Kom an då vinterelände...

Fast det redan är kallt kan jag gärna vänta på snön ett par, tre månader till... Den där berömda brittsommaren kan få sprida sin falska värme och sin sol några veckor bara nordanvinden släpper greppet om vårt höstvackra land.

För jag gillar hösten med alla färger, klar hög luft som gör att man tänker bra (som min man säger) och möjligheten att få klä sig i tjocka tröjor och varma stickade sockar...
men vintern... det är en enda stor plåga.
Jo, det är vackert även då. Det är det där med kyla och frostiga bilar och kallt väder som jag har problem med. Eller problem och problem sa Gustav Vasa... kalla det angelägenhet, sa en gång en mycket god vän, då känns det mer positivt.
Så jag är angelägen om att veden är kluven och klar innan de första snöflingorna börjar singla genom luften.
Jag är angelägen om att se till att alla fönster och dörrar är tätade efter konstens alla regler, så att inte kall vinterluft läcker in och gör livet otrevligt.
Jag är också angelägen om att förrådet med tändstickor och stearinljus är fyllt i god tid innan den mörka kalla årstiden övertar makten i livet...

Så är det nu... allt är förberett och laddat.... alla varma sockar är tvättade och lagda i korgen, alla vintermössor rena och stoppade i sina lådor och vantarna.. dom har jag stenkoll på.
Lade till och med ut motorvärmarsladden och kupévärmaren i bilen idag.
Det enda som är kvar är att ta bort det jag haft stående på vedspisen i sommar, men det är gjort i en grisblink!

Som kom an vinterelände, jag är beredd.. och jag vägrar låta mig besegras!! För jag vet med säkerhet... att om bara ett litet halvår... så ser jag fram emot de första vårfåglarna, traninvasionen på lägdorna i grannbyn och nässelfjärilarna som trotsar snödrivorna och flyger i svärmar så fort vårsolen värmer vår kalla nord igen!

Tjing!

Rättvisa...

Det är ett av de vackraste ord jag känner till i det svenska språket... rättvisa..
Men vad innebär egentligen rättvisa?

Innebär det att alla ska ha allt likadant, lika lön för alla arbeten, samma pris för alla varor/tjänster?

För mig är rättvisa att alla ska få en möjlighet att få sina behov tillfredsställda utefter sina egna förutsättningar. Att det ska finnas utrymme för alla sorter, alla kapaciteter och alla slags intelligenser i vår värld.

Olika förutsättningar innebär också olika resultat. Olika sätt att uppnå en nöjdhetsnivå.
Det här är ett ämne som man kan utveckla i vilken riktning som helst, idag fokuserar jag på detta med prestationer.

Ponera att du och en vän får som uppdrag att skotta snö. Ni får varsitt lika stort område att skotta. Ju snabbare ni är klara, desto mer får ni betalt. Ni jobbar individuellt så din prestation avgör din belöning.
Ni antar uppdraget och laddar för att sätta igång.
När ni ska börja får du en snöslunga och din kompis en liten barnsnöspade.

Pang! Där upphör rättvisan i min bok. För förutsättningarna är för olika för att det ska vara rättvist.
Det är självklart så att du kan välja att hjälpa din kompis så att ni båda får en bra betalning, det är också en lösning, och ett annat tankespår i den här bloggen.

För mig är det hemskt viktigt att alla ges samma förutsättningar för att klara av ett uppdrag. Väljer du att inte anta uppdraget p g a att du inte anser att förutsättningarna ger dig möjlighet att klara det, okej, fine. Då är det ditt eget val. Men om du väljer att anta uppdraget och under resans gång upptäcker att förutsättningarna skiljer sig markant, då är det en annan sak.
Då blir i alla fall jag stortokig, irriterad och lite ledsen.

Visst, vi har alla olika grundförutsättningar för olika uppdrag. Så är det ju. Men jag anser i alla fall att man ska ha en klar bild av förutsättningarna när man får ett uppdrag. Det ska inte ändras under tiden utan att man får veta vad.

Rättvisast är att alla ges möjligheter och förutsättningar att utföra och klara av en antagen, beordrad eller, av andra önskad, uppgift utefter egen kapacitet och förmåga.
För när man ges möjlighet att välja, så väljer man det som är rätt för en själv. Då kan man också välja en nivå utifrån sin egen förmåga och då blir det ingen orättvisa.

Friheten ligger i möjligheten att själv välja sin väg!

Tjing!

