Det här med vilken tid på dygnet är en fundering jag ofta har. 3/5 av familjen sover gärna länge på dagarna och är vakna på nätterna.
Efter många års övning har jag konstaterat att det kommer aldrig att bli så för mig.
Jodå, jag kan vara uppe om nätterna, bara jag har något att göra. Ser jag bara på tv somnar jag ofelbart... å att sitta vid datorn tråkar ut mig. Så de nätter jag är vaken länge innebär alltid någon slags aktivitet... så behöver jag inte skriva mer om det....
Däremot gillar jag faktiskt dagar och ljus. På vintern är det ett elände med dessa korta dagar. Jag är extremt beroende av ljus, och SOL!
Tempot sjunker enormt de dygn när dimman bäddar in hela landskapet, eller det är mulet å regnar eller snöar konstant.
Men så spricker det upp och en gnutta blek vintersol visar sig- och vips är energinivåerna betydligt högre.
Det kanske är dags att sluta följa andras dygnsrytm. Jag är övertygad om att jag blir betydligt trevligare att umgås med om jag sover när jag är trött, är vaken när det är ljust och dessutom unnar mig en tupplur på eftermiddan OM det nu är så att jag förväntas vara vaken hela halva natten.
I morse, när jag tog min dagliga morgonpromenad (ja, fram och tillbaka till brevlådan- typ 300 steg totalt) kände jag att det nu är läge för att utöka den.
Kan ju inte bli sämre på något vis känns det som.
Dessutom börjar min tidseffektivitet här och nu!
Tjingeling!
torsdag 15 december 2011
måndag 12 december 2011
Då flyger mitt hjärtas fågel....
och friheten råder i mitt sinne.
Visst förvånar det mig ibland att min åsikt är viktig, visst förvånar det mig lika stort att min åsikt inte alls hörs.
Det gör mig glad när jag förstår att någon annan tar till sig mina tankar, mina ord och mina idéer och gör dem till sina egna.
Det värmer ett tanthjärta att känna att någon bryr sig...
Mitt i kalla, elaka vintern finns det ett hopp om livet.
Visst förvånar det mig ibland att min åsikt är viktig, visst förvånar det mig lika stort att min åsikt inte alls hörs.
Det gör mig glad när jag förstår att någon annan tar till sig mina tankar, mina ord och mina idéer och gör dem till sina egna.
Det värmer ett tanthjärta att känna att någon bryr sig...
Mitt i kalla, elaka vintern finns det ett hopp om livet.
söndag 11 december 2011
Utseendefixering...
kan verkligen vara skrämmande!! Såg Kvällsöppet på tv häromkvällen och funderade sedan länge och väl på priset... kan det verkligen vara värt en massa operationer och injicerande av diverse kemikalier för att se ut som en docka eller få det "perfekta" utseendet.
Vilket det nu är....
Sällan har jag själv känt mig så ful som jag gör just nu. Fet, blek, trist, gråhårig och skumögd... men det mesta kan jag ju i och för sig göra något åt.
Storleken har jag mig själv att skylla för, så det vet jag mycket väl. Det finns en plan för det!
Blek... tja, det är ju vinter... å oooorka solarium! Färgen på håret är väl det jag bättrar på då å då.
Men från enkla åtgärder till att lägga mig under kniven eller andra ingrepp är det långt.
Personligen känner jag mig ändå rätt tillfreds med mig själv... som person... hur jag ser ut är inte mycket att göra åt (förutom kroppsformen då) och vem annars behöver bry sig.
Jag är evinnerligt tacksam för att jag inte lever ett sånt liv där det är viktigt med perfektionism. Dock var det lite tragiskt att höra hur vissa resonerade i det tv-programmet jag såg.
Jag bryr mig inte ett smack om hur andra vill göra. Inte dömer jag den som väljer en kemisk eller kirurgisk väg till ett "bättre" utseende.
Huvudsaken är att man själv finner harmoni.
Jag är inte alldeles övertygad om att jag skulle vara lyckligare om jag var vacker....
Tjing!
Vilket det nu är....
Sällan har jag själv känt mig så ful som jag gör just nu. Fet, blek, trist, gråhårig och skumögd... men det mesta kan jag ju i och för sig göra något åt.
Storleken har jag mig själv att skylla för, så det vet jag mycket väl. Det finns en plan för det!
Blek... tja, det är ju vinter... å oooorka solarium! Färgen på håret är väl det jag bättrar på då å då.
Men från enkla åtgärder till att lägga mig under kniven eller andra ingrepp är det långt.
Personligen känner jag mig ändå rätt tillfreds med mig själv... som person... hur jag ser ut är inte mycket att göra åt (förutom kroppsformen då) och vem annars behöver bry sig.
Jag är evinnerligt tacksam för att jag inte lever ett sånt liv där det är viktigt med perfektionism. Dock var det lite tragiskt att höra hur vissa resonerade i det tv-programmet jag såg.
Jag bryr mig inte ett smack om hur andra vill göra. Inte dömer jag den som väljer en kemisk eller kirurgisk väg till ett "bättre" utseende.
Huvudsaken är att man själv finner harmoni.
Jag är inte alldeles övertygad om att jag skulle vara lyckligare om jag var vacker....
Tjing!
måndag 21 november 2011
November...
tär på mig, skär i mig, mal ned mig till smulor.
Jag vet inte varför, jag orkar inte ens bry mig om att ta reda på varför, jag tänker inte ta till mig hurtiga råd om hur jag ska bryta detta negativa sinnesmörker som tar över mig denna tid på året.
Jag bara kapitulerar och överlever.
Märkt av mörkret känner jag att det vore en bra idé att gå i ide och vakna upp någon gång i början av mars.
Tack och lov så har inte snön kommit och bäddat in världen i sitt ulliga, vita, vackra, men ack så vassa och kalla, täcke av konturlöshet och förgänglighet.
För det är bedrägligt med snö i november. Affärerna svämmar ändå över av fjolligt julpynt och amerikanska julsånger på för hög volym med för mycket diskant. Det riktigt skäääär i öronen att måsta utsättas för julsånger och uppmaningar om att ha en God Jul... i NOVEMBER!!!!
Skärpning!!
Jul är i december... det är tillräckligt mycket guld å rött å glitter en månad. Det räcker tycker jag.
Dock har jag insett att julen blir vad man gör den till, så den fasan börjar släppa.
Nej, jag är inte helt hopplös när det gäller att bearbeta mina hjärnspöken.
Men november.... suck... den månaden kan jag lugnt hoppa över. Tacksam över min sinnesnärvaro som får mig att fatta att det bara är 9 dagar kvar nu. Sen kan jag börja komma ut ur mörkerkoman...
Det ljus som finns i mitt mörker är de få stjärnklara kvällar som denna månad bjudit på. Då är det skönt att bo på landet och omfamnas av den underbara, vackra himlen.
Jag vet inte varför, jag orkar inte ens bry mig om att ta reda på varför, jag tänker inte ta till mig hurtiga råd om hur jag ska bryta detta negativa sinnesmörker som tar över mig denna tid på året.
Jag bara kapitulerar och överlever.
Märkt av mörkret känner jag att det vore en bra idé att gå i ide och vakna upp någon gång i början av mars.
Tack och lov så har inte snön kommit och bäddat in världen i sitt ulliga, vita, vackra, men ack så vassa och kalla, täcke av konturlöshet och förgänglighet.
För det är bedrägligt med snö i november. Affärerna svämmar ändå över av fjolligt julpynt och amerikanska julsånger på för hög volym med för mycket diskant. Det riktigt skäääär i öronen att måsta utsättas för julsånger och uppmaningar om att ha en God Jul... i NOVEMBER!!!!
Skärpning!!
Jul är i december... det är tillräckligt mycket guld å rött å glitter en månad. Det räcker tycker jag.
Dock har jag insett att julen blir vad man gör den till, så den fasan börjar släppa.
Nej, jag är inte helt hopplös när det gäller att bearbeta mina hjärnspöken.
Men november.... suck... den månaden kan jag lugnt hoppa över. Tacksam över min sinnesnärvaro som får mig att fatta att det bara är 9 dagar kvar nu. Sen kan jag börja komma ut ur mörkerkoman...
Det ljus som finns i mitt mörker är de få stjärnklara kvällar som denna månad bjudit på. Då är det skönt att bo på landet och omfamnas av den underbara, vackra himlen.
lördag 12 november 2011
grå grågrå....
November.... årets längsta månad på nåt vis... Håglös, rastlös, värdelös känner jag mig när det grågrågrå aldrig tar slut.
Längtar sol, längtar värme, längtar vackert...
