God morgon... eller god kväll???

Det här med vilken tid på dygnet är en fundering jag ofta har. 3/5 av familjen sover gärna länge på dagarna och är vakna på nätterna.
Efter många års övning har jag konstaterat att det kommer aldrig att bli så för mig.
Jodå, jag kan vara uppe om nätterna, bara jag har något att göra. Ser jag bara på tv somnar jag ofelbart... å att sitta vid datorn tråkar ut mig. Så de nätter jag är vaken länge innebär alltid någon slags aktivitet... så behöver jag inte skriva mer om det....

Däremot gillar jag faktiskt dagar och ljus. På vintern är det ett elände med dessa korta dagar. Jag är extremt beroende av ljus, och SOL!
Tempot sjunker enormt de dygn när dimman bäddar in hela landskapet, eller det är mulet å regnar eller snöar konstant.
Men så spricker det upp och en gnutta blek vintersol visar sig- och vips är energinivåerna betydligt högre.

Det kanske är dags att sluta följa andras dygnsrytm. Jag är övertygad om att jag blir betydligt trevligare att umgås med om jag sover när jag är trött, är vaken när det är ljust och dessutom unnar mig en tupplur på eftermiddan OM det nu är så att jag förväntas vara vaken hela halva natten.

I morse, när jag tog min dagliga morgonpromenad (ja, fram och tillbaka till brevlådan- typ 300 steg totalt) kände jag att det nu är läge för att utöka den.
Kan ju inte bli sämre på något vis känns det som.

Dessutom börjar min tidseffektivitet här och nu!
Tjingeling!

Då flyger mitt hjärtas fågel....

och friheten råder i mitt sinne.
Visst förvånar det mig ibland att min åsikt är viktig, visst förvånar det mig lika stort att min åsikt inte alls hörs.
Det gör mig glad när jag förstår att någon annan tar till sig mina tankar, mina ord och mina idéer och gör dem till sina egna.
Det värmer ett tanthjärta att känna att någon bryr sig...
Mitt i kalla, elaka vintern finns det ett hopp om livet.

Utseendefixering...

kan verkligen vara skrämmande!! Såg Kvällsöppet på tv häromkvällen och funderade sedan länge och väl på priset... kan det verkligen vara värt en massa operationer och injicerande av diverse kemikalier för att se ut som en docka eller få det "perfekta" utseendet.
Vilket det nu är....

Sällan har jag själv känt mig så ful som jag gör just nu. Fet, blek, trist, gråhårig och skumögd... men det mesta kan jag ju i och för sig göra något åt.
Storleken har jag mig själv att skylla för, så det vet jag mycket väl. Det finns en plan för det!
Blek... tja, det är ju vinter... å oooorka solarium! Färgen på håret är väl det jag bättrar på då å då.

Men från enkla åtgärder till att lägga mig under kniven eller andra ingrepp är det långt.
Personligen känner jag mig ändå rätt tillfreds med mig själv... som person... hur jag ser ut är inte mycket att göra åt (förutom kroppsformen då) och vem annars behöver bry sig.

Jag är evinnerligt tacksam för att jag inte lever ett sånt liv där det är viktigt med perfektionism. Dock var det lite tragiskt att höra hur vissa resonerade i det tv-programmet jag såg.
Jag bryr mig inte ett smack om hur andra vill göra. Inte dömer jag den som väljer en kemisk eller kirurgisk väg till ett "bättre" utseende.
Huvudsaken är att man själv finner harmoni.
Jag är inte alldeles övertygad om att jag skulle vara lyckligare om jag var vacker....

Tjing!