Hela naturen går in i en period av stillhet och vila nu. Det är något vackert med det. Småfåglarna som febrilt tar vara på de få ljusa timmarna dygnet bjuder på, tystnaden som råder så fort skymningen faller. Än faller det löv, så det jag hör i mörkret är löven som landar på regnvåt mark.
Som en inandning som stannat av i väntan på vintern och kylan som snart omsluter oss. Ja, det är vackert i naturen nu.
Inte lika vackert känns mörkret i mitt inre. Där finns bara tomhet och håglöshet. Ett mörker som inte släpper ut mig i det ljusa vackra livet, inte ens för en sekund.
Jag kämpar emot allt jag kan. Jag ser solen och säger högt att ljuset är för mig. Kanske lurar jag någon, men inte mig själv.
Det gäller nu att följa rutiner och vanor, inte riktigt min cup-of-tea, men jag har inget val.
För jag vet, att från botten på brunnen finns bara en väg ut, och det är upp. Som en mångalen varg spanar jag efter ljuset som kommer i blickfånget. Det gäller bara att vara uppmärksam och se. För det är bara när jag känner ljuset som jag kan klättra uppåt.
Ett steg i taget..