Gör allt jag kan för att ta till vara de dagar, som faktiskt finns även i november, då solen orkar lysa över det totala intet.
Att sen alla människor börjar prata jul gör inte saken bättre.. bara drygt och gör mig än mer rastlös och obekväm.
Så många måsten och så lite energi.
Skönt att jag hittat något att kanalisera o-heten genom. Därav skålar, glas och muggar med märkliga motiv.
Men det räcker inte riktigt till för att få mig att känna ro.. nä, o-ron styr mitt liv i detta gråa, dimmiga, konturlösa landskap.
Fyra månader till, sedan vänder själen åter till livet... eller livet till själen...
Längtar sol, längtar värme, längtar vackert...
Gör allt jag kan för att ta till vara de dagar, som faktiskt finns även i november, då solen orkar lysa över det totala intet.
Att sen alla människor börjar prata jul gör inte saken bättre.. bara drygt och gör mig än mer rastlös och obekväm.
Så många måsten och så lite energi.
Skönt att jag hittat något att kanalisera o-heten genom. Därav skålar, glas och muggar med märkliga motiv.
Men det räcker inte riktigt till för att få mig att känna ro.. nä, o-ron styr mitt liv i detta gråa, dimmiga, konturlösa landskap.
Fyra månader till, sedan vänder själen åter till livet... eller livet till själen...
söndag 30 oktober 2011
Höstmörker...
Hela naturen går in i en period av stillhet och vila nu. Det är något vackert med det. Småfåglarna som febrilt tar vara på de få ljusa timmarna dygnet bjuder på, tystnaden som råder så fort skymningen faller. Än faller det löv, så det jag hör i mörkret är löven som landar på regnvåt mark.
Som en inandning som stannat av i väntan på vintern och kylan som snart omsluter oss. Ja, det är vackert i naturen nu.
Inte lika vackert känns mörkret i mitt inre. Där finns bara tomhet och håglöshet. Ett mörker som inte släpper ut mig i det ljusa vackra livet, inte ens för en sekund.
Jag kämpar emot allt jag kan. Jag ser solen och säger högt att ljuset är för mig. Kanske lurar jag någon, men inte mig själv.
Det gäller nu att följa rutiner och vanor, inte riktigt min cup-of-tea, men jag har inget val.
För jag vet, att från botten på brunnen finns bara en väg ut, och det är upp. Som en mångalen varg spanar jag efter ljuset som kommer i blickfånget. Det gäller bara att vara uppmärksam och se. För det är bara när jag känner ljuset som jag kan klättra uppåt.
Ett steg i taget..
Som en inandning som stannat av i väntan på vintern och kylan som snart omsluter oss. Ja, det är vackert i naturen nu.
Inte lika vackert känns mörkret i mitt inre. Där finns bara tomhet och håglöshet. Ett mörker som inte släpper ut mig i det ljusa vackra livet, inte ens för en sekund.
Jag kämpar emot allt jag kan. Jag ser solen och säger högt att ljuset är för mig. Kanske lurar jag någon, men inte mig själv.
Det gäller nu att följa rutiner och vanor, inte riktigt min cup-of-tea, men jag har inget val.
För jag vet, att från botten på brunnen finns bara en väg ut, och det är upp. Som en mångalen varg spanar jag efter ljuset som kommer i blickfånget. Det gäller bara att vara uppmärksam och se. För det är bara när jag känner ljuset som jag kan klättra uppåt.
Ett steg i taget..
tisdag 27 september 2011
Jag kan bara lova att jag lyssnar...
Jag kan inte garantera att jag hittar lösningen på dina problem, jag kan heller inte vara säker på att du mår bättre i själen av att prata med mig. Ingen gång kan jag försäkra dig att allt ordnar sig på en natt, eller ens någonsin.
Men jag lovar dig att jag lyssnar. Lyssnar utan krav på att du ska använda särskilda ord, eller att din meningsbyggnad är perfekt. Jag lyssnar om du gråter, om du skrattar och jag lyssnar även om du är arg. Närhelst du behöver någon som lyssnar finns jag här.
Jag har märkt att världen har brist på bra lyssnare. När man uttrycker en åsikt, en tanke, en undran, en glädje eller bara berättar om hur man mår eller något man upplevt, så finns det alltid någon som tycker tvärtemot, eller kommer med goda råd om hur man ska hantera situationen. Eller också kommer det en "jamen-jag-då"- story tillbaka.
Jag har upplevt detta många gånger, och särskilt under den senaste tiden. Så jag har börjat undra vart lyssnarna tagit vägen.
För visst kan jag också ge goda råd om ditten och datten, eller berätta om när samma sak hände mig, eller tycka tvärtom.
Men jag lovar dig att jag gör det när du ber om det.
För mig får du tycka och tänka som du vill. Du får berätta och prata med mig om vadsomhelst. Tills du frågar: "Vad tycker du?" eller "Har du någon tanke om hur jag kan lösa detta?", kommer jag att lyssna till dig.
Det kan jag lova.
För någonstans... behöver vi alla någon som lyssnar.
Men jag lovar dig att jag lyssnar. Lyssnar utan krav på att du ska använda särskilda ord, eller att din meningsbyggnad är perfekt. Jag lyssnar om du gråter, om du skrattar och jag lyssnar även om du är arg. Närhelst du behöver någon som lyssnar finns jag här.
Jag har märkt att världen har brist på bra lyssnare. När man uttrycker en åsikt, en tanke, en undran, en glädje eller bara berättar om hur man mår eller något man upplevt, så finns det alltid någon som tycker tvärtemot, eller kommer med goda råd om hur man ska hantera situationen. Eller också kommer det en "jamen-jag-då"- story tillbaka.
Jag har upplevt detta många gånger, och särskilt under den senaste tiden. Så jag har börjat undra vart lyssnarna tagit vägen.
För visst kan jag också ge goda råd om ditten och datten, eller berätta om när samma sak hände mig, eller tycka tvärtom.
Men jag lovar dig att jag gör det när du ber om det.
För mig får du tycka och tänka som du vill. Du får berätta och prata med mig om vadsomhelst. Tills du frågar: "Vad tycker du?" eller "Har du någon tanke om hur jag kan lösa detta?", kommer jag att lyssna till dig.
Det kan jag lova.
För någonstans... behöver vi alla någon som lyssnar.
lördag 17 september 2011
Folk är som dom är...
och det är helt i sin ordning.
Det som gör mig ledsen, ibland upprörd och ofta besviken är folk som låtsas vara någon annan än dom i själva verket är.
Människor som sätter upp en fasad och tror att dom kan lura mig. Någonstans inuti känns det ändå fel.... redan från början.
Men jag försöker att inte ha förutfattade meningar.... jag gör alltid mitt bästa för att ta in det bästa med alla. Ibland bara går det inte. Den känsla jag fick första gången jag träffade eller pratade med personen kommer tillbaka.
Jag vet att det kan vara mina förväntningar eller förutfattade meningar som styr hur personen beter sig. Samtidigt har det, mer än en gång, visat sig följande:
Jag träffar en person som någon annan har pratat massor med gott om. Jag har alltså en förutspådd god bild av den person jag träffar.
När jag pratat med och lärt känna den personen så får jag en känsla av något som är fel... Fortfarande pratar andra gott om denna människa, så jag trycker bort mina egna vibbar och backar. Ofta blir det så att jag inte söker den andra personens sällskap aktivt, men jag brukar ändå hänga på om det är fler.
Så går det ett tag och den personen visar plötsligt en sida som ingen annan är beredd på men jag inte är förvånad över...
Notera en viktig sak. När andra människor tycker bra om en person, så brukar inte jag yttra att jag inte riktigt håller med, utan jag lyssnar och är bara...
Detta har hänt lite för ofta nu. Jag kanske borde bli eremit så jag inte påverkar... eller??
Det som gör mig ledsen, ibland upprörd och ofta besviken är folk som låtsas vara någon annan än dom i själva verket är.
Människor som sätter upp en fasad och tror att dom kan lura mig. Någonstans inuti känns det ändå fel.... redan från början.
Men jag försöker att inte ha förutfattade meningar.... jag gör alltid mitt bästa för att ta in det bästa med alla. Ibland bara går det inte. Den känsla jag fick första gången jag träffade eller pratade med personen kommer tillbaka.
Jag vet att det kan vara mina förväntningar eller förutfattade meningar som styr hur personen beter sig. Samtidigt har det, mer än en gång, visat sig följande:
Jag träffar en person som någon annan har pratat massor med gott om. Jag har alltså en förutspådd god bild av den person jag träffar.
