Slentrian, vanor och rutiner

Tre ord som får det att knottras längs ryggraden på mig. Jag är nog en av dom mest rastlösa människor jag känner till...
Jag älskar när våra ungdomar är lediga från skolan, för då finns det utrymme för spontanitet och plötsliga infall. Jag älskar semester, inte bara för att jag disponerar dagarna som jag vill, utan även för att man kan frångå vanorna och rutinerna helt.

För jag blir galen av rutiner. Gillar inte alls när dagar, kvällar, veckor, månader, helger och år följer mönster. Jag vet att jag inte kan göra något åt att det skiftar årstider o s v, men att alltid göra samma sak som man alltid har gjort... det är ett problem för mig.
Å andra sidan gillar jag heller inte att inte ha förutsättningarna klara för mig. Jag vill gärna ha koll på läget och veta... i alla fall på ett ungefär.... hur det är tänkt.
Om det sedan blir si eller så... det är mig totalt egalt. Det viktiga är att det inte blir en vana eller en rutin.

Jag får rysningar när någon gör mig uppmärksam på att "förra året gjorde vi ju det här, precis den här dagen" eller "men sååå går det ju inte att göra nu, det ska man ju göra..." o s v.
Ett konkret exempel är att äta semlor i augusti, eller pepparkakor med mögelost i oktober. Snacka om att man rubbar folks cirklar då.

Förra julafton vaknade Timo och jag på hotell i Stockholm. Det blev en ljuvlig, nästan trafiktom resa hem den eftermiddagen.
När vi kom hem till vårt tomma hus avnjöt vi en måltid bestående av det vi gillar att äta... typ lax, sill, potatis och räkor... det hade lika gärna kunnat vara sushi eller Kung Pau Chicken.

Så... när det blir rutiner, fredagskvällarna ser likadana ut, eller vardagarna består av jobb, eldning och matlagning. Då slår jag bakut och hittar på något som bryter vanorna. Oftast får jag med mig hela familjen.
Dock ska sägas högt att initiativet att bryta lördagsmönstret igår kom från Timo.
Han tog med sig Martin på hockey i Timrå och jag och Jonas åkte till Bergsåker och hälsade på syster yster och hennes kids.
En strålande energiboost i ett grått oktoberdis.
Så är det. Så bli inte förvånad om jag ringer en kväll och säger att jag kommer att vara i just din stad vilken dag som helst.
Då vet du... att det är rutinerna som håller på att få mig knäpp på riktigt och jag behöver dig som vän.

Tjing!

När man bara inte räcker till....

Finns inte på kartan att någon ens skulle säga det till mig... men ändå finns känslan där ibland...
Hyperkänslig, som jag är vissa dagar, blir jag fruktansvärt ledsen inuti när jag får kommentarer om vad jag borde ha gjort eller tänkt eller vart jag borde ha varit en viss dag vid en viss tid.
Jag vet att 99% av dessa kommentarer inte är illa menade, men när jag hör dem vid "fel" tillfälle tar jag åt mig och får dåligt samvete.

Vissa människor är experter på att säga saker till andra på ett sätt som skapar en känsla av olust och ger dåligt samvete för det man inte gjort, tänkt eller varit.
Tacksam är jag då för er som finns i min närhet och uppskattar det jag gör, tänker, säger och är. För ni är många, många fler än dessa bittra.
När jag är elak och bitter själv tolkar jag dessa människor som extremt självupptagna och egoistiska. Det är antagligen inte hela sanningen.
De har ett sätt att uttrycka sig som gör att jag får en känsla av att inte räcka till, att vara betydelselös. Och den känslan gillar jag INTE!
Dessa människor sätter sina egna behov, åsikter och sitt eget välbefinnande högst i listan. Finns inte alltid en uttalad omtanke om andra.
När omtanke om andra uttrycks så är det oftast i samband med att de själva har någon vinning i att någon annan har det bra.
Ja, jag vet att jag är hård och krass nu, men får jag inte ut detta ur mitt sinne är risken stor att jag sällar mig till "bitterskaran".

Ibland känns det som om det är en trend... inte bara "sköt dig själv och skit i andra" utan ännu värre... "tänk bara på mig själv och bry mig bara om någon annan när jag har något att vinna av det!"
Funderar nu.... när gjorde eller sa jag senast något för att glädja någon annan? När gav jag någon cred senast rätt ur hjärtat? När sa eller gjorde jag något som jag egentligen inte menade?
Vill inte hamna i "bitterskaran" så jag jobbar med att öka min medvetenhet om mitt eget agerande.

