Nyårsaftonsmeny 2010

Smaaart av mig att komma på att skriva in den här... =)

Förrätt:
retro så det stänker om det... kräftcocktail med salteåcreekdressing

Varmrätt: Rätt retro det med...
Vitlöksostfyllda lövbiffar och hasselbackspotatis med vitlökssmör

Dessert: jaaa... den är oxå retro
vit och mörk chokladmousse dekorerad med apelsinklyfta.

Längtar redan till middagen !!
=)

Glitter och gala

Såklart, det är ju Nyårsafton!!!

Jag har alltid tyckt att nyårsafton är en magisk dag. Mittemellan slut och början, festligt och glittrigt och bara upprymdhet.
För mig har det alltid känts så. Även idag. Trots att jag nu är medelålders tant så vaknade jag med ett pirr i magen för att det är just nyårsafton.
Kan ha att göra med att jag alltid gillat oskrivna blad. En tom yta, ett vitt ark, en omålad vägg... allt är projekt som finns där för att fyllas med glädje, lycka, roligheter och härligheter.
Jag avger samma nyårslöfte varje år sedan ca 10 år tillbaka. Det enda jag lovar mig själv är att jag ska ha så roligt som det bara är möjligt!

Ja jag vet att jag är en hopplöst positiv människa när jag sätter den sidan till. På något sätt har jag hamnat där. Se möjligheterna och lev livet.
För när allt kommer omkring är detta det enda liv jag upplever, så varför lida mig igenom det? Nej, vet ni vad!?
Klackarna i taket och njut varenda minut!
Jag vill verkligen inte behöva bli frisk från någon jobbig sjukdom för att kunna tillämpa en sådan livsinställning. Jag vill kunna värdera mitt liv som det värdefullaste som finns.
Strunt samma om jag inte är rikast, smalast, snyggast, mest framgångsrik i världshistorien, vad spelar det egentligen för roll?
Jag tar åt mig allt positivt och lär mig mina läxor på ett enkelt sätt. Då mår jag som bäst.
Jag blir glad när jag får beröm som är motiverat och jag blir glad när människor i min omgivning bryr sig om varandra.
Jag blir glad när solen skiner och när snön smälter.
Jag blir glad när det knäpper i elementen när Timo eldar som en mästare i pannan i källarn och jag blir glad när jag vaknar till en ny dag, ett oskrivet blad.

Jag har en tanke om hur jag skulle vilja ha min närmaste framtid, men jag går inte under om jag behöver förändra min plan.
Jag lever och det är gott!

Inatt får jag återigen uppleva det magiska ögonblicket då tiden stannar och världen håller andan. Inatt öppnas det oskrivna ark som får namnet 2011.
Vad som målas på detta ark återstår att se.

Försiktigt men bestämt viker jag ihop 2010 och lägger det i minnesarkivet.
Nu är nu!

Gott slut och Gott Nytt År på er alla! Jag önskar er alla en fantastisk dag! För mer än så vet vi inte... ;)

jaaaa... jag väntar

Fast  jag inte ens behöver. Vi har inga tider att passa. Kidsen är stora nu och nöjda med att bara vara. Vi ska inte åka någonstans och det är ju faktiskt julafton.

Som den oroliga och otåliga själ jag är så hittar jag ändå saker som går för sakta. Eldningen t ex. Det börjar bli kallt i huset igen , så jag har dragit på en brasa i pannan.... fast att jag veeet att det tar tid innan allt börjar snurra så blir jag otålig. Vill att det ska vara varmt NU!!! så familjen kan vakna i ett  varmt  hus.
Det som just nu går allra långsammast är grötkokningen. För självklart ska vi äta risgrynsgröt idag. Inte sån där färdig i plastkorv... utan RIKTIG gröt. Jag har, genom åren, testat allehanda metoder för att slippa bränna vid gröten, och inget går tillräckligt fort.
Förra året fick jag ett tips där man kunde göra allt klart sedan skulle gröten svälla under natten för att vara klar lagom till frukost/lunchtid dagen efter.
Tror ni att det funkade här?? Nope!
Så i år gör jag gröten i ugnen. Följer receptet ( nästan) slaviskt. Det står i kokboken att gröten ska svälla en timme i 100 graders värme i ugnen...
Vår gröt har nu varit i ugnen dubbbelt så länge... å är inte klar.

Jag är tacksam för att jag inte längre är liten och väntar på Kalle Anka, julklappsutdelning, fika och allt annat som jag kunde komma på att vänta på när jag var barn.
Men ändåååå... tänk om allt varit klart igår.

Tjing!

Såhär dan före dan...

... kanske man borde skriva ett inlägg om julstök och julefrid och tips för julsillen. Men dagen till trots är det inte julen och allt som hör till där som upptar mina tankar.

