En solstänkt måndag....

...sista dagen i februari.
Darlingen fyller år och vi jobbar kväll... så precis som när jag fyllde år, blir det inte mycket till firande. Men lite uppvaktad blir han ändå.
Bonusdottern är här och ger guldkant till födelsedagen också.

Dessutom är det VARMT! Både inne och ute... helt underbart att känna solen värma huden när man går ut... sånt gillar jag.
Det bubblar inuti likt en sockerdricksflaska som lämnats på brostenen i solskenet... till slut bubblar det över och sprider sig som en fnitterflod i sinnet.
Ljuvligt känns det i huvet att fatta att det faktiskt blir vår även detta år. Efter den värsta vargavintern jag någonsin upplevt så kan t o m jag ana en känsla av värme och sol.

Jag är beredd på slasket och dom iskalla nätterna. Jag inser att det fortfarande kan snöa flera dygn i sträck. Men det gör ingenting. För jag vet att året är på väg åt rätt håll. Jag formligen älskar vårvinter, vår och sommar. Enbart för ljuset och värmen. Myggorna, knotten och flugeländena står jag ut med bara för att det är varmt, varmt, varmt!

Tjingeling!

Fenomen i min omvärld...

Många dagar har jag levt på denna planet. I många olika hus har jag bott... jag kan dock villigt erkänna att jag inte nånsin tidigare haft glödlampor som en evigt noterad rad på inköpslistan för veckohandling (nej... jag veckohandlar inte varje vecka... men när jag handlar så köper jag nästan alltid glödlampor, så jag tyckte det såg bra ut att skriva sådär. Ni kanske t o m får en bild av mig som organiserad och ordnad... det vore nåt det.!)
Det går sönder glödlampor i en hastighet som är helt otrolig!
Iofs ska erkännas att de ställen där vi har lågenergilampor har ett liiite längre intervall för byte. Dock skiljer sig detta från plats till plats i huset. I vissa armaturer (ja... jag var gift med en elektriker i mitt förra liv så jag svänger mig med lite facktermer mellan varven) går glödlamporna typ varannan vecka, medans det på andra ställen lyser å lyser och vi inte har bytt en lampa på alla fyra år vi har bott här...
Ni kan fråga min granne, hon upplever samma fenomen. Dock är hon lite mer organiserad än jag så hon började t o m föra listor över hur många lampor som pajade och med vilket intervall. Risken finns att hon har lessnat, för det finns ingen logik i det...

Sedan detta när man pratar med folk. Jag ringer någon och min första fråga är: "Vart är du?" och min andra fråga är"Kan du prata en stund?"
Annat var det förr. Ringde man någon visste man att dom var hemma om dom svarade.
Tänk att man varken kunde ringa och meddela eller lägga ut på facebook hur långt man kommit när man var på resa. Bara en sån sak!
Jag pratade med mina föräldrar om det häromdan. Min syster åkte iväg på tågluffning när hon var 16. Då fanns minsann inga mobiltelefoner, inga telefoner på tågen, inget Internet och ett vykort tog lika lång tid som idag på sig för att nå sin adressat. Då hann ju den, som varit på resa, nästan hem innan kortet kom.

Att alltid vara tillgänglig, att alltid vara nåbar... jag tror att det har sitt pris i slutänden.
Jag har en plan att jag ska ha en dag i veckan när jag inte svarar i mobilen och inte kopplar upp mig på facebook. Om jag klarar det? Vet inte... jag kan ju missa nåt gardinbyte, förlovning, bröllop, barnafödsel, matlagning eller äktenskapligt gruff någonstans i världen.

Hur som haver... bara iskylan släpper och våren gör inträde i min omvärld och min själ ska ni se att jag är rätt trevlig och behaglig att umgås med!

Tjing!

Så otroligt fantastiskt j***a less...

på vinter nu så jag tror att jag blir galen! Det är kallt, kallt, kallt.... å blir det bara ett uns mindre kallt... så snöar det.
Jag ger upp... det är som ingen vits. Funderar allvarligt på att sätta mig i ett hörn och bara vänta. Och att vänta är jag INTE bra på...
Till på köpet går allt sönder, min mobil- krasch i golvet, sprucken display, närmaste butik finns i Sundsvall. Gissa hur stor suck det blev när jag konstaterade det. Köp inte en mobiltelefon på ett bekvämt ställe. Krångla hellre till det, för då är det nära till service.
Yngste sonens mobil- nån knapp som bara lossnade idag när han satt rakt upp och ner och bara skulle kolla vad klockan var.
Är det meningen att en mobil inte ska hålla mer än 1½ år??
Tokig blir man!!