För jag vill inte omedvetet såra eller göra så att någon får dåligt samvete. Jag vill vara tydlig i hur jag uttrycker mig och hur jag agerar.

För den dag jag vill såra eller skapa dålig stämning eller dåligt samvete hos andra... då är jag fullt medveten om effekten och konsekvensen... må det stanna vid insikten att det är möjligt!

Sol och moln

Jag ser ut genom fönstret... solen skiner... det glittrar i frosten som förskansat sig i det gulnande höstgräset.
Det enda ljud som hörs är fårens bräkanden och en och annan bil ute på vägen.
Det är vackert, det är stilla och jag är lugn, trygg och harmonisk.

Samtidigt... på ett annat ställe i vårt land. Är människor rädda. Rädda för att bli skjutna utanför sina hem, eller ännu värre, i sina hem. Dom lever med skräcken att en eller många kulor ska genomborra deras fönster, eller pricka deras barn när de leker ute bland gungor och rutschkanor.
Ungdomar, lika gamla som mina egna barn, vågar inte längre ta sig till skolan med buss eller till fots. Dom ber varandra om beskydd, stannar hemma eller t o m hoppar av sina utbildningar av rädsla för att bli skjutna.

Vart är vi på väg?

Gnäll å klaginlägg

Idag delar jag inte med mig av så mycket klok- och djupheter... nä idag ska jag baaara gnälla. Frågor på det???

Började dagen tidigt, tidigt (07.. typ) antar att det beror på åldern, men det är totalt omöjligt att sova så mycket längre utan att behöva gå på besök i "de små flickornas rum" en gång vid den tiden.
Slängde ett öga på utetermometern å höll på att svimma...-4 grader. Insåg att det nu är oundvikligt... jag skriver rätt när jag stavar till o k t o b e r.
Och jag borde fatta att det ÄR minusgradersläge när 2/3 av månaden passerat.

Nåväl, utrustad med tjock jacka, vantar och reflexer (ja, vaddå??? Det är ju MÖRKT den tiden på dygnet) öppnade jag ytterdörren och kände kylan som en elak vägg därutanför. Katten var överlycklig över att få komma in i värmen.
Med ett djupt andetag tog jag sikte på brevlådan och morgontidningen.
Tur att jag hade vantar på mig för brevlådan är av plåt.... antar att jag frusit fast i brevlådelocket annars.

Väl inomhus igen blev det lite småprat med sonen medan han åt frukost. När han gav sig av till bussen som tar honom till skolan intog jag soffan. På med filten och en lagom fjollig film på tv.
Somnade om som ett barn och vaknade av att jag trodde att Timo duschade och dammsög... hur jag nu fick ihop det. Men en förvirrad hjärna är en förvirrad hjärna...

Vaknade till och fattade att det som lät var min dator som jag satt igång innan jag somnade på soffan. Kände också en viss kylslagenhet i inomhusluften.
Kollade termometern och kände hur pannrummet kallade...
Det var då allt började...

Jag drog igång en panna kaffe, mitt undermedvetna förstånd sa mig att det skulle behövas MYCKET kaffe innan den här dagen var över.
Gick ner i pannrummet och tände en brasa i pannan.
So far so good... det tog sig och jag gick ut för att ta bilen till affärn för att komplettera kylskåpets brister... alltså mjölk, smör och bröd.

Bilen snurrade igång... och stendog. Var inte alls samarbetsvillig utan vägrade helt klart att starta.
Fick låna Timos bil istället. På med vantarna och SKRAPA RUTAN! Ogala för att använda min vän Ts uttryck.
Men inget att göra.
Kom ut på vägen och såg att soppamätaren knappt orkade över reserven... djuuup suck.
Jag som verkligen AVSKYR att tanka... men vad göra?? Bara att sucka å stå ut.

Tankade, handlade och kom hem.
Gick ner i pannrummet och möttes av en panna som brann på knappt styrfart. Blir så ibland när veden fastnar.
Och just idag hade det fastnat av bara den!
Bara att kasa undan vedträna som var i pannan för att kunna reka till allt så det brann som det skulle.