När jag pratat med och lärt känna den personen så får jag en känsla av något som är fel... Fortfarande pratar andra gott om denna människa, så jag trycker bort mina egna vibbar och backar. Ofta blir det så att jag inte söker den andra personens sällskap aktivt, men jag brukar ändå hänga på om det är fler.
Så går det ett tag och den personen visar plötsligt en sida som ingen annan är beredd på men jag inte är förvånad över...
Notera en viktig sak. När andra människor tycker bra om en person, så brukar inte jag yttra att jag inte riktigt håller med, utan jag lyssnar och är bara...
Detta har hänt lite för ofta nu. Jag kanske borde bli eremit så jag inte påverkar... eller??
lördag 10 september 2011
Vad händer innanför den stängda dörren?
Det som, till ytan, ser ut som den perfekta tillvaron kanske är trasigare än du tror. Det, som för dig som betraktare, verkar eller låter illa, kanske bara är spel för gallerierna.
För du har ingen aning om vad som händer i det lilla huset på prärien när dörren stängs för omvärlden och gardinerna i fönstren dragits för. Då har du inte längre tillträde, utan får nöja dig med din egen lilla värld.
Att sedan ha ork och tid att lägga mer energi på vem som sa vad till vem och när och ojja sig över det, istället för att ta hand om sig själv, sina tankar, sitt sinne och sina närmaste, det är vars och ens egna val.
Spekulera kan man alltid göra, men det kan vara mycket klokt att hålla sina spekulationer om det liv som kassörskan i butiken på hörnet, arbetskamraterna eller grannarna lever, för sig själv.
För du har ingen aning!
Vem är du att döma mig för hur gräsmattan ser ut på midsommarafton? Vem är jag att döma dig för sådant jag inte har en aning om?
Så bestäm inte åt mig vad jag ska tycka. Så länge jag uttrycker mig om mig själv, respektera och acceptera att inte hela världen tycker som du.
Du kanske inte gillar samma färger, smaker, mat, dryck, djur, bil, folk som jag, men det är helt okej med mig. Jag tänker inte ens försöka övertala dig till något du inte tycker.
Jag gillar när folk omkring mig har olika åsikter, det berikar och fördjupar mitt eget sinne. Men snälla, låt mig få tycka som jag vill och vara den jag är, även när det krockar med ditt sätt att tänka, tycka och vara.
Jag lovar dig full respekt för ditt väsen. Skulle jag på något sätt vara dryg, besserwissrig(najs ord!!) eller på annat sätt få dig att känna dig stukad eller sårad, ta det med mig så lovar jag dig att jag tar till mig det. Dock lovar jag inte att nånsin tänka dina tankar.
Sedan det här med lögn och "hitte-på".
Vad är egentligen syftet med att fara med osanning för att själv framstå i bättre dager? Den ska jag klura på ett tag för att kunna skriva ut med eftertanke.
Jag lär mig av min fiskman att inte alltid agera ut vid första tanke. Även en gammal kärring kan lära sig nya saker... minsann!
För du har ingen aning om vad som händer i det lilla huset på prärien när dörren stängs för omvärlden och gardinerna i fönstren dragits för. Då har du inte längre tillträde, utan får nöja dig med din egen lilla värld.
Att sedan ha ork och tid att lägga mer energi på vem som sa vad till vem och när och ojja sig över det, istället för att ta hand om sig själv, sina tankar, sitt sinne och sina närmaste, det är vars och ens egna val.
Spekulera kan man alltid göra, men det kan vara mycket klokt att hålla sina spekulationer om det liv som kassörskan i butiken på hörnet, arbetskamraterna eller grannarna lever, för sig själv.
För du har ingen aning!
Vem är du att döma mig för hur gräsmattan ser ut på midsommarafton? Vem är jag att döma dig för sådant jag inte har en aning om?
Så bestäm inte åt mig vad jag ska tycka. Så länge jag uttrycker mig om mig själv, respektera och acceptera att inte hela världen tycker som du.
Du kanske inte gillar samma färger, smaker, mat, dryck, djur, bil, folk som jag, men det är helt okej med mig. Jag tänker inte ens försöka övertala dig till något du inte tycker.
Jag gillar när folk omkring mig har olika åsikter, det berikar och fördjupar mitt eget sinne. Men snälla, låt mig få tycka som jag vill och vara den jag är, även när det krockar med ditt sätt att tänka, tycka och vara.
Jag lovar dig full respekt för ditt väsen. Skulle jag på något sätt vara dryg, besserwissrig(najs ord!!) eller på annat sätt få dig att känna dig stukad eller sårad, ta det med mig så lovar jag dig att jag tar till mig det. Dock lovar jag inte att nånsin tänka dina tankar.
Sedan det här med lögn och "hitte-på".
Vad är egentligen syftet med att fara med osanning för att själv framstå i bättre dager? Den ska jag klura på ett tag för att kunna skriva ut med eftertanke.
Jag lär mig av min fiskman att inte alltid agera ut vid första tanke. Även en gammal kärring kan lära sig nya saker... minsann!
torsdag 18 augusti 2011
Många tankar som snurrar.....
och de flesta rör sådant som jag inte ens skriver om...
men..
jag funderar också på detta med utseendeidealen.
Hur kommer det sig att vi kvinnor tycker att det är snyggt att vara så smal att man nästan är genomskinlig? Kan det bero på att kläder man köper är sydda så att det ser snyggast ut på en rak kropp utan former?
Eller som mina barns farmor uttryckte det en gång... Hur som helst så är kläder som man kan köpa idag snyggast på galge...
Jag vet inte om jag riktigt håller med om det, men det ligger nåt i det hon säger.
Visst, det är inte vackert att se ut som jag, där kurvorna så att säga svänger åt fel håll... men nog tycker jag att kvinnor med form är vackrare än kvinnor som jag har svårt att avgöra om dom är kvinnor eller pojkar... generellt sett alltså.
För när jag lär känna någon, vem det än är, ligger skönheten i deras sätt att vara, inte i hur dom ser ut på utsidan.
Klyscha?? Ja kanske det, men det är sant. Be mig beskriva någon av mina bästa vänner så får ni se.
Jag skulle inte ens kunna beskriva mina barn, min man, mina syskon eller mina föräldrar. För dom är dom vackraste människor jag vet tack vare att dom sitter i mitt hjärta.
Jorå... jag kan se att en människa är ful, jag kan t o m uttrycka det, men då handlar det uteslutande om människor jag inte känner. Ytlig?? Jo, ibland är jag också det. Som dom flesta andra.
Människor jag tycker om är vackra- sådeså!
Sen denna kroppsfixering... ibland gör det mig beklämd... när småtjejer pratar om att dom är för tjocka eller behöver börja motionera för att komma i form.
Sorgligt. Barn ÄR i form när dom fungerar, dvs upptäcker, leker och lever. Jag är medveten om att det finns barnfetma och osund mathållning för barn idag, men det ligger på föräldrarnas ansvar att se till att barn får i sig en balanserad kost.
ENBART föräldrarnas ansvar faktiskt. Man får se till att balansera sitt eget liv mot det dussinliv som barn utsätts för via förskola och skola.
Jag tror att mycket av obalansen beror på att alla stressar runt så förtvivlat idag. Barn har minst en aktivitet/ dag och föräldrar också. Men inte samma aktiviteter tyvärr...
Jag har inte varit någon supermamma, det kan jag inte påstå. Det jag gjort bra är att vi alltid har ätit minst en måltid/dag tillsammans. Dock är det inte alltid så nu eftersom vi jobbar som vi gör. Som balans där så försöker vi sitta tillsammans på helgerna istället. Helgfrukost är heligt för yngsten och mig, det är ett ljuvligt liv.
Finns mer att fundera över märker jag...
Tjingeling!
men..
jag funderar också på detta med utseendeidealen.
Hur kommer det sig att vi kvinnor tycker att det är snyggt att vara så smal att man nästan är genomskinlig? Kan det bero på att kläder man köper är sydda så att det ser snyggast ut på en rak kropp utan former?
Eller som mina barns farmor uttryckte det en gång... Hur som helst så är kläder som man kan köpa idag snyggast på galge...
Jag vet inte om jag riktigt håller med om det, men det ligger nåt i det hon säger.
Visst, det är inte vackert att se ut som jag, där kurvorna så att säga svänger åt fel håll... men nog tycker jag att kvinnor med form är vackrare än kvinnor som jag har svårt att avgöra om dom är kvinnor eller pojkar... generellt sett alltså.
För när jag lär känna någon, vem det än är, ligger skönheten i deras sätt att vara, inte i hur dom ser ut på utsidan.
