämde HUR alla skulle göra sin del.
Nuförtiden blir jag bara tyst, matt och less när det inte händer det som behövs. För jag har lärt mig att det lönar inget att göra allt själv heller, då blir ingenting riktigt bra.

Däremot att ha koll är fortfarande viktigt. Jag har så otroligt svårt att existera utan förutsättningar. Jag plöjer nätet efter fakta så fort det är något i faggorna. Försöker ha framförhållning när det gäller att ordna boende under resor, veta vem som ansvarar för vad om vi ska göra någon aktivitet av något slag, läsa in mig på ställen vi ska besöka o s v.

Vad tror ni händer? Allt vi företar oss är förberett, ordnat och planerat??

Glöm det! Allt sker på impuls, spontanitet är ett ledord och plötsliga och oförutsedda händelser är liksom en ledfyr i vårt liv.

Tror i alla fall familjen!

Tjing!

den självklara rubriken... FREEEEEDAG!

En magisk veckodag.. eller hur??
Både avslutning och början samma dag och dessutom en dag i mysandets, njutandets och soffsovandets tecken.

Det sorgliga med fredagar är att när man uppskattar dem som bäst är året som mörkast, tristast och mest introvert... eller människorna är introverta. Alla går in i sina hus och umgås mest med de närmaste. Det spontana livet gör ett break för vardag och rutiner.

Och nej... jag är inte så förtjust i vanor, traditioner och rutiner... jag är ingen fan av vanligt och enkelt heller.
Jag gillar dynamik, spontanitet, förvåning, plötsliga händelser och infall som en gris blinkar. Däremot avskyr jag innerligt allt som heter "överraskning". Det är helt enkelt inte kul! Men det är ett helt annat blogginlägg..

Idag handlar det bara om fenomenet som jag döpt till tidstransformation. Det är när tiden förändras från många till familjen, från spontanbesök hos vänner och bekanta till inbjudningar och parmiddagar- ett fenomen i sig som ger mig ryyyysningar-, från möjlighet till allt till andningshål i veckan.

Icke desto mindre fascinerar fredagar mig... just detta med avslutning och början som en slags paketlösning. Det gillar jag faktiskt.

Men tänk er... plötsliga stökresor på mer än 20 mil- på vintern, grillning med vännerna- när hösten är som mörkast och träden precis tappat ALLA löv, en öl-eller två- på det lokala slaskhaket- en tisdag i november, eller... det mest otidsenliga- ett fredagsbröllop i februari...

Sug på den ni.... och njut av fredagen, lördagen och halva söndagen... men skippa ångesten den andra halvan av söndagen och njut av alla ögonblick... för vet ni vad...

Det är det som är livet!

Tjing!

Kväll...

Tid för nedvarvning och kontemplation, tända ljus och djupa samtal.
Vad gör jag?? Spelar Bejeweled och gör mitt bästa för att vara bäst, etta, vinnare på min sida.

Märkligt detta... jag är ingen tävlingsmänniska egentligen. Eller det kanske är just det jag är? För någonstans verkar det som om detta med tävlingsinstinkten manifesterar sig när man börjar vinna.... när man bekräftas som skicklig, bra, vinnarskalle eller, som i mitt fall, en person som gör rätt saker på rätt sätt.

Om detta hade jag inte en susning före 2007. Det ska erkännas att jag i och för sig alltid avskytt att förlora eller komma sist. Tidigare har jag hanterat detta genom att helt enkelt strunta i att vara med. Struntat blankt i om folk ansett att jag varit lat, korkad, mesig eller feg... jag har bara gett blanka hoppsan i att delta i aktiviteter där jag på förhand "vetat" att jag inte ska kunna stå som segrare.

Idag är det tvärtom. Jag ger mig inte. Som en ilsken terrier kastar jag mig över uppgifter som jag finner stimulerande eller utmanande. Oavsett om jag kommer ut på andra sidan som vinnare, som tvåa eller helt obemärkt. Till slut finns jag ändå där som en vinnare.

Stimulerande och utmanande är något av nyckelord, det ska erkännas.


Hur jag hanterar aktiviteter eller situationer som jag finner trista, enkla eller beiga?? Jo, jag struntar blankt i att överhuvudtaget vara med!


Tjing!

For starters

Hoppla!

Då var jag igång igen... så många ord som behöver skrivas ner och delas med andra... Statusrutorna på Facebook räcker som inte riktigt till... men nu ni...
Huka er! ;)

Majomamman är tillbaka!

Idag har jag, som så många andra, tror jag, tänkt på att det verkar som om vädret är på väg utför. Utför termometern framför allt. Det är som en märklig kyla i vindarna och regnet.
Jag som verkligen hade vant mig vid värmen och solen och semesterlivet.

Det är dags att ladda om nu. Ladda med ork, energi, värme, goda vänner, rolighetsplaner och ved. Jag laddar dessutom med recept i skallen. All sån mat som man kommer på att längta efter nu och då, men som inte längre är vardagsmat i våra stressade liv.
Jag tror jag återkommer med ett eget inlägg om det om ett tag.... nu är det dags att se till att dagens middag kommer i magen!

Tjing sålänge!