Till på köpet har min bil börjat vägra samarbeta. Kan det bero på att den snart är färdigbetald och börjar känna sig för enkel och lättsam för mig?
Jag vet inte... jag säger ju det..

Jag ger upp.

Sen är jag idag extremt tråkig och ful. Inga bra kläder har jag heller, antagligen för att jag är för fet för kläder och borde helt enkelt skaffa ett tält som jag bara klipper hål för huvud, armar och ben. Snacka One-Piece!!!

Sålt bra har jag dock gjort idag. Fast "bara" bilförsäkringar. Det räknas ju som inte. Nej, villa- och fritidshusförsäkringar ska det helst vara. Men vad gör man??
Inte ens en vanlig sketen hemförsäkring har jag fått iväg. Men som sagt, fem bilförsäkringar... och två larm... inte att förglömma.
Så lite bra är jag kanske ändå...
Under allt det fula, gråa, tråkiga...

Skitvinter!

En känsla av utanförskap....

Kanske skapar jag/vi det själva, eller så är det bara en osann känsla. Men mer och mer känner jag att det inte är för mig, eller för oss. Att vi är, om inte helt utanför vanligheten, iaf en vild och markerad kontrast.
Jo jag vet att vi ser ut som och uppför oss som alla andra.... typ... lite fetare än genomsnittet kanske.

Jag inser dock att genomsnitt och lagom och vanlig inte riktigt är min bana. Och därmed inte heller min familjs bana. Dom är ju med meeeej!
Alltså jag menar såhär... nu pratar jag om mig, så får ni förstå att det inte förekommer någon som helst konflikt inom vår familj om detta, utan vi är alla likadana.
Jag gillar inte jul... eller jo, julen med alla lediga dagar, alla flinande vänliga människor, det storgillar jag. Jag gillar också att ta vara på möjligheten att umgås med mina nära och kära då det inte är någon som jobbar, sjunger i kör, är på simskola, barngympa, raidar, är på sammanträden eller måste en massa.
Det gillar jag skarpt.
Men hysterin kring julgardiner, julpynt, tomtegalningar, julklappsköp, julmatsrecept och alla andra måsten... det totaldissar jag. Våran jul är annorlunda.

Jag gillar heller inte att gå i affärer. Har inte nånsin varit en sån Vi-åker-å-shoppar-väninna. Blir galen om jag ska handla och vet att jag har folk som väntar. De enda jag klarar av att ha med mig i någon som helst butik, förutom min närmaste familj, är syrran och mamma. För då kan jag lalla iväg på egen hand när jag känner att jag behöver det. Klarar inte av att gå runt när alla ska göra samma saker... det ger mig ordentliga rysningar.

Jag gillar heller inte kommersiella jippon som t ex Alla-hjärtans-Dag. Alltså, jag älskar och gillar lika mycket en onsdag i april som 14:e februari. Men visst.. det är ju bra för förvirrade själar att kunna hänga upp detta med att ge uppskattning till en annan människa, eller visa omvärlden hur många pussar man får i tidningen, på en enda dag.
Läste i nån blaska att det på vissa gymnasieskolor har uppstått ett slags firande där man ger varandra rosor på den här dagen. Tur att inte det fanns när jag var tonåring... jag hade fått vara hemma den dan för att undvika förnedringen att vara den som inga blommor fick.
För jag var annorlunda då med. Ingen snygg å poppis tjej direkt. Men det spelar ingen roll idag, för jag är jag.
Men tänk alla stackars elever som INTE får någon ros idag... ujj.... tråååkigt!

Sen detta med tider och mat och sånt. Middag avnjuts med fördel runt 19 en vardagskväll, om vi nu inte jobbar kväll, för då serveras maten tidigast 22.
Men det funkar för oss. Allt förskjuts liksom.

Jag är heller ingen vanlig turist. Inte ens nu, när det är massor med minusgrader, längtar jag efter att spendera en massa tusenlappar på en resa. Nä, bökigt och besvärligt sånt.
Däremot pratar vi då och då om att lämna det här landet när alla ungar vuxit upp och står på egna ben. Vad håller oss egentligen kvar här?
Gränserna? Ja jo... men det finns ju kommunikationer även utanför Sverige.

Så, jag/vi är inte särskilt main stream någon av oss. Skulle heller inte falla mig in att bli det. Självklart anpassar jag mig efter andra när situationen så kräver.
Men själen är fri!