Klyscha?? Ja kanske det, men det är sant. Be mig beskriva någon av mina bästa vänner så får ni se.
Jag skulle inte ens kunna beskriva mina barn, min man, mina syskon eller mina föräldrar. För dom är dom vackraste människor jag vet tack vare att dom sitter i mitt hjärta.
Jorå... jag kan se att en människa är ful, jag kan t o m uttrycka det, men då handlar det uteslutande om människor jag inte känner. Ytlig?? Jo, ibland är jag också det. Som dom flesta andra.
Människor jag tycker om är vackra- sådeså!
Sen denna kroppsfixering... ibland gör det mig beklämd... när småtjejer pratar om att dom är för tjocka eller behöver börja motionera för att komma i form.
Sorgligt. Barn ÄR i form när dom fungerar, dvs upptäcker, leker och lever. Jag är medveten om att det finns barnfetma och osund mathållning för barn idag, men det ligger på föräldrarnas ansvar att se till att barn får i sig en balanserad kost.
ENBART föräldrarnas ansvar faktiskt. Man får se till att balansera sitt eget liv mot det dussinliv som barn utsätts för via förskola och skola.
Jag tror att mycket av obalansen beror på att alla stressar runt så förtvivlat idag. Barn har minst en aktivitet/ dag och föräldrar också. Men inte samma aktiviteter tyvärr...
Jag har inte varit någon supermamma, det kan jag inte påstå. Det jag gjort bra är att vi alltid har ätit minst en måltid/dag tillsammans. Dock är det inte alltid så nu eftersom vi jobbar som vi gör. Som balans där så försöker vi sitta tillsammans på helgerna istället. Helgfrukost är heligt för yngsten och mig, det är ett ljuvligt liv.
Finns mer att fundera över märker jag...
Tjingeling!
onsdag 17 augusti 2011
en onsdag i augusti....
sitter här i min ensamhet och snorar... ögonen kliar och jag funderar på vad i heeela världen jag reagerar på nu...
tittar ut genom fönstret och påminns om att vi fick hem 30 kbm ved igår... och när ved blir regnblöt så vaknar alla mina allergisymtom till liv... suck och dubbelsuck...
Ska göra en intervju med grannarna framöver vintern och höra om det är vettigt att dra in jordvärme.. är nog läge för det nästa sommar, vi ska ju ändå lägga om lånen så... Slipper vi det stora eldningsförfarandet och bara behöver elda när det är -20 eller kallare, så blir det ett helt annat liv.
Bara detta att kunna resa bort även på vintern!! En dröm att stilla bedja om.
Just nu hoppas jag mest på en lååång varm höst. Vintern får gärna vänta tills närmare jul om man säger.
Funderar också lite över detta med att ta kontakt med människor efter lång lång tid. Min darling har, via facebook, blivit kontaktad av två av de kvinnor som var barnflicka till honom när han var liten. Den ena kvinnan minns han inte ens eftersom han var bara 1-2 år när hon var i familjen.
Märkligt!
Men det kanske är ett allmänmänskligt drag att sluta cirklar och få en ordning på olika delar av sitt liv när man blir äldre.
Jag vet inte.
Jag har som avslutat de delar av mitt liv som har passerat i tid.
Mitt liv är här och nu.
Vet inte ens om jag vill ha det annorlunda, för dom delar, människor, saker, beteenden... som finns kvar idag, det är sådant jag värderar, känner inget direkt behov av att landa tillbaka i tid.
Men det är ju jag det.
Jag kanske är för krass.. eller för glömsk... eller nåt, för att ha kvar dåtiden. Jag har verkligen fullt upp med nutiden.
Med det inte sagt att jag ratar människor som jag lärt känna under de 45+ år jag vandrat på denna jord, nej nej, jag vill bara inte vara i det liv jag levde för 5, 15 eller 35 år sedan...
Svårt att förstå?? Förklarar jag dåligt??
Fråga mig då vetja så ska jag förtydliga mig.
Tjingeling!
tittar ut genom fönstret och påminns om att vi fick hem 30 kbm ved igår... och när ved blir regnblöt så vaknar alla mina allergisymtom till liv... suck och dubbelsuck...
Ska göra en intervju med grannarna framöver vintern och höra om det är vettigt att dra in jordvärme.. är nog läge för det nästa sommar, vi ska ju ändå lägga om lånen så... Slipper vi det stora eldningsförfarandet och bara behöver elda när det är -20 eller kallare, så blir det ett helt annat liv.
Bara detta att kunna resa bort även på vintern!! En dröm att stilla bedja om.
Just nu hoppas jag mest på en lååång varm höst. Vintern får gärna vänta tills närmare jul om man säger.
Funderar också lite över detta med att ta kontakt med människor efter lång lång tid. Min darling har, via facebook, blivit kontaktad av två av de kvinnor som var barnflicka till honom när han var liten. Den ena kvinnan minns han inte ens eftersom han var bara 1-2 år när hon var i familjen.
Märkligt!
Men det kanske är ett allmänmänskligt drag att sluta cirklar och få en ordning på olika delar av sitt liv när man blir äldre.
Jag vet inte.
Jag har som avslutat de delar av mitt liv som har passerat i tid.
Mitt liv är här och nu.
Vet inte ens om jag vill ha det annorlunda, för dom delar, människor, saker, beteenden... som finns kvar idag, det är sådant jag värderar, känner inget direkt behov av att landa tillbaka i tid.
Men det är ju jag det.
Jag kanske är för krass.. eller för glömsk... eller nåt, för att ha kvar dåtiden. Jag har verkligen fullt upp med nutiden.
Med det inte sagt att jag ratar människor som jag lärt känna under de 45+ år jag vandrat på denna jord, nej nej, jag vill bara inte vara i det liv jag levde för 5, 15 eller 35 år sedan...
Svårt att förstå?? Förklarar jag dåligt??
Fråga mig då vetja så ska jag förtydliga mig.
Tjingeling!
onsdag 10 augusti 2011
Exklusivt för intresseklubbens medlemmar...
Bara så ni vet redan nu så har jag inte mycket intressant att skriva om. Inga livsgåtor som betraktas och inga skandaler som avslöjas.
Den här sommaren har varit en tid av återknytande av band, tajtare än tidigare, det har också varit en tid av eftertanke och kontemplation, lycka och förvirring i en fantasktisk kombination.
Jag har fått massor med tankar sorterade och aktiverade. Det känns som om jag gjort värsta lutbadet i skallen, och än är det inte helt färdigt.
Så långt har jag kommit att jag fattar när jag ska kliva åt sidan för att energiförlusten är för stor för att vara värt det.
Terapeuter pratar ofta om att välja sina strider och jag känner att jag börjar behärska det. Dock går jag fortfarande in i tramsdiskussioner ibland bara för att jag kan och för att jag är en impulsiv, vasskäftad bitch.
Just energier har tagit upp mycket av mitt sinne denna sommar. Både hur jag ska hantera energitjyvar och kunna tanka tillbaka förlust,
hur jag ska kunna dela med mig av överflöd utan att dräneras och hur jag ska hantera energierna som rör sig i periferin.
Dock kan jag erkänna att vissa tillfällen dränerar max och jag lyckas inte alltid hantera utflödet, utan ibland kraschar jag totalt.
Som sagt, jag håller på att lära mig att hantera det...
Ibland vill jag bara stanna i sängen och inte konfronteras med världen utanför, men hittills har jag lyckats mästra dessa impulser och dessutom hittat balans.
Börjar också fatta sammanhanget mellan att totalt dräneras, eller uppfyllas av god energi, och prestationsförmågan på jobbet.
Jag väljer och jag börjar välja bort. Där jag tidigare la fokus på att finnas för att andra skulle kunna må bra, lägger jag nu fokus på att må bra själv. Det ger nämligen mycket bättre effekt även på min omgivning.
Jag vet att jag har skrivit inlägg om att välja bort energitjyvar tidigare. Eftersom denna blogg även fungerar som ett slags ventil för mig så lever jag inte alltid som jag lär.
Det är alltid lättare att berätta för andra hur dom ska hantera situationer än att själv omsätta det.
Men jag är på väg. Ett efter ett klipper jag banden med de negativa, destruktiva och energidränerande.
Viktigare och viktigare är det att jag står lugn, harmonisk och samlad.
Till ingen glädje är jag när jag är stressad, har sömnbrist och på vansinnets gräns.
Så jag tillåter mig att reta mig på puckon här i min ensamhet. Det är inte ens viktigt att skriva ned längre, vare sig här eller i min egen bok. Men jag irriterar mig, stör mig och retar upp mig... det är enda sättet att låta universum ta hand om mina negativa energier så att jag slipper låta det gå ut över mina nära och kära.