Valdagen 2010

Idag är det en dag för att välja. Inte för att det är något unikt för den tredje söndagen i september, vart fjärde år, att livet består av val.
Nä... idag ska vi ju välja de människor som ska styra vårt land, bestämma vilka skatter vi ska ha, hur mycket det ska kosta för oss glesbygdsbor att ta oss till jobbet, hur länge man har tillåtelse att vara sjuk, vilka orter som ska ha jobb resp. inga jobb att erbjuda sina invånare m. m.
Idag väljer vi hur detta land ska fungera kommande fyra år, fram till 2014, då har vi möjlighet att välja om om vi känner att det vi valt idag inte riktigt var det rätta valet för oss.

Det är enklare alla andra valdagar, för då kan man välja om i nästa andetag, vända helt om i nästa steg eller vända kappan efter vinden om man inte riktigt kan ta ställning.
Så önskar jag att jag kunde göra med detta stora val.... för inte nånsin har jag varit så velig som nu.
Jag har lyssnat och läst, försökt att förstå undermeningen med uttalanden och gjort vad jag kunnat för att kunna se en bild av Sverige under de kommande fyra åren.

Men jag kan erkänna att jag har misslyckats. Hittar jag något bra hos något parti, så hittar jag också något dåligt. Helst  skulle jag vilja rösta lite på alla... eller ingen... eller nåt.
För hur jag än vänder mig så ser jag för- och nackdelar. Hur jag än tänker så tänker jag inte som något parti hela vägen...
Så inte vet jag... vilka lappar jag ska stoppa i kuverten i eftermiddag, inte vet jag hur nöjd jag kommer vara med utgången av detta när det är klart.

Hur som helst så vet jag att jag är övertygad om en sak: Individens inneboende kraft och styrka och massans möjlighet att påverka.

Rösta ska jag, för tycker jag inget kan jag inte klaga sen!

Tjing!

For a season, for a reason or for a lifetime...

För många år sedan fick jag ett mail som innehöll just den raden som dagens inlägg fått som rubrik.

Visst funderar man ibland... över de människor som man i perioder i livet haft väldigt mycket att göra med, och som sedan av någon anledning bara försvinner ur ens liv.
När jag var ung trodde jag ofta att orsaker till att man inte längre umgicks var som mitt fel. Nu vet jag bättre. Jag har förstått att det handlar om livet... igen... alla mina tankar berör detta fenomen som livet är.

Så jag blir så glad, när jag träffar någon på stan som jag inte sett på länge, och jag känner mig innerligt glad att ha träffat just den människan.
Jag blir lika glad när det finns en vänförfrågan eller ett meddelande på Facebook (som för den delen är ett fenomen i sig- återkommer till det i något annat inlägg här i Majomammans dagbok) från någon som jag inte träffat eller hört ifrån på länge.

Lika mycket värt är det att träffa de människor jag träffar varje dag. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha så många trevliga och livsbejakande personer i min omgivning.

Men hur vet man om det är for a reason, for a season or for lifetime?
Egentligen spelar det ingen roll. Återigen kommer det tillbaka detta med att inte ta något eller någon för given. För du har ingen aning om hur länge du får ynnesten att träffa just den här speciella personen.
Du har heller ingen aning om syftet med att just vi möts.
Och det gör ingenting att man inte vet. För det finns ett högre syfte med allas våra liv.
Jag är tacksam att jag får vandra sida vid sida på samma stig med alla er som finns här och nu. Oavsett om det är cybervandring eller att vi verkligen sätter ner våra fötter på bokstavligt talat samma grus.

Det är kärlek som för oss framåt. Det är kärlek som omger oss. Den universella stora kärleken.

Sug på den ni!

Tjing!

Jag tar mig en funderare...

.. på livet idag.

Ibland känner jag mig så himla dum som bara lallar på i ullstrumporna och tror att livet är för evigt. Så får man sig en tankeställare rätt vad det är.
Livet är inget vi kan ta för givet, när ska jag fatta det?
Det behöver inte vara elaka sjukdomar eller hög ålder som gör att vårt liv avslutas. Det kan vara någon som bara svänger ut sin bil framför dig, det kan vara att min tid på jorden helt enkelt är över.