Jag har funderat på det här med hur människor är. Jag får ibland små tankeväckare genom t ex tv-program, radioinslag eller saker jag läser i tidningen.
Det här med "keeping up appereances", alltså, hur viktig är en fasad egentligen?
Det händer lite då och då att jag blir så grymt besviken på någon i min omgivning att  det nästan skär i själ och hjärta. Det jag blir besviken på är människor som utger sig vara något annat än de egentligen är. Som låtsas helt enkelt.
Jag vet inte om jag blir mest besviken på den människan som, på något sätt, avslöjar sitt rätta jag, eller på att jag inte ser igenom ytan direkt.

Visst, jag kan också, men inte särskilt länge. Känner jag att jag inte kan vara mig själv i sällskap av andra, så söker jag inte det sällskapet igen.
Med vissa människor försöker jag längre och ihärdigare att få komma "under ytan" och kunna bli accepterad som den jag är, medan jag släpper andra fortare. Det ska erkännas.

Men just när någon låtsas vara ens bästa vän på något sätt och man avslöjar den lipande tungan bakom sin rygg. Det gör ont. Inte bara för att man är dissad och förlöjligad, utan för att det saknas ärlighet.
Jag blir lika besviken när jag märker att fenomenet drabbar någon av de människor jag älskar.
När någon utnyttjar mina nära och kära för egen vinnings skull. Då växer lejonhonan till ett monster och jag skulle kunna gå genom eld för att avslöja eländet.
Dock är det inte alltid min uppgift att belysa. Så ibland får jag bara tiga och stilla åse det som sker tills berörd person vaknar själv.

Så jag har bestämt mig för att inte låta dessa människor dränera mig mer. Nu har jag t o m satt ljus på att jag vet om att dom existerar, så nu borde det tona ut av sig själv.

Så.. dax att återgå till att betvinga vintern. Värmen börjar falna så det är pannrummet som hägrar...

En annan värld...

Det finns inte längre färger eller konturer därute... allt är insvept i ett stort vitt täcke. Det jag ser är ett otal nyanser av vitt..
Prickigt vitt är luftrummet, så högt jag kan förnimma, fylls luften av vita, fluffiga prickar.
Vita och yviga är träden där ute, de grenar jag kan se är ulliga, bulliga, vita.
Marken ser ut som om någon bäddat med ett gigantiskt fluffigt täcke.

Som en tanke... ingen behandlas annorlunda, fattig eller rik, kvinna eller man, ung eller gammal. Inför vädrets makter är vi alla lika. Hur vi än gör, vad vi än gör, vem vi än är så faller snön och omfamnar oss med sin kalla kärlek under vintern.
Som en annan värld när människans byggda fenomen och naturens egna formationer sveps in i detta uniforma, fluffiga vita.
Vackert och stundtals obegripligt transformeras världen.

Så kommer våren och värmen. Lika oförstående betraktar jag förvandlingen från det vita frusna till den gröna fruktbara omgivning som existerar under ett halvår.
Innan cykeln börjar om igen med vila, vila och åter till liv.
För mig startar livet igen när ljuset börjar återvända. Även om jag är fullt medveten om att kylan kommer att hålla oss i sitt järngrepp många veckor än, så vet min själ att ljuset återvänder när det är som mörkast.

Tills det är skönjbart för ögat gläds jag inombords och överlever den kalla, vita världen med vetskapen om att varmare tider kommer.

Livet är inte bara en lek...

... utan det är även en dans på rosor.... eller?
I min bok finns det två stora vägar att välja här i livet. Att njuta och tycka att livet leker eller att se det som en kamp och slita sig igenom dagarna, månaderna och åren.

Eftersom jag är av naturen lat så har jag valt att se livet från den lättsamma sidan. Jag hade en trygg och kärleksfull uppväxt, så det har nog präglat mitt sätt att leva mitt liv också.
Sedan att jag vägrar i sten att se mig själv som ett offer bidrar nog till att jag leker mig fram.

Visst finns det dagar då jag vaknar och undrar varför jag överhuvudtaget ska måsta upp ur sängen. Inte sjunger jag av glädje varenda gång jag står i vedboden och lastar kärra efter kärra full med ved och det är -22 ute. Det är inte alltid jag skrattar högt när det stinker fårskit i hela byn och flugorna invaderar allt och alla i huset.
Det ska villigt erkännas.

Men  på det stora hela.
För mig finns det dessa två huvudstråk i hur man ser på sitt liv. I mitt liv är jag inte centrum. Eller jo, på ett sätt såklart, men mitt liv går inte ut på att se till att jag har mest eller är högst upp på topplistan när jag dör.
Jag bara är och väljer varje dag hur och vad och med vem.
När man kan göra det, är man lyckligt lottad.
Ser att jag har svårt att förklara detta på ett vettigt sätt, men det spelar ingen roll. Jag skriver mest för att bekräfta detta för mig själv.

