Jag förstår mig inte på folk....

... eller så är det kanske jag som är konstig... antagligen stämmer det sista påståendet bäst.
Jag vet att jag inte borde bry mig, men ibland kan jag bara inte låta bli.
Det är dels det här med sjukdomar. Jag har vänner som kämpat och jobbat i åratal med smärtor, taskig arbetssituation och usel lön. När det visar sig att det dessutom finns en sjukdom som gör att dom egentligen inte borde jobba alls, så får dom hela systemet emot sig och DESSUTOM ännu sämre ersättning. Så vad händer? Jo det är bara att jobba vidare och bomba kroppen full med allehanda läkemedel för att kunna jobba och ha råd med ett liv. Periodvis fungerar detta naturligvis inte, alla har vi en gräns för vad kroppen och sinnet klarar av, och då är det ingen lek direkt. Snacka om att måsta prioritera i livet för att överleva.
Det som gör mig så ARG i sammanhanget är att det samtidigt finns dom, som jag inte räknar till mina vänner, som är så "sjuka" att dom inte har kunnat jobba, eller ens försökt jobba, på många herrans år, men råd att åka utomlands flera gånger varje år, det har dom.

Nä, jag är inte avundsjuk för egen del.

Jag skulle önska att dom jag nämnde tidigare hade dels ekonomisk möjlighet att uppleva saker som får dom att må bra, dels slapp vargarna som ylade runt husknuten såfort dom ens tänker tanken sjukskriven för att orka, dels slapp välja mellan att jobba eller orka livet som det är.
Jag skickar en önskan till universum att det som tillkommer var och en ska var och en få. Och vi snackar må-bra-saker här.

Jag har varit hemma i tre dagar den här veckan med ont i magen, feber och allmänt risig. Men idag känns det mycket bättre. Har fått så mycket omtanke från omgivningen att jag känner mig nästan lite rörd.
Tacksam för att jag har så många som bryr sig om mig.

Yngste sonen och jag hade ett mycket givande samtal om respekt för andra igår. Han är upprörd över att ungdomar i skolan inte ger läraren den respekt han/hon borde få. Överhuvudtaget tycker han att unga ger äldre människor för dålig respekt idag. Sa jag att han är 16??
Vi pratade lite om vad det kan bero på och vi var rätt överens om att många föräldrar, och för den delen lärare under barnens alla år i förskola och skola, tappat föräldrarollen och det är mer viktigt att vara kompis med sina barn än att vara vuxen.
Det kanske är dags att återta vuxenvärlden och lära barn att det ÄR skillnad på vad man får, och kan, göra när man är 30 mot när man är 10... eller 5.... eller  t o m 17 eller 18 år.

Tjing!

Vaknar....

.... och fattar bokstavligt talat ingenting. Nä... fullt så illa är det väl inte, men jag har en totalt tom fläck inne i huvet.
Och det handlar inte om att jag har minnesluckor efter någon fest eller så.
Det är alla fyrställiga sifferkoder som är bort.
Dom finns säkert där, men frågan är då vilken kod som går till vad...
Suck och dubbelsuck... det här är INTE kul!!!!

Om jag kunde fatta....

vad det är för fel på mig....
Jag glömmer, tappar ord, säger fel, har huvudvärken från h..., massor med blåsor i munnen och är allmänt nedstämd.
Dessutom skriver jag fel ordning på bokstäver, ringer fel nummer och är vissa dagar helt förvirrad.
Jag får vara glad att det funkar när jag jobbar..

Idag sa skallen ifrån och jag har mest legat på soffan.

Ingenting är kul, ingenting finns att se fram emot.
Ja, jo jag är glad och tillfreds med att vintereländet är över och att våren är här. Men vart finns geisten, energin och intresset för livet?

Det regnar....

.. å regnar å regnar.... Mina högar av hopkrattat gräs ligger kvar som lämningar efter en gigantisk mullvad. Jag är ändå så nöjd att det är regn och inte snö som faller.
För det är våååår och gröööönt... har bestämt mig för att grönt är min absoluta favortifärg! sådeså!

men åååååhhhhh........