Igår var jag så oootroligt arg och irriterad...

... och det tog urlång tid innan jag fattade varför. För det hade inte hänt nåt speciellt, utan ilskan bara kom över mig helt plötsligt där jag satt...
Dels funkade inte datorn på jobbet på ett tillfredsställande sätt... dels kände jag att något var som galet.

Efter en stund kunde jag pinpointa energitjyven.
En människa som hela tiden klagar för att det går så dåligt å att alla är så vrånga å att det inte går att få tag i nån. När kvällen var slut hade denna person sålt 7. Jag pratade med urtrevliga människor i telefon, mitt stora problem var att tekniken strulade.
Men eftersom jag fick den negativa personens vibbar+ kommentarer i luften hela tiden, även fast den personen inte pratade med just mig varenda gång, så ville det sig inte.
Till på köpet så pratade den här människan högt med sina medarbetare om allt möjligt, svor högt och ljudligt och började, med 1 timme kvar av arbetstiden, mycket våldsamt och ljudligt städa sin låda och stampa fram och tillbaka till soptunnorna med allehanda skräp och annat.

Jag tackar gudarna för att den människan inte jobbar ikväll. Så ikväll är det min kväll att göra ett bra resultat och förtjäna min fredagscube!

Tjingeling!

Det här med tid.....

Sägs vara relativt, precis som det mesta annat i vår värld.
Men just detta med tid fastnade i mitt sinne när jag skulle sova igår... eller i natt kanske jag ska säga. Då iddes jag helt enkelt inte gå upp ur sängen och starta datorn igen, så jag ska försöka återkalla känslan och funderingarna nu.
För detta är värt att dela med sig av... eller skriva ner... eller vad jag ska säga. Bloggen är ju faktiskt mest för mig själv!

Jag, som inte kan sova när det är en kant längst upp på påslakanet där det inte är nåt täcke, fipplade på med mitt täcke innan jag skulle sova igår och började fundera över hur slitet täcket var i kanten. Så kom jag på att jag hade haft det täcket i snart 25 år.
Alltså... bara en sån sak, att jag har relation till något som hände för 25 år sedan.
Så började jag fundera.

För några år sedan... när jag var runt 20... satt syrran och jag och pratade och var fascinerade över att vi kunde prata om sådant som hänt för 10 år sedan.
Ja, det är bara några år sedan jag var 20, närmare några 25 år... än sen då. Det är här min totala förvirring uppstår.
Jag är fullt medveten om att min äldste son fyller 20 i år. (att min yngste blir 17 till hösten har jag oootroligt svårt att inse) Fattar inte vart den tiden har tagit vägen, men jag antar och hoppas att det, även för mina söner, varit en härlig resa genom en del av detta fenomen vi kallar livet.
Fler lustiga tidsaspekter:
i maj 2010 var det 30 (!!) år sedan jag började jobba,
till sommaren är det 30 år sedan syrran och jag började drälla på Strömudden och på Junsele festplats (himmel hon var bara 13!!)... iofs sanning med modifikation, jag hade nog varit där sommaren innan också, men det är från 1980 jag minns och från 1982 som jag minns mest,
det är 27 år sedan jag flyttade hemifrån och 26 år sedan jag började min utbildning till förskollärare.

Helt galet vad mycket jag har hunnit med trots att jag är så ung!

För 11 år sedan jobbade jag min sista termin i Bålsta, det var mitt sista år som "riktig," engagerad förskollärare, allt jag gjort inom barnomsorg/förskola efter 2000 har varit med ena foten på väg ut ur verksamheten.
Till sommaren är det 10 år sedan vi skildes, pojkarnas pappa och jag, och i slutet av sommaren är det 8 år sedan Timo och jag slog våra påsar ihop.

I november som gick var det 6 år sedan Timo blev norrlänning och nu i april detta år är det 4 år sedan vi flyttade in i detta enorma hus i bushen.

Jag känner mig fullständigt nöjd med det liv jag/vi lever idag. Vi har superbra jobb, bor bra, njuter livet till max och åker till stan när jag får spunk över torftigheten i rutiner.
Vi har möjligheterna, resurserna och livet. Helt fantastiskt.

Lite krämpor har både jag och min darling, men det kanske är sånt man får räkna med... när man kommit så långt i livet att man tydligt kan minnas det som hände för 30 år sedan!

Tjingeling!

Man kan ju undra vad det är för fel på mig??