För vem vet hur lång just min livstråd är? Ingen kan med bestämdhet veta, så jag inser att det är verkligen värt att vara fullt medveten om vad vi fyller våra dagar, vårt liv med.
Innehållet i sig är inte viktigt, det är medvetenheten och närvaron som är viktigast i sammanhanget.
Viktigt att tillåta sig att njuta och bara vara, viktigt att inse att ingenting är självklart.
Viktigt att förstå att livet det är det som pågår medan vi väntar på framtiden.
Finns det något annat än här och nu?

Jag kan inte påverka det som varit, det som har hänt, jag kan inte påverka morgondagen eller nästa år.
Det enda jag är är här och nu. Varje val jag gör är det rätta valet just nu.
Allt är möjligt att förändra, men det enda jag verkligen kan förändra är mig själv.
Klyschor kan tänkas, men det ligger en hel del tänkvärt i dem.

Jag är innerligt tacksam att jag lever just denna onsdag. Jag är innerligt tacksam att jag har förmågan att se de gråa molnen som fyller himlen här idag, att jag kan känna de små, små regndropparna och vinden mot min hud, att jag kan dofta gräset, äpplen och alla andra dofter som mättar luften här på landet.

Jag är innerligt tacksam för att jag har ben att gå med och händer att röra med. Jag är innerligt tacksam att jag fått uppleva mina barns uppväxt till två starka unga män.
Jag är innerligt tacksam för den kärlek som omger mig och den man jag har ynnesten att dela min livsvandring med.

Ingenting är givet och ingenting är självklart. Den enda som kan förvalta den insikten är jag själv.

Det finns en plats i himlen....

Scary....

Ett fenomen som jag upptäcker allt mer... som skrämmer mig... är detta med "ägande" av en annan person.

Ärligt talat blir jag lite rädd... eller i alla fall fundersam, när jag märker att en part i ett förhållande "styr" den andre. Jag hoppas och önskar att det inte är ett medvetet beteende, dock reagerar jag lika starkt varenda gång...
Jag tycker nästan att det är obehagligt.
Nu pratar jag inte om sådana förhållanden där den ena parten är dominant och den andra får stryk... nej, jag pratar om helt vanliga par.

Jag har märkt detta fenomen i min omkrets... och just nu är det kvinnor som styr sina män. Eller, jag ska förtydliga mig, som jag upplever styr sina män.
För detta jag skriver nu är MIN upplevelse, inte alls sagt att det är sanningen.

Men jag blir illa till mods... när jag pratar med någon och dennes (dennas) partner lägger sig i och tar över samtalet. Eller när någon uttrycker en åsikt i vi-form och jag tydligt märker att den andre parten inte alls tycker likadant, men av olika orsaker ändå håller med.
Eller ännu värre, säger "i enrum" att man inte håller med.

Jag har svårt att förstå syftet... dock är jag medveten om att jag har varit likadan. Kanske en orsak till att mitt första äktenskap kraschade. För han fick inte särskilt mycket utrymme... det ska erkännas... dock är det ett helt annat inlägg i denna blog.

Just nu förvirras mitt sinne av detta att man känner ett så starkt behov av att "härska" sin tillvaro att man inte tillåter en själ att vara fri.
För i min bok delar man tillvaron för att man vill och trivs med det. Inte av skuldkänslor eller dåligt samvete.
Så jag har mycket svårt att känna mig väl till mods tillsammans med människor som inte tillåter varandra utrymme.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mig själv. För jag är som jag är och har inga baktankar med det jag gör eller säger.

I mitt liv lever jag tillsammans med en högt älskad man. Inget skulle få mig att bestämma vad han tycker om saker och ting, inget skulle heller få mig att försöka styra hans tankar eller hans handlande så att det passar mig. Det vi gör tillsammans är en överenskommelse, det vi gör var för sig är också en överenskommelse.
Så varför??

Jag vet att mitt liv är mitt liv och jag ska ge blanka hoppsan i andras liv. Om någon nu inte ber om min inblandning på något vis.
Jag lägger mig inte heller i hur andra har det, men jag reagerar och reflekterar.... väljer och väljer bort.

För i mitt liv lever vi på samma premisser... endast det egna valet styr.

Vägen fram

Blottad, naken och ren står jag. Ingen börda lastar mig och ingen väg är invand.
Som en nyfödd med all min livserfarenhet börjar min vandring i obruten mark, nya stigar formas där vi går framåt.
Jag vet och jag kan, jag vill och jag vågar. När vi kommer fram till stupet finns ingen tvekan, då vet vi att vingarna bär så det är bara för oss att ta språnget. Kasta oss ut i det okända och lita på kraften, orken, lusten och förmågan.