Men himmel vad det rök! Jag trodde jag skulle bli snurrig!
Bara att välja... frusen eller hostig. Det har ju hänt förr, så jag är inte helt ovan vid situationen.
Men det var en grym rök! Och innan jag fått ordning på veden i pannan hade jag nog andats lika mycket rök som luft resten av dagen...

Sen var det dags att försöka få i mig lite frukost. Allt smakade brandrök, så det var ingen direkt kulinarisk höjdpunkt.

När jag tittade ut genom fönstret en kvart senare såg jag en minigrävare, med tillhörande gubbe,  i full fart med att gräva upp ett dike tvärs över tomten.
Det visade sig senare att en av grannarna fått avbrott i sin teletrafik, och kabeln går i ett dike över vår tomt. Så det var för en god sak... men lite brydd blev jag när jag såg dem.

Rökäventyret i pannrummet har tagit sin tribut nu under kvällen. Blir andfådd för ingenting och får vild hjärtklappning när andningen sviker mig. Så jobbtiden blev kort idag... resten av kvällen har ägnats läkemedel mot astma och viloläge i soffan.

Fatta vad jag är lycklig att sådana här dagar är undantag från mitt vanliga, ljuvliga liv!

Tjing!

Men jag då??

Det är rätt roligt att lyssna på människor som pratar med varandra. För det är nästan alltid så, att dom pratar med varandra- om sig själva.
Sällan "tjyvlyssnar" jag på samtal där någon av parterna verkligen lyssnar, utan ofta är det som två monologer om egot. Eller det är fel uttryck, det handlar inte alltid om att framhäva sitt ego, utan ofta tror man att man lyssnar och bekräftar den andre genom att prata om saker som man själv upplevt, känt eller har referens till.

I sådana samtal upplever ofta båda att dom fått komma till tals och blivit lyssnade till. Utökas gruppen till fler än två upplever för det mesta ingen av de inblandade att de fått komma till tals eller blivit lyssnade till.
Det mest spännande att lyssna på är "men-jag-då"-samtalen. Alltså de samtal som eskalerar till nivåer ingen trodde var möjliga. Där är det roligast om det är fler än tre personer inblandade, fast det kan vara kul att höra när det är två också.
Speciellt om det är tjejer... eller unga killar som är ute på krogen. För när det är bara två personer i ett sådant samtal så är det som att lyssna på två enskilda föreläsningar eller vad man ska säga.
För ingen lyssnar, båda bara pratar, om sig själva. Jag ger mig den på att ingen av dem vet vad som har sagts efteråt.
Men upplevelsen är nog säkert ett samtal dem emellan.

Jag vill också klargöra att jag är likadan. Det är ett allmänmänskligt drag detta att prata om sig själv.
Vissa gånger är jag mycket medveten om spelet och ger allt för att lyssna. Då kan jag ibland uppfattas som lite underlig och distanserad. Det köper jag, för det är en intressant upplevelse att bara lyssna, utan att jämföra med det som är jag och mitt.
Märkligt nog uppfattas jag ofta som trevlig och social när jag pratar på om mig själv och relaterar min samtalspartners samtalsämne till mig och mina upplevelser.
Fast själv känner jag mig ibland som en skurk när jag gör så- för jag flyttar medvetet fokus till mig själv-- ifrån den jag pratar med.
Lite orättvist.

Det är spännande att ibland bara lyssna. Bekräfta den man lyssnar till med mmm-anden och nickanden och vänta tills den personen frågar: " vad tycker du?" eller "hur tänker du kring det här?"
Spännande också att då vara medveten om spelet och notera om den andra personen verkligen vill veta min tanke kring ämnet eller om den bara söker en ny vinkel för sitt eget pratande.
För som sagt, det är inget medvetet bakom, men spännande och roligt att medvetandegöra spelet.

Så nu vet ni vad jag gör när jag sitter tyst och betraktar. Så nu vet ni att jag lyssnar på andras samtal, eller på den jag själv pratar med.
Så nu vet ni lite om hur jag fungerar.

Tjing!

Om man hade vetat...

... det jag vet idag, när jag var 15. Då hade livet tett sig annorlunda. Men det är ju som det som är grejen... att inte veta.

