Vart ska detta sluta...

jag har i sanningens namn inte ens nån aning om hur det har börjat.
Men jag börjar fatta att jag långsamt bränner mitt ljus i bägge ändar...

Jag brukar vara full av energi den här årstiden, ljuset återvänder, man hör fåglarna sjunga både tidig morgon och sen kväll och dessutom blir det ju faktiskt varmare.

Men i år... orkar jag ingenting! Det är som om det här med mitt skadade knä har tagit musten ur allt. Jag bara vill inte vill inte vill inte.
Att jag dessutom har både ett jobb och andra saker i livet som kräver att jag planerar sommaren långt innan all snö ens fallit till marken,
att jag inte hittar början eller slut och att jag inte VET hur man gör hjälper ju inte direkt.

Jag är ärligt talat rädd för att jag håller på att bli tokig på riktigt. Eller i alla fall tråkig i själen.
Jag vill inte!!!!

Tantens år 2012

För från ingenstans... så finns hon där överallt. Tanten!
Hon som tagit ungarna genom den digitala revolutionen- och lärt sig hantera pekskärmar och touchscreens, sociala medier och induktionshällar på köpet.
Helgerna ägnas åt att förverkliga sig själv samtidigt som det sjuder ett långkok på spisen, bakas matbröd och fixas köttfärslimpa till kommande veckas frukostar och matlådor för familjen- tacka gudarna för den som fick idén till varmluftsugn.
Däremellan hinner hon sticka sockar till halva släkten med respektiver under tiden som hon kollar in de senaste såporna om hollywoodfruar på tv. Borta är fredagsstädningen och söndagssteken.... men bara tills hon känner att det är läge för båda.
Det som nu kallas snabba middagar har hon förberett genom att handla smart och rätt, hackat och skalat och fixat.

Tanten är verkligen värd ett eget år eller två!

För hon är den verkliga hjältinnan. Alltid mitt i livet! Borta är dubbelhandsfattningen på handväskan och baskern som var långt nedtryckt i pannan.
Tanten har koll, hon är med och hon är först i kön när det händer nåt kul!
För hon har ordnat det så!

Minnen från förr...

Jorå, det händer att även jag hamnar i snurren av gamla minnen. Det som slår mig är att jag inte alltid minns som alla andra. Fast det är väl i och för sig rätt logiskt, man har ju rätt olika perspektiv på världen.

När jag sitter för mig själv och minns min skoltid så minns jag mig själv som smart, lite udda och rätt utanför. Jag var aldrig bra på någon idrott, jag var tjock även då och jag tillhörde inte direkt "populära klicken" om man säger så.
Inte så att jag var direkt mobbad, nä det minns jag inget som, men jag var som alltid i utkanten.

Jag hade det bra, inte tu tal om den saken. Min lillasyster var, och är, min bästa vän i världen. Ett tag var hon nog den enda vän jag tyckte att jag hade.
Sussi var nog den jag umgicks mest med när jag var typ 8-12...och Jessica när hon flyttade till Härnösand... och såklart Eva-Lena.
Lite förändrades det när jag började högstadiet och hon fortfarande gick mellanstadiet. Då var det några år som vi knappt umgicks alls trots att vi bodde under samma tak.
Under sjuan lärde jag också känna Yvonne. Jäääklar vad roligt vi hade!!

Fortfarande umgicks jag såklart med Sussi, Jessica, Eva-Lena, Annika, Anette och Monica....
+ en massa andra människor från andra klasser.
Fast nån festprinsessa var jag inte.
Bara discotroll... Bondsjö, Älandsbro(där var det konstiga lampor minns jag), Bollsta och inte minst Brännaborg.

Fast fortfarande, minns jag nog att jag var mycket ensam....

Konstigt... för när jag pratar med andra.... så minns dom mig ofta annorlunda än jag minns själv...
fast det är nog bra. För andra har roligare minnen av mig !

Tjingeling!