Så kan jag återigen bejaka lugnet och harmonin!
Den här sommaren har varit en tid av återknytande av band, tajtare än tidigare, det har också varit en tid av eftertanke och kontemplation, lycka och förvirring i en fantasktisk kombination.
Jag har fått massor med tankar sorterade och aktiverade. Det känns som om jag gjort värsta lutbadet i skallen, och än är det inte helt färdigt.
Så långt har jag kommit att jag fattar när jag ska kliva åt sidan för att energiförlusten är för stor för att vara värt det.
Terapeuter pratar ofta om att välja sina strider och jag känner att jag börjar behärska det. Dock går jag fortfarande in i tramsdiskussioner ibland bara för att jag kan och för att jag är en impulsiv, vasskäftad bitch.
Just energier har tagit upp mycket av mitt sinne denna sommar. Både hur jag ska hantera energitjyvar och kunna tanka tillbaka förlust,
hur jag ska kunna dela med mig av överflöd utan att dräneras och hur jag ska hantera energierna som rör sig i periferin.
Dock kan jag erkänna att vissa tillfällen dränerar max och jag lyckas inte alltid hantera utflödet, utan ibland kraschar jag totalt.
Som sagt, jag håller på att lära mig att hantera det...
Ibland vill jag bara stanna i sängen och inte konfronteras med världen utanför, men hittills har jag lyckats mästra dessa impulser och dessutom hittat balans.
Börjar också fatta sammanhanget mellan att totalt dräneras, eller uppfyllas av god energi, och prestationsförmågan på jobbet.
Jag väljer och jag börjar välja bort. Där jag tidigare la fokus på att finnas för att andra skulle kunna må bra, lägger jag nu fokus på att må bra själv. Det ger nämligen mycket bättre effekt även på min omgivning.
Jag vet att jag har skrivit inlägg om att välja bort energitjyvar tidigare. Eftersom denna blogg även fungerar som ett slags ventil för mig så lever jag inte alltid som jag lär.
Det är alltid lättare att berätta för andra hur dom ska hantera situationer än att själv omsätta det.
Men jag är på väg. Ett efter ett klipper jag banden med de negativa, destruktiva och energidränerande.
Viktigare och viktigare är det att jag står lugn, harmonisk och samlad.
Till ingen glädje är jag när jag är stressad, har sömnbrist och på vansinnets gräns.
Så jag tillåter mig att reta mig på puckon här i min ensamhet. Det är inte ens viktigt att skriva ned längre, vare sig här eller i min egen bok. Men jag irriterar mig, stör mig och retar upp mig... det är enda sättet att låta universum ta hand om mina negativa energier så att jag slipper låta det gå ut över mina nära och kära.
Så kan jag återigen bejaka lugnet och harmonin!
torsdag 28 juli 2011
Det är fascinerande....
hur otroligt klok jag är ibland. Även om jag för det mesta inte alls är riktigt klok på en fläck =) Idag tar värmen på andningsvägar och sinne så jag väljer bort jobbet. Detta för att ge mig själv möjlighet att hela mig och orka i morgon och på lördag, då jag jobbar för att det behövs på jobbet mer än för att jag behöver.
Jag gillar mitt jobb! Så är det.
Idag är det en helandedag som jag behöver. Började med att vakna utsövd, det är definitivt på plussidan, kände av nattens huvudvärk, men gick ändå upp.
Har dock inget som helst tempo i kroppen, så det får vara så, lååångsam dag. Jag polemasar på och njuter samtidigt i stora drag av sommaren och värmen.
Livet är här och nu och det finns ingen som helst anledning att hetsa upp sig över vad som kommer sen.
Idag präglas jag av tacksamhet över det underbara liv jag lever.
Det bekräftades av att jag fick besök av min älskade kusin Karin och tre av hennes barnbarn. Det gör mig varm i själen och glad i sinnet att vi har den sammanhållning vi har i den här släkten.
Så.. nu tar jag mig åter ut i finska paviljongen för en stunds kontemplation.
Jag gillar mitt jobb! Så är det.
Idag är det en helandedag som jag behöver. Började med att vakna utsövd, det är definitivt på plussidan, kände av nattens huvudvärk, men gick ändå upp.
Har dock inget som helst tempo i kroppen, så det får vara så, lååångsam dag. Jag polemasar på och njuter samtidigt i stora drag av sommaren och värmen.
Livet är här och nu och det finns ingen som helst anledning att hetsa upp sig över vad som kommer sen.
Idag präglas jag av tacksamhet över det underbara liv jag lever.
Det bekräftades av att jag fick besök av min älskade kusin Karin och tre av hennes barnbarn. Det gör mig varm i själen och glad i sinnet att vi har den sammanhållning vi har i den här släkten.
Så.. nu tar jag mig åter ut i finska paviljongen för en stunds kontemplation.
fredag 22 juli 2011
Lugna livet på landet...
... glöm det!!
Ibland kan jag bli totalt galen på alla ljud. Det spelas, inte i mitt eget hus, så att baskompet ligger som en blöt filt över nejden... och jag tror tamejg... ne att det är samma låt på repeat dagarna/kvällarna i ända.
Sen kör ju grannarna (yngre gardet) runt på sina tvåhjuliga, smattrande leksaker all vaken tid dom har.
Så jag känner mig som gnällkärringen i backen.
Men det är faktiskt inte så kul att man inte ens hör vad den man pratar med säger pga nån måste köra fram å tillbax, fram å tillbax bara för att.... å dessutom måste det gasas så våra fönsterrutor skallrar... man kunde ju önska att det gavs liiite mer hänsyn till grannar i en sån liten by... men det är nog en nåd att stilla bedja om...
Sen tuppj**veln nere i backen!! Jag tackar gudarna för att jag inte har den som närmaste granne, för då kan jag säga att det vore läge för den där vita tröjan med armarna på ryggen.....
Att vi bor precis vid en väg gör att alla lastbilar, bilar, motorcyklar m. m passerar VÄLDIGT nära vår husvägg.... å inte kör alla efter hastighetsbegränsingarna, det ska man vara säker på.
De enda ljud jag har överseende med är jordbrukstraktorerna som passerar genom byn. Dom som kör där är ju faktiskt på jobbet.
Däremot har jag ingen som helst förståelse för att man, i en annan slags verksamhet som inte alls behöver ha traktorer, måste starta kl.07 en lördag eller söndag för att sedan, när jag är klarvaken och gett upp hoppet att kunna somna om, vid 10-blecket sluta varva sin j***a traktormotor.
Så... nu har jag klagat klart och det är dax att starta denna fredag så det blir den gulddag alla dagar är!
Tjingeling!
Ibland kan jag bli totalt galen på alla ljud. Det spelas, inte i mitt eget hus, så att baskompet ligger som en blöt filt över nejden... och jag tror tamejg... ne att det är samma låt på repeat dagarna/kvällarna i ända.
Sen kör ju grannarna (yngre gardet) runt på sina tvåhjuliga, smattrande leksaker all vaken tid dom har.
Så jag känner mig som gnällkärringen i backen.
Men det är faktiskt inte så kul att man inte ens hör vad den man pratar med säger pga nån måste köra fram å tillbax, fram å tillbax bara för att.... å dessutom måste det gasas så våra fönsterrutor skallrar... man kunde ju önska att det gavs liiite mer hänsyn till grannar i en sån liten by... men det är nog en nåd att stilla bedja om...
Sen tuppj**veln nere i backen!! Jag tackar gudarna för att jag inte har den som närmaste granne, för då kan jag säga att det vore läge för den där vita tröjan med armarna på ryggen.....
Att vi bor precis vid en väg gör att alla lastbilar, bilar, motorcyklar m. m passerar VÄLDIGT nära vår husvägg.... å inte kör alla efter hastighetsbegränsingarna, det ska man vara säker på.
De enda ljud jag har överseende med är jordbrukstraktorerna som passerar genom byn. Dom som kör där är ju faktiskt på jobbet.
Däremot har jag ingen som helst förståelse för att man, i en annan slags verksamhet som inte alls behöver ha traktorer, måste starta kl.07 en lördag eller söndag för att sedan, när jag är klarvaken och gett upp hoppet att kunna somna om, vid 10-blecket sluta varva sin j***a traktormotor.
Så... nu har jag klagat klart och det är dax att starta denna fredag så det blir den gulddag alla dagar är!