... sluta nån gång!!! Se möjligheterna! Ja jag veeet att det är en klyscha, precis som "lita på processen", men det är sanningen.
Grottar man ner sig i negativitet så är det ju inte så att någon annan serverar positivismen eller lösningen på silverfat.
Du har själv makten över din inställning, din inställning påverkar omgivningen och hur kul är det att ha en omgivning som sitter och suckar över eländet och besvärligheterna? Det gör ingen människa glad.
Glädje smittar också. Tänk så mycket enklare det är att hålla glaset halvfullt!

Sen kan det ju vara så att någon annan är glad inuti! Kan du då fatta hur mycket du sänker den människan med ditt eviga gnäll.
INSE att det finns andra på jorden än du! Lika lite som vi alla runtomkring vill må dåligt när du har en b-dag, lika lite som du vill bli "upphurtad" lika lite vill vi andra behöva leva livet med dig i centrum.
För i min värld är jag centrum. Du får hemskt gärna vara centrum i din egen värld, men dra inte in mig där mot min vilja är du snäll.

Jag väljer själv vilka jag släpper in i min sfär, men du har ett sätt som gör att du liksom gnuggar dig in i sinnet och gör mig galen ibland.
Missförstå mig inte nu. Jag tycker att du är en trevlig människa.
Du behöver bara inse och förstå att jag inte vill ha dina energier störandes mina egna. För det fungerar inte!
Håll du dina cirklar för dig, tänk på vad du säger, hur du säger och när du säger... för det slår igenom och påverkar din omgivning!

.... ville jag säga egentligen... men det gjorde jag inte.... utan jag var nästan tyst och drog in mina energier ur störningsfrekvensen.
Kontentan blev obalans, onödigt utfall mot min älskade make för att jag reagerade åt fel håll och en frustration från h*vetet.
Men det går över, nu har jag ju iaf släppt ut litegrann....

Ibland blir det bara för mycket...

... så pass att det känns som om jag ska koka över och balla ur. Sinnet är på helspänn och jag får vakta min tunga och mina kommentarer.
Jag vill inte vara som jag var förr. Då fick omgivningen ta all skit när jag inte orkade.
Nu vet jag bättre. Det som retar mig retar mig och ingen annan. Så det finns ingen anledning att släppa ut galenångorna över nejden.
Nej, jag jobbar med det... hela tiden.

Men visst finns det gånger när jag får jobba för att inte svara, inte idiotförklara och inte vara dumdryg.
Visst finns det gånger när jag biter mig i insidan av läppen för att inte släppa ut den där kommentaren som sänker, sårar och sparkar undan benen.
Visst finns det gånger när jag bara vill skrika rakt ut, hoppa omkring och vråla ding-dong-ding-dong....

Men jag lever med det. Så glad att jag har andra kanaler för att hantera sådant. När någon säger korkade saker eller beter sig som ett uräkta stenpucko kan jag bara skaka av mig det istället för att reagera och utåtagera.
Ärligt talat är jag enormt stolt över att jag har funnit förmågan att sätta mig över.

Den som får ta attackerna av vansinnesuttryck är min älskade make. Stackarn. Jag vill bara meddela att han gör det stoiskt och med fantastiskt tålamod.

Just nu är det så mycket i skallen att jag faktiskt tror att jag ska bli tokig på riktigt... men det går väl över... den här gången som alla gånger...

Tjing!

Jag är nog lite bättre än jag trott...

Det är faktiskt lite skönt att ha ett jobb där man kan SE resultat och mäta det man gör! Gillar när jag kan bevisa för mig själv att jag kan och att jag gör rätt.
Tar iofs hjälp av chefen och hans statistik, men det känns lugnt och bra att veta att det finns hopp om kärringen!

I övrigt avskyr jag att det har snöat igen, inte så att snön låg kvar länge, men det var lite vitt fnur på backen när vi vaknade i måndags.
Jag älskar det faktum att det är maj och hoppas och önskar att ekonomin tillåter en sväng till huvudstan nästa helg!
Vill, vill, vill träffa min vän Liisa. Vill, vill, vill vara med!
Men är det inte meningen så blir det en annan gång!

Nu ska jag ta en tripp till affärn å fylla på förråden lite. Sen ska jag kratta en stund så gräsmattan får en chans att leva efter vinterns sorkpartaj.

Tjing!