Funderingar en iskall vinterdag

Ja, jag har som inget bättre för mig... Jag lyckades ju med konststycket att ge utslag på Richterskalan i lördags... fast maken säger att jag bara hittar på det där med jordbävning.
I alla fulla fall, nä jag var spiknykter, så halkade jag på gårdens enda isfläck, vred vänster knä så det kändes som om knäskålen var på väg till Ullånger och dråsade i backen med ett brak.
Det gjorde så ont att jag skrek rätt ut, det hör inte till vanligheterna... jag kunde bara inte sluta förrän luften tog slut.
Som en skadad skalbagge låg jag, utan att ens våga röra mig, när yngste sonen kom till min undsättning. Han blev nog minst lika rädd som jag. Maken kom utrännande från pannrummet också för att hjälpa mig, men vad kunde dom göra? Ingenting. Det är ju som ingen lek att få en strandad val på rätt köl minsann..

Sonen hämtade sparken så jag kunde ta stöd där för att ta mig upp på benen. Hasade mig in och tog mig fot-om-fot uppför trappen.
J*****klar i min lilla låda vad ont det gjorde. Tur i oturen så har vi ju lite bra knäattiraljer hemma sedan min darling varit skadad. Sonen fick rota rätt på ett knäskydd och jag parkerade mig i soffan med kuddar under knät.

Sen tror ju jag att sådant här ska gå över på en kvart eller så. I detta fallet sker det inte så. Söndag eftermiddag tillbringade darling och jag på Sollefteå sjukhus. Röntgen och ordentlig undersökning av knät. Doktorn sa att inget var trasigt, men att jag ska hålla benet i högläge eftersom knät fått en ordentlig smäll.
Sen, om 1-2 veckor, får jag börja med böj- och sträckövningar. Men jag får bara göra sånt som inte gör ont.
Det blir en del tankearbete, läsning och meditation nu några dagar.

För här sitter jag.... mest i soffan med benet i högläge, för det är svullet å ser ut ungefär som ett elefantben istället för sin vanliga timmerstocksform.
Jag tar mig haltande runt i huset, men trappor är en stor utmaning. Fick nyss ta mig längst ner i källaren för att hämta katten.
Det är 19 trappsteg i stora trappen, sen 14 ner i källarn. Det frestade på ordentligt kan jag säga.
Så nu blir det soffan, kuddar under knät, en bra bok och en kopp kaffe....

Tjingeling!

För det mesta.... men ibland

För det mesta är jag:
- stark
- organiserad
- lugn
- under kontroll av mig själv
- i kontroll av skeenden och flöden i livet
- glad
- lätt förvirrad
- oövervinnerlig

Ibland...
är jag ledsen
känner jag mig liten och sårbar
blir jag rädd
känner jag mig ensammast i världen
har jag ingen som helst koll, vare sig på mig själv eller omvärlden
klarar jag verkligen ingenting

Kan man då begära att jag alltid ska förstå hur andra människor tänker eller känner, utan att få veta det från dem?
Kan jag då få bädda in sinnet i bomull efter bästa förmåga för att komma tillbaka till "för-det-mesta-läget"?
Kan jag då få önska att bli ompysslad, gullad med och behandlad med silkesvantar?
Kan jag då tro att jag inte ska behöva försvara mig och mitt sätt att vara?

För när jag kommer ut igen, på andra sidan "lilla-jag-träsket"... då ordnar jag rubbet, jag lovar.
Så låt mig...
vara liten och sårbar en stund utan att jag måste försvara eller förklara... så blir även du helare på kuppen!

Avkodning

Är svåååårt tycker jag.
Jag gör fel hela tiden, och då blir det väldigt underligt.

Jag pratar alltså sociala, outtalade koder. Jag fattar inte riktigt sånt. Vem som ska göra vad å säga hur till någon annan.
Vem som inte kan vara i sammanhang där det handlar om den eller det eller...
Gaaah!!

Jag blir tokig på allt sådant!!
Att jag dessutom tar in det omedvetet, utan att förstå, gör inte att det känns enklare, näej, tvärtom!
Jag känner av en sak och munnarna runt omkring säger något helt annat.
Kodat alltså.
Och jag fattar ingenting.

Inte heller förstår jag detta med att sätta folk före någon annan för att dom är släkt med chefen, eller kommunalrådet, eller Zlatan eller nåt.
Jag har som motto att möta varje person för den som den är. Inte mer och inte mindre.
För det händer ju.... att man får en "kändis" i luren.... men inte pratar jag annorlunda med dom än jag pratar med någon annan.

Till slut det här med turtagning.... "jag ringde dig senast, nu är det din tur" t ex. Varför då? Om du vill prata med mig så ring... eller kom hit.
Jag finns här. Har jag inte tid så säger jag det. Har jag tid så är du mitt centrum när du hör av dig.
Här och nu ber jag om ursäkt för alla gånger jag inte hört av mig på länge.
Jag kan bara erkänna att det beror på min allmänna förvirring, plus iochförsig en viss nöjdhet med telefonsamtal efter en dag på jobbet, och jag lovar att jag blir GLAD som en tok varenda gång du hör av dig!

Så jag lägger ner kodandet, och avkodandet, för det fattar jag inget av ändå.
Jag är HÄR och NU och som jag är.
Gilla läget så blir saker och ting enklare.

Tjingeling!