Vaknar med världens ondaste käke... ja, jag överdriver våldsamt, det finns säkert minst en miljon människor i världen som har ondare käke än jag, men jag gillar inte att vakna och ha ont.
Att jag har ont i käken betyder att jag har gnisslat tänder och låtit värre än en saltkvarn inatt... vilket i sin tur är ett säkert tecken på att jag är stressad.
Då återstår frågan, stressad över vad?

Jag kan inte påstå att jag lever ett särskilt hektiskt liv. Jag jobbar, handlar och fixar i ordning mat, häver in ved och eldar ibland, skottar när det kommer mycket snö. Sen kan det hända att vi tar oss en sväng till Härnösand eller Ö-vik på helgen. Jag har något möte i månaden med Härnösands Paradorkesters föräldrastyrelse och varannan tisdag åker jag till Härnösand med Jonte och tillbringar kvällen med mina föräldrar.
När andan faller på så tar jag en liten promenad, dvs när det inte behövs skottas. För promenad fram och tillbaka efter samma landsväg är trååååkigt.

I övrigt lallar jag mest runt här och tvättar (när tvättmaskinen funkar och det är varmare än -20), dammsuger och plockar, plockar ur och i diskmaskinen, matar katten....

Så stressad??
Jo jag ser ju varför när jag sätter orden på pränt. Dags att skaffa en hobby kanske?? Eller iaf bita i tråkighetsäpplet och börja promenera VARJE dag... för det hjälper...

Kan man bli stressad av en för lugn tillvaro? Uppenbarligen... det händer rätt ofta att jag drömmer panikdrömmar också, så jag är nog lite påverkad av långsamheten som präglar mitt liv just nu.
Vem kan ändra på det då?? Jo jag såklart...

Tjingeling!

Jag är faktiskt ingen tävlingsmänniska....

Jag bara aaavskyr att förlora! Dessutom älskar jag att vara bäst, bevisat bäst.... men tävla?? Nä, det gör jag bara när jag vet att jag vinner!
Kan ha ett samband med dom höga krav jag har på mig själv.
Just nu undviker jag speglar, ja det är sant. Jag ser inte alls ut som jag anser att jag borde, eller som jag egentligen gör. Under alla valkar och bullar, under den bleka hyn och grånande håret, där är jag ursnygg. Kanske bra att jag döljer det så inte alla andra, dom med låg självkänsla, hamnar i totalt underläge.

Det finns en anledning till att jag inte nånsin erkänner att jag är eller gör något förrän jag behärskar det till fulländning.
Jag sa till min chef häromdan: "Jag har fortfarande svårt att se mig själv som säljare"
Då tittade han storögt på mig och sedan skrattade han!

Jag är otroligt tacksam och kaxig över att det utvecklingssamtal jag hade häromdan inte innehöll något som sa, sluta med det här-gör såhär istället.
Visst, vi var överens om en del förbättringsområden, men allt det kom från mig själv. Jag kände mig så sedd, så accepterad och så förstådd att jag var överlycklig efter det samtalet.

Men tror ni då att jag presterar med guldkant?? Näää... så nu är jag inte alls euforisk längre. Jag sliter mitt anletes svett och gör allt jag kan för att vara bra. Men bra räcker inte för mig i min bok.

Så... endera är det bara att acceptera fakta och ge järnet ett snäpp till... eller sänka kraven.
Vilket tror ni jag gör??

Jajjamen... det är bara att ge järnet ett snäpp till. För jag är otroligt bra på allt jag ger mig in på... bara så ni vet!!


Tjingeling!

Det handlar om att bestämma sig...

och det har jag gjort!

Jag har slutat att vänta. Nu är det järnet framåt som gäller. Fokus på livet och glädjen. Bort med alla bromsar som finns och påverkar mina val. Jag vet att jag väljer rätt... varenda gång! Stöter jag på patrull så är det enkelt att stanna upp, fundera och välja om om det är det som krävs.
Öppenhet och tydlighet är viktiga ingredienser i min må-bra-resa.
Kan jag bestämma mig när det gäller jobbet, så kan jag bestämma mig när det gäller mig själv också.

Jag tror och hoppas att jag får min man med mig på samma spår. Han behöver också hitta ett jag-fokus. Tillsammans äger vi situationen och livet. Eftersom vårt liv är här så är det enklast om vi styr det själva, tillsammans. Ungarna hänger med såklart. Det är en del i deras liv också, att hitta balansen och kärleken till sig själv. Den universella förbehållslösa kärlek som ger kraft och energi i alla varelser och i alla livets skeenden.

Jajjamen!