Kom på en grej nyss som jag booorde ha gjort när jag var tonåring.... gjorde inte det men ska rekommendera mina kids.
Att skriva ned vad man tror kommer att hända med sig själv, sina klasskompisar, sina syskon fr o m nu tills man är typ 45 eller så.
Jag minns att syrran och jag satt och pratade om detta en gång när vi var tonåringar och fortfarande bodde grannar i rummen bredvid varandra hemma hos mamma å pappa.
Vi pratade om vad hur vi trodde att det skulle vara att bo någon annanstans, ha egen lägenhet eller så...
Hon sa till mig att hon trodde att jag skulle bo i ett äldre hus, inget nybygge och att jag skulle ha mängder med stearinljus tända så fort det var minsta mörkt ute.
Jag trodde att hon skulle bo i ett hus som var relativt nytt, med mycket vitt och med mycket rena ytor, inte så mycket grejor framme.
Vid denna tidpunkt hade vi alltså varsitt eget rum på 9 kvadrat.

Jag kommer inte ihåg om vi pratade om jobb och så, jag tror inte det, jag minns bara att vi pratade om hur vi skulle bo.
Och det stämmer rätt bra idag. Det är lite kul faktiskt.

Visst förvånas man ibland och visst stämmer det ibland, jag önskar som sagt att vi varit kloka nog och noterat hur vi tänkte.
Nu när jag åter har kontakt med kompisar från barndomen kanske man skulle fråga. Vad trodde du att jag skulle bli när jag blev stor? Hur trodde du att mitt liv skulle se ut? För jag kommer ihåg en del vad jag trodde om några av er i alla fall.
Inte blev jag som jag trodde ska ni veta.
Trodde inte en sekund att jag skulle bo på landet, trodde för mitt liv inte att jag skulle få några barn- för vem skulle vilja ha barn med mig???!!!, skulle ha skrattat högt om någon sagt till mig att jag skulle vara en bra säljare när jag var 44år....
Nej mina tankar gick mer åt ett liv som singel, lägenhet i Gamla Stan eller på Södermalm i Stockholm, jobba som arkeolog, tolk eller översättare.... eller möjligtvis på bibliotek. Kanske måla lite i min ensamhet... eller skriva en bok i hemlighet... för det där med att synas och höras var inte alls min grej.
Jag skrev en lapp till mig själv om saker jag ville göra under min livstid- där fanns resa till Galapagosöarna med... och en resa med Transsibiriska järnvägen.
Inget av det har jag gjort.... ännu...
Inte har jag levt mitt liv i ensamhet heller... ännu... må det icke ske.... för jag har hittat min själsfrände.
Barn har jag.. två ljuvliga unga män som förgyller mitt liv med sin blotta närvaro.

Märkligt... det här med livet...

Tjing!

Carpe Diem

Idag är idag, nu är nu, inget annat existerar.
Att leva i nuet är tydligen det svåraste som finns.

Visst är det roligt och fantastiskt att minnas bra saker som har hänt, bra människor man vandrat tillsammans med en bit på livets vindlande väg eller trevliga ställen man bott på eller upplevt.
Visst är det spännande och mystiskt att planera för sådant man kan tänka sig uppleva i framtiden, eller kanske t o m konkret kunna se fram emot.

Men vad vet vi egentligen?? Endast HÄR och NU.
Minnen är otroligt subjektiva. Även om vi varit på samma ställe, vid samma tillfälle och mött samma människor så är upplevelsen och minnet därav olika för dig och för mig.
Och framtiden, morgondagen, nästa år eller efter midsommar... vad vet vi om det?
Ingenting!
Ska jag vara riktigt krass så vet jag inte ens om jag existerar i denna verklighet som jag känner den just nu.

Så jag gör hela tiden mitt bästa för att leva här och nu, ta vara på allt som får mig att må bra och njuta av livet. Visst finns det tillfällen och stunder där ont i skallen, stress, taskig attityd eller andra negativa impulser slår in i min tillvaro. Då får det göra det. För den stunden är just bara den stunden.

Mitt nu är en datorskärm, ett tangentbord, diskmaskinens brusande och känslan av trägolv under fotsulorna. Luften i vårt hus är varm och skön och atmosfären lugn och hemtrevlig.
Det är just exakt nu.
Vad som händer idag har jag ingen aning om. Rutinerna finns med frukost och kaffe, jobba, äta middag...alla vanor vi har för oss, men jag vet ändå ingenting om hur denna dag kommer att vara.
Vet inte mer än just HÄR och just NU.