Vi klarar oss, vi kommer att komma hur långt som helst. Målet svävar därframme, som en hägring, men vi vet att när vi nästan är framme upplöses det och ersätts av ett nytt mål, längre fram, högre upp.

För det är inte målet som är det viktiga, det är resan dit.
Insikterna vi når är mål i sig själva. Vetskaperna vi gör är halva vinsten. Känslan av att vi är är medlet.

Hur vi än gör landar vi med fötterna först. Medvetenheten är vår ledstjärna och öppenheten vår guidning.

Idag... börjar resan...

Idag är jag ful

Som stryk... Vaknade för ett tag sen och bara visste... Idag är jag ful!
Kollade för säkerhets skull i spegeln och konstaterade att jag hade rätt.

Så det är tur att jag är ledig från jobbet, ingen risk att jag skrämmer ihjäl någon där. Familjen är van, dom tror ändå inte på mig när jag berättar för dom att jag är hemskt ful idag.
Så dom får skylla sig själva som tittar på mig.
Katten bryr sig inte heller... tror faktiskt inte att katter ser skillnad på ful eller snygg. Dom går mer på känsla... sin egen...
Kanske man borde tänka mer som katten??

För om jag är så här ful... å ändå måste in till byn för att handla.... och VET och bryr mig om att jag är så ful. Då blir ju andra människor också påverkade och får en dålig dag för att dom ser fula mig.
Kom just på att det var enklare förr... då på "krogsvängstiden"... då kunde jag iaf supa mig snygg å tro att jag var oövervinnerlig och världsbäst...
Den tiden har jag dock valt bort...
Nu gäller det att gilla läget eller dra nåt gammalt över mig...

Men om jag gör som katten... inte bryr mig... och går på känsla istället.. då är det bra. För jag VET att jag är bra. Jag vet att jag är klok.
Jag vet att jag kan och jag vet vad jag vill.

Så då spelar det ingen roll att jag är ful...

Tjing!

Förändringar

är utveckling. Oavsett man vill det eller inte. Jag lägger ingen värdering vid det, konstaterar bara att.

Livet består av förändringar, vill man inte förändras tackar man även nej till utveckling. Vad som än händer, hur det än sker, så förändras och utvecklas man. Åt något håll.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att det är så.... skulle det vara annorlunda skulle livet bli oändligt tråkigt. Och jag är den första att erkänna att tråkigt definitivt ligger på min minuslista.
Det är inte så att det behöver hända saker hela tiden, alltså aktiviteter, utan det handlar mer om innehållet i varje dag. För mig är det inte meningsfullt om jag inte har möjligheten att välja min tid, välja mitt liv.

Jag väljer hela tiden. Och varje val är rätt. Konstaterar krasst att man inte alltid gör det bästa valen första gången, men det är tillåtet att välja om i min bok.
Också det som inte blev som jag tänkt är utvecklande och tillför dimensioner som jag inte förutsett alla gånger.
Jag kan välja om det ska stärka eller stjälpa mig. Jag väljer styrkan.
Styrkan att slåss emot de inre demoner som skapas när jag upplever kraven från mig själv eller omvärlden som oöverkomliga.
Styrkan att sträcka ut en hand till någon annan, som just då behöver en hand att hålla i.
Styrkan att se och förstå att universum är för oss alla, ingen utvald och ingen utanför.
Styrkan att ta till vara livet och bejaka det.

Då mår jag bra.

Nej, jag lever inte alltid som jag lär. Det finns dagar då bladen i min bok är bottenlöst svarta... nästan bottenlöst svarta. Det finns dagar då jag önskar hett och innerligt att jag var någon annan, någon annanstans, någon annan tid.
Men jag tackar för min förmåga att alltid se saker och ting från den ljusa sidan, att alltid se ljuset som finns ovanför förtvivlans svarta brunn.
Det är den känslan, den förmågan, som ger mig insikten om förändringars positiva värde.

Om du läser det här... ta till dig det du behöver, glöm resten... för det är som livet...

Tjing!

Kantareller

finns massor... på vissa ställen i skogen. Dock inte där vi gick idag.
Det är märkligt hur långt man kan gå när man letar efter detta guld i skogen.
Vi gick, letade, letade och gick och plötsligt hade vi varit ute i 1½ timme...
men kantareller...
inte många inte... vi hittade 3!
Jag tror det blir en sväng till någon annan del av skogen under veckan.
För man blir som förtrollad... när man letar...

Tjing!