Tjingeling!
söndag 10 juli 2011
Tråkigt och roligt
Tråkigt:
- att semestern är som över,
- folk som lägger över ansvar på andra hela tiden,
- folk som skyller ifrån sig,
- slentrian och vanor,
- såhär-har-det-alltid-varit-attityd,
- att vänta,
- insektsljud när man ska sova,
- insektsbett som gör ont,
- kallväder,
- att det är så svårt att få kuddarna att torka
Roligt:
- att vi har semester ändå... 4 dagar i veckan fram tills skolan börjar typ... lite jobb har ingen dött av,
- att träffa vänner,
- solskenet och värmen,
- när vi njuter maxat av livet och tillvaron,
- spontanitet och galna infall,
- våra ljuvliga barn, som inte är barn längre, men våra ungar är dom resten av livet,
- att träffa släktingar,
- när det händer oförutsedda saker,
- att se nära och kära bli glada,
- katten, knäppare får man leta efter,
- friheten i detta liv,
- att vara jag.
- att semestern är som över,
- folk som lägger över ansvar på andra hela tiden,
- folk som skyller ifrån sig,
- slentrian och vanor,
- såhär-har-det-alltid-varit-attityd,
- att vänta,
- insektsljud när man ska sova,
- insektsbett som gör ont,
- kallväder,
- att det är så svårt att få kuddarna att torka
Roligt:
- att vi har semester ändå... 4 dagar i veckan fram tills skolan börjar typ... lite jobb har ingen dött av,
- att träffa vänner,
- solskenet och värmen,
- när vi njuter maxat av livet och tillvaron,
- spontanitet och galna infall,
- våra ljuvliga barn, som inte är barn längre, men våra ungar är dom resten av livet,
- att träffa släktingar,
- när det händer oförutsedda saker,
- att se nära och kära bli glada,
- katten, knäppare får man leta efter,
- friheten i detta liv,
- att vara jag.
lördag 9 juli 2011
Förgänglighet och evighet
Så... efter en förvirrad natt med många underliga drömmar och verkliga kajor som skränat ikapp på taket så vaknade jag med ett ryck för jag fick för mig att det regnade. Var uppe på benen innan ens ögonen oxh skallen fattat att jag var vaken.
Lite irriterad över att jag inte sovit som jag önskat, klädde jag på mig och gick ut och hämtade tidningen och tog in tvätten. För jag är fortfarande övertygad om att det kommer att regna innan den här dagen är slut.
Satte mig i soffan och läste tidningen.
Min blick föll på en dödsannons och all min egotrippade irritation blåstes bort. En kvinna som var född samma år som jag har vandrat vidare till evigheten.
Det har samma effekt på mig varenda gång. Jag stannar upp i sinnet och landar med en smäll just här just nu.
För i ärlighetens namn är det det enda jag vet. Så vad spelar det för roll om 100 år om jag sovit risigt inatt? Knappast den roll som gör att det är värt att lägga energi på att vara irriterad eller på dåligt humör över.
Jag har ingen aning om hur länge jag kommer att vandra på den här jorden i just denna skepnad. Jag har heller ingen aning om vad som kommer att göra att jag inte längre tillbringar min tid här.
Det enda jag vet är att jag NU sitter vid min dator och skriver ord till en text.
Kanske det har ett syfte detta med att jag inte vet tid längre. Jag måste alltså läsa tidningen, text-tv eller något på nätet för att veta vilken dag det är. Månad har jag fortfarande koll på, men dag och timmar blandas ihop i en salig röra.
Men jag lever! Varenda minut och varenda sekund lever jag!
Må så vara att jag inte är hälsosammast i världen. Överviktig är jag också, det är sant. Min övervikt och min brist på motion kan ju förkorta mitt liv med flera år.
Jag kan inte låta bli att undra.... förkorta i relation till vad?
Ponera att jag dör när jag är 50. Är det då någon som bryr sig om att jag hade kunnat leva 8 år till om jag inte varit överviktig?
För vem vet det?
Visst, jag köper att man kan få bättre livskvalité när man går ner i vikt. Man orkar mer och man klarar mer.
Det enda som stör mig är att min armstyrka blir sämre ju äldre jag blir. Orken är det inget fel på. Jag klarar att klippa hela gräsmattan med "handjagaren" utan att svimma, jag skottar snö i mer än en timme utan att behöva vila- dock ska erkännas att det ibland uppstår vissa skottskador=träningsvärk och jag kan promenera rätt långt utan att bli liggande en vecka efteråt.
Ingen vet dock hur länge jag orkar nåt överhuvudtaget. Jag vet dock att jag lever... HÄR och NU!
Tjingeling!
Lite irriterad över att jag inte sovit som jag önskat, klädde jag på mig och gick ut och hämtade tidningen och tog in tvätten. För jag är fortfarande övertygad om att det kommer att regna innan den här dagen är slut.
Satte mig i soffan och läste tidningen.
Min blick föll på en dödsannons och all min egotrippade irritation blåstes bort. En kvinna som var född samma år som jag har vandrat vidare till evigheten.
Det har samma effekt på mig varenda gång. Jag stannar upp i sinnet och landar med en smäll just här just nu.
För i ärlighetens namn är det det enda jag vet. Så vad spelar det för roll om 100 år om jag sovit risigt inatt? Knappast den roll som gör att det är värt att lägga energi på att vara irriterad eller på dåligt humör över.
Jag har ingen aning om hur länge jag kommer att vandra på den här jorden i just denna skepnad. Jag har heller ingen aning om vad som kommer att göra att jag inte längre tillbringar min tid här.
Det enda jag vet är att jag NU sitter vid min dator och skriver ord till en text.
Kanske det har ett syfte detta med att jag inte vet tid längre. Jag måste alltså läsa tidningen, text-tv eller något på nätet för att veta vilken dag det är. Månad har jag fortfarande koll på, men dag och timmar blandas ihop i en salig röra.
Men jag lever! Varenda minut och varenda sekund lever jag!
Må så vara att jag inte är hälsosammast i världen. Överviktig är jag också, det är sant. Min övervikt och min brist på motion kan ju förkorta mitt liv med flera år.
Jag kan inte låta bli att undra.... förkorta i relation till vad?
Ponera att jag dör när jag är 50. Är det då någon som bryr sig om att jag hade kunnat leva 8 år till om jag inte varit överviktig?
För vem vet det?
Visst, jag köper att man kan få bättre livskvalité när man går ner i vikt. Man orkar mer och man klarar mer.
Det enda som stör mig är att min armstyrka blir sämre ju äldre jag blir. Orken är det inget fel på. Jag klarar att klippa hela gräsmattan med "handjagaren" utan att svimma, jag skottar snö i mer än en timme utan att behöva vila- dock ska erkännas att det ibland uppstår vissa skottskador=träningsvärk och jag kan promenera rätt långt utan att bli liggande en vecka efteråt.
Ingen vet dock hur länge jag orkar nåt överhuvudtaget. Jag vet dock att jag lever... HÄR och NU!
Tjingeling!
torsdag 7 juli 2011
Förändringarnas vind....
verkar blåsa jämnare och med högre hastighet ju längre upp i åldern man kommer.
Jag har, ärligt talat, lite svårt att förstå att allt detta med utvecklingssamtal, föräldramöten, skolresor, bri-olympiadångest, friluftdagsmatsäckar m. m är över. Eller i alla fall nästan över. Några fler utvecklingssamtal lär jag väl delta i... om sonen vill... För han kan ju faktiskt själv, han fyller 17, min yngste..
Min äldste? Ja han har precis flyttat hemifrån, söker jobb för fullt, håller på att ta körkort och funderar på att läsa upp sina gymnasiebetyg under nästa läsår för att kunna komma fram till vad han vill göra sedan...
Som sagt, livet rasar vidare. Märkligt nog så är det precis som alla "äldre" har sagt genom åren, barnen som "kommer ikapp" oss i ålder. Men inte fattar jag alla dagar att dom gråa håren runt pannan verkligen sitter på mig.
Inte tycker jag att mina egna föräldrar är så mycket äldre än mig heller. Båda har fyllt 70 år, men för en pigg människa är 70 inte längre hög ålder.
När min mormor var 70 var det annat...fast iofs var jag bara 5 år då mina morföräldrar fyllde 70, så det är klart att jag tyckte att det var gammalt.
Det känns hemskt och skönt att se att barnen växer upp, skaffar egna referenser och eget boende. Jag bodde inte ensam när jag flyttade hemifrån, utan jag blev sambo direkt och vi hade ju våra kompisar, vårt liv, som direkt tog över det jag hade levt med mina föräldrar.
Men visst var vi ofta hemma hos våra föräldrar och hälsade på, både hos mig och hos min sambo. Ändå tror jag att det är annorlunda än att bo helt själv.