Jag lider med dem som hela tiden lever i dåtid, hur det var för 5 år sedan eller mår dåligt över att man inte är lika snygg som när man var 15. Jag njuter av minnena men vägrar låta mig styras av dem.

Jag lider också med dem som inte kan stanna upp och se nuet utan hela tiden jagar efter en framtid som dom aldrig kommer att nå. "Alla dessa dar som kom och gick, inte visste jag att det var livet."

Vem är du?

Tänk så...

vore livet som Facebook.... Enkelt va?
Vaknar en morgon med ont i skallen och förkyld- tryck inte på gilla-knappen... konstaterar att solen skiner- tryck på gilla-knappen.... frukosten serveras av någon annan- tryck på gilla-knappen... någon är jobbig och oresonabel- blockera kommentarer från den här personen.

Nu är det ju, som tur är, inte riktigt lika enkelt i r l... om man säger.
Nej, man får stå ut med att hantera huvudvärk och "konstiga" människor, man får lov att överleva sjukdomar, höststormar och vinterångest. Det är som inget annat att göra än att fortsätta leva och ta de bra dagarna med de mindre bra.
MEN... det är rätt skönt att intala sig att man faktiskt inte alltid behöver "gilla läget"! Ibland blir jag en aaaaning irriterad när man får den uppmaningen, inlindad i en überhurtig ton.... "det är bara att gilla läget".
Jag köper inte det.

I min bok är det bara så... att man ibland hamnar i situationer som man bara tvunget behöver hantera, men jag tycker definitivt inte att man alltid måste gilla läget.
För då blir det ju som Facebook... tryck på gilla-knappen.
Nej, jag tycker "hantera läget" är en bättre devis, i alla fall för mig. För hanterar jag läget är det rätt snabbt att man tar sig till ett gilla-läge, där allt känns bekvämt, enkelt och självklart.
Precis som livet...
för ni vet... livet- det är det som sker under tiden som vi funderar över vad vi vill med vårt liv!

Tjing!

Lite jobbigt...

att ingen av oss vill... fast vi lovat... å känner att vi borde.... så vi gör... utan själ, utan hjärta... till en början... men vem vet... det kan bli lyckat... å sanslöst roligt... å det drabbar ingen fattig... å ingen lessen... bara vedhögen... å skräpbrasan... å kanske en hockeymatch- där risken är att utgången blir fel när vi inte deltar... så vi får lämna energi på en annan plats under resan... så blir allt bra till slut... när vi kommit hem igen!

Tjing!

Jobbannons... intresserade?? LÄS!!! =)

Jag bara kunde inte låta bli när jag fick denna "annons" i mail från min bästaste Liisa... Att jag dessutom känner att bloggen behöver lättas upp med ett fniss gör att detta är klockrent att lägga ut idag!
Tack käraste Liisa, åtminstone jag log med hela ansiktet när jag läste detta =)