För den som hela tiden låter andra styra, men som egoistiskt griper efter alla strån på bekräftelse, betalning eller annat "bevis" på att man är rätt, tänker rätt, lever rätt, den är lite ute på farlig bana.
Den som påstår att man inte väljer själv att låta skeendena styra, den människan kanske behöver fundera ett varv till.
Visst finns det tillfällen när det verkar som om jag inte påverkar situationerna och skeendena i livet, men någonstans inuti så vet jag att jag har valt att låta detta uppstå.

Jag är också innerligt tacksam att jag har förmågan att välja och att jag dessutom inser att det är så.
Jag är också innerligt tacksam för att jag inte står i beroende.. inte av något, inte av någon.

Livet består av olika grader av harmoni. Enda stället jag hittar den harmonin är inuti.
Och JAG väljer!

Det finns ett hus...

Som ligger uppe på en höjd inte långt från där vi bor.
Det förbryllar oss. Ingen av oss har nånsin  sett några människor på den gården. Ändå står det 2 bilar parkerade på gårdsplanen, dock flyttas dom aldrig.
Första vintern vi bodde här lyste det ibland en svag lampa i fönstren på övervåningen. Den lyste med ungefär styrkan av ett batteridrivet tärnljus.
Det var inte varje morgon/kväll och ibland var det på ena sidan huset och ibland på andra sidan huset.

Uppfarten var inte plogad alls, inte heller var det plogat/skottat där på hela förra vintern.
Å andra sidan brann inga ljus i fönstren förra vintern heller. Inte en enda gång såg vi ljus i det huset på hela förra vintern.

Så i år... kom snön tidigt.
Vid vartenda snöfall har vägen upp till gården varit ordentligt skottad. Men huset har varit mörkt. När man åker förbi där på dagen ser man frost rosor på fönstren i nedervåningen.
Så plötsligt...  29 november lyser det adventsljusstakar i båda fönstren på övervåningen.
Men fortfarande ser vi frostrosorna dekorera nedervåningens fönster.
Och inte en enda gång har vi sett ljus i fönstren på nedervåningen...

Det är roligt att spekulera om vad som händer i det huset.

Mål å medel å lägsta nivå å prestationstak å så...

Det kan ibland vara knepigt med begrepp. Det gäller att ha en kommunikation så att begreppen klargörs så att det betyder samma för alla. Tänker närmast på jobbet då.
Det finns en planering och ett mål. Varje person sätter upp sina personliga mål, och alla dessa mål tillsammans... blir en lägsta nivå för vad alla ska leverera under ett år.
Från början skar det sig i skallen på mig när jag hörde detta resonemang. Med åren har jag dock förstått vad som menas och i min egen bok fått ändra och översätta.
För vi har inte samma definition på begreppen.

Detsamma gäller för maken och mig och begreppen plan och planera. Självklart tycker jag att jag har en plan med det jag gör. Och självklart finns det en reservplan om det inte skulle funka med den första tanken, intentionen.
Dock är det inte alltid så tydligt för andra, det som för mig är solklart.

För mig är hela livet som en radda olika projekt. Det finns ett mål och en plan för varje projekt och för hela det stora projektet livet.
Målen är högt uppsatta och det har inte så stor betydelse om jag når dem fullt ut eller inte. Det som är viktigt är att jag förstår varför jag i så fall inte når dit, och förutsättningar för att förändra mitt beteende/tillvaro/arbetssätt m. m för att kunna nå målet till slut.
Hela tiden förändras förutsättningar och möjligheter. Det är det som är utmaningen.
Det sägs att vi skyttar hela tiden siktar högt, sikta på stjärnorna så når du i alla fall trädtopparna. Ju närmare målet desto bättre, men passerar  man målet utan problem, då har jag siktat för lågt... anser jag... och då är det inget mål utan en lägsta nivå.
Ett mål är något man strävar efter att nå, det ska inte vara självklart att jag når dit, men det ska heller inte kännas omöjligt eller ouppnåeligt.

Här kommer då förutsättningar och planer in. Ändras förutsättningarna så kan det hända att jag även får förändra mitt mål.
För jag kan inte vinna Formel1 i Monaco med en trampbil när alla andra kör formel1-bilar.
Allt är i och för sig möjligt, men det ska vara rimligt att utföra utan att slita ihjäl sig på kuppen.

Så jag fortsätter att sikta högt. Jag tar  mig sakta men säkert framåt. Hur jag än gör så är det jag som styr mitt eget liv, mina egna skeenden och det är bara jag som kan välja hur högt jag sätter målen, hur  mycket jag sliter för att ta mig dit, om jag har möjlighet att ändra förutsättningar under resan eller om jag ska lämna över mig i andras tänk och lägga ner...

Tjing!