Banden mellan oss föräldrar och kidsen finns ju kvar, även fast dom bor i egen lägenhet, styr sina egna aktiviteter och tider. Visst kan jag fortfarande tycka att alla ska vara med på det Timo och jag gör.
Antar att det mognar i skallen efter ett tag så den känslan försvinner.
Just nu gäller det mest att inse att livet går in i ett nytt skede, igen!
Tjing!
Jag har, ärligt talat, lite svårt att förstå att allt detta med utvecklingssamtal, föräldramöten, skolresor, bri-olympiadångest, friluftdagsmatsäckar m. m är över. Eller i alla fall nästan över. Några fler utvecklingssamtal lär jag väl delta i... om sonen vill... För han kan ju faktiskt själv, han fyller 17, min yngste..
Min äldste? Ja han har precis flyttat hemifrån, söker jobb för fullt, håller på att ta körkort och funderar på att läsa upp sina gymnasiebetyg under nästa läsår för att kunna komma fram till vad han vill göra sedan...
Som sagt, livet rasar vidare. Märkligt nog så är det precis som alla "äldre" har sagt genom åren, barnen som "kommer ikapp" oss i ålder. Men inte fattar jag alla dagar att dom gråa håren runt pannan verkligen sitter på mig.
Inte tycker jag att mina egna föräldrar är så mycket äldre än mig heller. Båda har fyllt 70 år, men för en pigg människa är 70 inte längre hög ålder.
När min mormor var 70 var det annat...fast iofs var jag bara 5 år då mina morföräldrar fyllde 70, så det är klart att jag tyckte att det var gammalt.
Det känns hemskt och skönt att se att barnen växer upp, skaffar egna referenser och eget boende. Jag bodde inte ensam när jag flyttade hemifrån, utan jag blev sambo direkt och vi hade ju våra kompisar, vårt liv, som direkt tog över det jag hade levt med mina föräldrar.
Men visst var vi ofta hemma hos våra föräldrar och hälsade på, både hos mig och hos min sambo. Ändå tror jag att det är annorlunda än att bo helt själv.
Banden mellan oss föräldrar och kidsen finns ju kvar, även fast dom bor i egen lägenhet, styr sina egna aktiviteter och tider. Visst kan jag fortfarande tycka att alla ska vara med på det Timo och jag gör.
Antar att det mognar i skallen efter ett tag så den känslan försvinner.
Just nu gäller det mest att inse att livet går in i ett nytt skede, igen!
Tjing!
lördag 2 juli 2011
Gillar mycket - gillar lite...
Gillar mycket =):
sommar
min familj
lönedag varje månad
att återuppta kontakten med goda vänner från förr
att få kontakt med nya vänner
känslan av semester - spritt typ till v.32 eller så
att jag har ett jobb att få semester ifrån
min förmåga att ta mig upp i ljuset från botten av brunnen, igen och igen
min knäppa katt
det faktum att jag lyckas
mina medmänniskor som tar tag i sig själva och gör nåt åt sin situation
gillar väldigt lite ... eller rättare sagt Ogillar =( :
blinningar, deltavingar, knott, mygg och andra eländiga stickande, blodsugande tingestar som förpestar sommaren
allmänt gnäll och gnäll i synnerhet
dom som tycker synd om sig själva och inte gör nåt åt det utan bara söker folk som ska tycka som dom
synnerliga lögnapor
egotrippande
Så... nu vet ni det!
Tjingeling!
sommar
min familj
lönedag varje månad
att återuppta kontakten med goda vänner från förr
att få kontakt med nya vänner
känslan av semester - spritt typ till v.32 eller så
att jag har ett jobb att få semester ifrån
min förmåga att ta mig upp i ljuset från botten av brunnen, igen och igen
min knäppa katt
det faktum att jag lyckas
mina medmänniskor som tar tag i sig själva och gör nåt åt sin situation
gillar väldigt lite ... eller rättare sagt Ogillar =( :
blinningar, deltavingar, knott, mygg och andra eländiga stickande, blodsugande tingestar som förpestar sommaren
allmänt gnäll och gnäll i synnerhet
dom som tycker synd om sig själva och inte gör nåt åt det utan bara söker folk som ska tycka som dom
synnerliga lögnapor
egotrippande
Så... nu vet ni det!
Tjingeling!
onsdag 22 juni 2011
Jag gillar inte folk som ljuger...
Det upprör hela mitt sinne.
Nä, jag pratar inte om små vita lögner för att skydda sitt skinn, jag pratar stora lögner som endera har till syfte att skada någon annan, endera har till syfte att imponera på någon annan.
Ärlig talat så skiter jag fullständigt i hur många, hur stora, hur mycket eller hur länge.... Det rör mig inte i ryggen!!
Det enda jag vill är att man talar sanning och svarar på raka frågor. Jag tar mycket hellre ett ärligt:" Det ska du skita i!" än en halvkväden lögn.
Säg ifrån då om det är så att det inte passar!
Det som stör mig mest är när någon ljuger för att framstå i en bättre dager. Att någon ljuger för att få någon annan att verka som skurken.
Det är ju så... att jag ser igenom.. kanske inte med en gång, men efter ett tag. Är man dessutom så slipad att man inte ger sig, så vet jag... att efter ett tag så gör man bort sig.... säger fel saker, talar emot sig själv eller helt enkelt råkar försäga sig.
Så varför ens...
Dissad så det stänker kan jag säga!
Nä, jag pratar inte om små vita lögner för att skydda sitt skinn, jag pratar stora lögner som endera har till syfte att skada någon annan, endera har till syfte att imponera på någon annan.
Ärlig talat så skiter jag fullständigt i hur många, hur stora, hur mycket eller hur länge.... Det rör mig inte i ryggen!!
Det enda jag vill är att man talar sanning och svarar på raka frågor. Jag tar mycket hellre ett ärligt:" Det ska du skita i!" än en halvkväden lögn.
Säg ifrån då om det är så att det inte passar!
Det som stör mig mest är när någon ljuger för att framstå i en bättre dager. Att någon ljuger för att få någon annan att verka som skurken.
Det är ju så... att jag ser igenom.. kanske inte med en gång, men efter ett tag. Är man dessutom så slipad att man inte ger sig, så vet jag... att efter ett tag så gör man bort sig.... säger fel saker, talar emot sig själv eller helt enkelt råkar försäga sig.
Så varför ens...
Dissad så det stänker kan jag säga!
tisdag 21 juni 2011
Lite tankar....
eller rättare sagt MÅNGA tankar snurrar i huvudet just nu.
Dels handlar det om mi.. såklart, det är ju mitt huvud det snurrar i, dels handlar det om andra...
Jag har gräsligt svårt att förstå hur vissa människor tänker...
som t ex dom som skaffar barn, skämmer bort sitt barn till max när det är litet och sedan bara vänder när barnet börjar kunna förstå och dra nytta av hur mönstret är lagt.
Det kan inte vara lätt att plötsligt få regler när man är van att göra som man vill...
Jag fattar inte heller varför man ska ta med sig små barn ut på restaurang sent på kvällen.... Vet man att ens barn klarar av att vara vaken och umgås med andra människor efter klockan åtta på kvällen, okej... fine... men när man har barn som är trötta, och antagligen övertrötta, är det inte rättvist mot vare sig dem eller andra människor att försöka få dem att sitta och äta i en stor restaurang. OM det nu finns en anledning till ett sådant förfarande, vilket det antagligen oftast gör, låt ungen äta det han eller hon tycker om då! Enklast för alla inblandade!
Ja, jag har blivit lätt allergisk mot korkade beteenden.
Därmed inte sagt att jag själv alltid beter mig exemplariskt, det ska gudarna veta.
Däremot finns det ljuspunkter i livet som gör mig glad i själen!
Det faktum att det är sommar!!! Även om det är en kall vecka just nu, så njuter jag av ljuset och känslan av att det faktiskt är sommar!
Jag klipper hellre gräs än skottar snö, det är en sanning! Jag har t o m införskaffat en "handjagare" så att gräsklippningen ger vardagsmotion. Man bränner fler kalorier när det inte är motor på gräsklipparn juh!
Dessutom jobbar jag bara 5 dagar till innan det är dax för årets första " långa" ledighet. Fr o m nästa onsdag och 1½ vecka har vi semester.
Vi har valt att dela upp semestern i flera minisemestrar i år. Detta av olika orsaker, främst för att det passar oss att göra så.
Vi har pratat mycket om hur vi vill ha vårt liv, darlingen och jag, och kommit fram till att det är vår tur att bestämma nu!