Ledig tjänst: Anställning som MOR
Mor har en central roll i Familjens ledning
Du får ansvar för följande områden:
- Organisation och Ledning
- Transport
- Inköp
- Vård och Omsorg
- Verkstadstjänster
- Andra förekommande uppgifter
Lön : 0 kronor
Semester: Anställningen kräver att man är tillgänglig året om. Eventuell korttidsfrånvaro måste avtalas långt i förväg. Eventuella tilläggsjobb kan avtalas, om det förbättrar ekonomin i Familjen och inte kommer i konflikt med övriga uppgifter som Mor gör.
Avgörande krav: Honkön.
Önskvärt: Egen förmögenhet. Tillgång till semesterställe som kan passa för Familjen.
Kvalifikationer:
1. Körkort. Du ska kunna köra eget fordon med defekt klimatanläggning genom tät trafik, medan du lyssnar till spädbarnet (eller maken) som gallskriker i baksätet samtidigt som de äldre barnen bråkar högljutt. Du bör kunna koncentrera dig på att köra medan du sjunger 'Imse Vimse Spindel' och du måste veta var alla offentliga toaletter finns. Du bör ha erfarenhet av att vänta utanför stallar, ishockeyrinkar, klubblokaler och diskotek sena kvällar.
2. Inköpschef. Du ska göra inköp och planera menyer för envars aptit i minst 18 år framöver samt för makes smak i evighet. Det krävs produktion av egen mjölk till nyfödda, och det krävs ofta att det skall göras middag till många personer.
3. Administratör. Du blir direkt ansvarig för ekonomisk långsiktsplanering, budget och ekonomisk uppföljning, budgetkontroll, fakturakontroll, klagomål och förhandlingar. Hantering av festarrangemang och inköp till samtliga födelsedagar (inkl. egen) och jubiléer, skolavslutningar, begravningar o. dyl.
4. Vård och omsorg. Du ska kunna fungera utan sömn upp till sex dygn, samtidigt som annat arbete skall utföras som vanligt. Du måste vara duktig att vårda patienter tidiga morgnar och sena kvällar. Färdighet i fläckborttagning ses som extra merit i denna kategori.
5. Småbarnspedagog. Du måste kunna citera alla berättelser om Nalle Puh och Smurfarna samt ha kännedom om allt som är skrivet om dinosaurier, hästar och ABBA. Färdighet i att göra halskedjor av makaroner och tandtråd är ett krav.
6. Skräddare. Du ska kunna designa och sy kanindräkter och fantomdräkter till speciella tillfällen samt givetvis kunna sy i knappar, fålla, laga och stryka och pressa.
7. Frisör. Du ska kunna upptäcka och behandla huvudlöss, ta bort tuggummi från hår och klippa en rak pannlugg medan du får en ström av glåpord. Kännedom om flätning, hårfärgning och herrfrisering ses som en merit.
8. Cykelreparatör. Du måste vara förtrolig med alla aspekter av underhåll av cyklar, inkluderat montering och demontering av stödhjul. Du ska också kunna laga cykelslangar på en campingplats. Godkänd kurs i första hjälpen är obligatoriskt.
9. Veterinärassistent. Du ska kunna vakta och uppfostra ett varierat urval av husdjur (efter att ägarna har tröttnat på dom).

Ofta förekommande utfodringar och rengöringar av burar ingår i de dagliga arbetsuppgifterna. Du måste vara duktig i att hantera djurrelaterade grannkonflikter och tidvis utföra begravningar.
10. Målare och Interiörarkitekt. Du bör vara van vid att ta bort klibbiga saker och klotter från dörrar och tapeter. Det är en stor fördel om du kan måla taket medan du gör middag.
11. Växeltelefonist. Du ska kunna hålla en diskussion i gång i telefonen medan ett barn klamrar sig fast i ditt ben och ett annat hamrar på en konservburk med en träslev. Du ska kunna utfodra tonåringar som mest pratar i telefonen med näringsrik mat så att de undviker total utmattning.
12. Trädgårdsmästare. Du bör kunna starta gräsklipparen, hantera trädgårdsredskap och hålla krukväxterna vid liv. Du ska kunna numret till giftinformationen, och du ska hålla dig uppdaterad på de nyaste metoderna inom kompostering, beskäring av buskar, förkultivering och kapning av träd. Du måste veta var varenda död mus ligger begravd.
13. Underhållningschef. Du ska kunna koordinera diverse sportarrangemang via telefon och ha en personlig kontakt med lärare och aktivitetsledare. Du kommer att bli uppmanad att träna lagspel i alla sorters väder, och uppmuntrad att gå in i häftiga diskussioner med motståndare. Inköp och underhåll av utrustning krävs. Sökanden måste också kunna arrangera fester, baka kakor och hitta på lekar där alla vinner.

Du får självklart ansvar för julfirandet.

Ring om du är intresserad!

Sant eller falskt?

Jag har ett problem! Hur jag än gör kan jag inte riktigt hitta vägen att göra mitt problem till en angelägenhet... för det är i och för sig angeläget, men en aning pinsamt...

Jag förstår heller inte mekanismen bakom, därav hanteringsbekymret och pinsamhetskänslan...
Nej, det handlar inte om kroppsodörer eller vådan av att bli en gammal kärring... såna trivialiteter har jag för länge sedan sedan lagt bakom mig i lådan för vad som är pinsamt eller inte...

Det rör sig om en känsla av obekvämlighet när jag hamnar i situationer som jag inte hittar själ och hjärta i.
Tro nu för allt i världen inte att jag ALLTID gör en grundlig analys av allt och alla i min omgivning. Tvärtom, jag har alldeles för bråttom för att hinna väga för och nackdelar, analysera plus eller minus och sånt... nä, jag hamnar i livet kan jag säga.
Det är då jag kommer på mig själv, ibland mycket plötsligt, att känna mig oerhört obekväm. Det kan kännas så oerhört jobbigt att jag bara vill krypa ur skinnet. Nästan på gränsen till obehagligt.
Vi pratar inte om något särskilt nu. Utan det kan uppstå i nästan vilket sammanhang som helst.

Plötsligt övermannas jag bara av den där känslan att något inte stämmer.
Tidigare i livet, när jag var yngre och mindre klok än nu, trodde jag direkt att det var jag som var orsaken till obekvämligheten, känslan av dissonans, pinsamhetskänslan.
Med åren som gått och med en växande självtillit har jag förstått att det inte alls är så.

Det har tagit tid, men jag har kommit fram till att den märkliga känslan infinner sig när det saknas ärlighet, själ eller hjärta i det som sker.
Det handlar absolut inte om att någon medvetet vill föra mig, eller någon annan, bakom ljuset. I alla fall är det inte så varenda gång jag hamnar i det känsloläget.
Vissa gånger kan det säkert vara så att någon är osann med berått mod, men det är nog mer sällan det är så.
Nej, oftast tror jag att alla inblandade är övertygade om att dom är ärliga, sanna och rena i hjärtat, både mot sig själv och andra.
Men jag uppfattar det som inte är ärligt och sant, jag uppfattar också falska fasader och den som lurar sig själv.

Kanske för att jag varit där själv så många gånger under livets gång. Men bränt mig gång på gång när jag, i tron att jag gjort något bra, varit osann i att vara alla till lags.
För det har inte gynnat någon, vare sig mig själv eller andra. I förlängningen har det inneburit att jag har oerhört svårt att inte tala sanning. Det gör fysiskt ont när jag inte kan svara ärligt på en fråga. Så jag är alltid ärlig i själen.
Visst kan det ibland vara smart att inte tala om allt jag vet, och då väljer jag. Som när det gäller julklappar eller födelsedagsöverraskningar eller dylikt.
Men vill du inte ha ett rakt och sant svar, ställ då ingen direkt fråga till mig.

De människor, för vilka falskhet och fasader är verkligheten, finner jag mig själv välja ut ur mitt nära umgänge.
För som sagt, osanningar och polerade ytor gynnar ingen människas själ.

Att bejaka den universella kärleken, det är att bejaka livet.

Mer förändringar...

Det är något som ofta upptar mina funderingar.... det här med förändringar.
Idag har jag mest tänkt på detta hur människor förändras... i och med att man går in i olika faser i livet så förändras man som människa.. det är ofrånkomligt.

Det gör mig ibland lite sorgsen... när spontanbesöken och de långa telefonsamtalen upphör i och med att någon träffar en partner.
Jo jag vet att det lätt bli så... man är förälskad och i lära-känna-fasen... man får nytt umgänge och man behöver hitta balans med en annan människa.
Jag är likadan, så det handlar inte om kritik...

Det är bara det att jag inte riktigt förstår när spontanitet övergår i inbjudningar till parmiddag med vin på helgen och det bli obekvämt att träffas en tisdag bara för att prata lite...
Jag förstår inte heller när man bara slutar prata med någon bara för att man träffat sin stora kärlek. Jag menar, träffas man varje dag, eller hörs av på något sätt... å kan prata om ditten och datten... då kan man väl göra det fortsättningsvis också... även om man kanske väljer att ses mindre ofta... men att bara klippa av en god vän...förlåt alla om jag gjort så. För det känns helt knasigt juh!

Det är en befrielse när man träffar någon "gammal vän", som trots sitt nya förhållande, trots mitt nya liv... ger mig en känsla av att vi bara fortsätter där vi slutade senast... om det så är en dag 5 år eller ett halvt vuxenliv sedan.

Jag behöver inte ha full insyn i ditt liv för att kunna prata en stund över en kopp kaffe. Jag vill inte ens ha total uppdatering av allt för att känna samhörighet med dig. Ibland räcker det med en stund på en restaurang helt utan planering för att du ska kännas som en del av mitt liv igen.
Ibland kan ett telefonsamtal överbrygga år som gått och mil av land eller hav som finns emellan.
Ibland kan jag behöva många ord för att hitta tillbaka till dig, ibland räcker en blick....

Så förlåt alla som känner sig lämnade, dissade eller på annat sätt negligerade av mig genom åren. Hör av dig igen så fortsätter vi där vi slutade !

Tjing!