Tidigare har vi oftast anpassat oss efter alla andra och åkt än hit än dit och ändrat och fixat och bokat och trixat så alla andra ska vara nöjda.
Det lägger vi ner nu!
Nu har vi återtagit kommandot över vårt liv och väljer vår väg i alla lägen.
Energislöseri och stämningsförstörare är numera uteslutet.
Vi väljer att prata om negativa saker begränsad tid och hjälper varandra att se och förstå det underbara i livet.
Livet är helt enkelt för kort för att lägga energi på destruktiva och depressiva mönster. Så mycket enklare när man lägger fokus på sådant som är bra och positivt.
Tjingeling!
Dels handlar det om mi.. såklart, det är ju mitt huvud det snurrar i, dels handlar det om andra...
Jag har gräsligt svårt att förstå hur vissa människor tänker...
som t ex dom som skaffar barn, skämmer bort sitt barn till max när det är litet och sedan bara vänder när barnet börjar kunna förstå och dra nytta av hur mönstret är lagt.
Det kan inte vara lätt att plötsligt få regler när man är van att göra som man vill...
Jag fattar inte heller varför man ska ta med sig små barn ut på restaurang sent på kvällen.... Vet man att ens barn klarar av att vara vaken och umgås med andra människor efter klockan åtta på kvällen, okej... fine... men när man har barn som är trötta, och antagligen övertrötta, är det inte rättvist mot vare sig dem eller andra människor att försöka få dem att sitta och äta i en stor restaurang. OM det nu finns en anledning till ett sådant förfarande, vilket det antagligen oftast gör, låt ungen äta det han eller hon tycker om då! Enklast för alla inblandade!
Ja, jag har blivit lätt allergisk mot korkade beteenden.
Därmed inte sagt att jag själv alltid beter mig exemplariskt, det ska gudarna veta.
Däremot finns det ljuspunkter i livet som gör mig glad i själen!
Det faktum att det är sommar!!! Även om det är en kall vecka just nu, så njuter jag av ljuset och känslan av att det faktiskt är sommar!
Jag klipper hellre gräs än skottar snö, det är en sanning! Jag har t o m införskaffat en "handjagare" så att gräsklippningen ger vardagsmotion. Man bränner fler kalorier när det inte är motor på gräsklipparn juh!
Dessutom jobbar jag bara 5 dagar till innan det är dax för årets första " långa" ledighet. Fr o m nästa onsdag och 1½ vecka har vi semester.
Vi har valt att dela upp semestern i flera minisemestrar i år. Detta av olika orsaker, främst för att det passar oss att göra så.
Vi har pratat mycket om hur vi vill ha vårt liv, darlingen och jag, och kommit fram till att det är vår tur att bestämma nu!
Tidigare har vi oftast anpassat oss efter alla andra och åkt än hit än dit och ändrat och fixat och bokat och trixat så alla andra ska vara nöjda.
Det lägger vi ner nu!
Nu har vi återtagit kommandot över vårt liv och väljer vår väg i alla lägen.
Energislöseri och stämningsförstörare är numera uteslutet.
Vi väljer att prata om negativa saker begränsad tid och hjälper varandra att se och förstå det underbara i livet.
Livet är helt enkelt för kort för att lägga energi på destruktiva och depressiva mönster. Så mycket enklare när man lägger fokus på sådant som är bra och positivt.
Tjingeling!
lördag 11 juni 2011
Jag säger som Fylking:"ÄNTLIGEN!"
Sommar, värme, värme och ännu mer värme.
Jag njuter i fulla drag! Visst, jag svettas också, precis som alla andra. Och nej, aptiten är inte som den ska, det är sant. Jorå, flugor och myggor har vi i överflöd, det ska jag inte hymla om.
MEN ÄNDÅÅÅÅÅÅ!!!
Det är varmt varmt varmt!! Precis som jag vill ha det!
T o m på kvällen och natten är det varmt!
Tur är det att jag bor på landet och har få grannar och inga spontanbesökare. Det innebär att jag kan gå omkring halvklädd när jag känner för det och t o m oklädd om jag skulle känna för det.
Utan att skrämma ihjäl någon!
Dessutom är känslan av att kunna existera utan duntäcke, raggsockar och 2 fleecetröjor en ren befrielse.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen... den som klagar på värmen i min närhet får en smäll i skallen!
Tjingeling!
Jag njuter i fulla drag! Visst, jag svettas också, precis som alla andra. Och nej, aptiten är inte som den ska, det är sant. Jorå, flugor och myggor har vi i överflöd, det ska jag inte hymla om.
MEN ÄNDÅÅÅÅÅÅ!!!
Det är varmt varmt varmt!! Precis som jag vill ha det!
T o m på kvällen och natten är det varmt!
Tur är det att jag bor på landet och har få grannar och inga spontanbesökare. Det innebär att jag kan gå omkring halvklädd när jag känner för det och t o m oklädd om jag skulle känna för det.
Utan att skrämma ihjäl någon!
Dessutom är känslan av att kunna existera utan duntäcke, raggsockar och 2 fleecetröjor en ren befrielse.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen... den som klagar på värmen i min närhet får en smäll i skallen!
Tjingeling!
onsdag 1 juni 2011
Kan du så kan du....
... å vill du så vill du. När jag ställer frågan om vem som kan eller har möjlighet eller vill vara med på eller ta hand om eller träffas för en fika eller så, så vill jag inte veta vilken som INTE kan... eller få ursäkter radade tilll evighet amen om hur mycket nån har å göra eller hur sjuk man är eller så..
Kan du så kan du! Så enkelt är det! Å jag hänger ingen för att man inte har tid eller lust eller vad det nu är som gör att man inte kan vara med.
Däremot kan det hända att jag ifrågasätter engagemanget för uppgiften om det gång på gång upprepas detta ursäktande å undanglidande.
Å dessutom blir jag galen om jag får löfte om ett deltagande i något och personen backar ur i sista sekund, gång efter annan.
Eller galen å galen sa Gustav Vasa... mer lessen och less.
Nåväl... detta om detta... kan du så kan du å vill du så vill du... läsa mitt bloggtrams alltså ;)
Tjingeling!
Kan du så kan du! Så enkelt är det! Å jag hänger ingen för att man inte har tid eller lust eller vad det nu är som gör att man inte kan vara med.
Däremot kan det hända att jag ifrågasätter engagemanget för uppgiften om det gång på gång upprepas detta ursäktande å undanglidande.
Å dessutom blir jag galen om jag får löfte om ett deltagande i något och personen backar ur i sista sekund, gång efter annan.
Eller galen å galen sa Gustav Vasa... mer lessen och less.
Nåväl... detta om detta... kan du så kan du å vill du så vill du... läsa mitt bloggtrams alltså ;)
Tjingeling!
lördag 28 maj 2011
Jag förstår mig inte på folk....
... eller så är det kanske jag som är konstig... antagligen stämmer det sista påståendet bäst.
Jag vet att jag inte borde bry mig, men ibland kan jag bara inte låta bli.
Det är dels det här med sjukdomar. Jag har vänner som kämpat och jobbat i åratal med smärtor, taskig arbetssituation och usel lön. När det visar sig att det dessutom finns en sjukdom som gör att dom egentligen inte borde jobba alls, så får dom hela systemet emot sig och DESSUTOM ännu sämre ersättning. Så vad händer? Jo det är bara att jobba vidare och bomba kroppen full med allehanda läkemedel för att kunna jobba och ha råd med ett liv. Periodvis fungerar detta naturligvis inte, alla har vi en gräns för vad kroppen och sinnet klarar av, och då är det ingen lek direkt. Snacka om att måsta prioritera i livet för att överleva.
Det som gör mig så ARG i sammanhanget är att det samtidigt finns dom, som jag inte räknar till mina vänner, som är så "sjuka" att dom inte har kunnat jobba, eller ens försökt jobba, på många herrans år, men råd att åka utomlands flera gånger varje år, det har dom.
Nä, jag är inte avundsjuk för egen del.
Jag skulle önska att dom jag nämnde tidigare hade dels ekonomisk möjlighet att uppleva saker som får dom att må bra, dels slapp vargarna som ylade runt husknuten såfort dom ens tänker tanken sjukskriven för att orka, dels slapp välja mellan att jobba eller orka livet som det är.
Jag skickar en önskan till universum att det som tillkommer var och en ska var och en få. Och vi snackar må-bra-saker här.
Jag har varit hemma i tre dagar den här veckan med ont i magen, feber och allmänt risig. Men idag känns det mycket bättre. Har fått så mycket omtanke från omgivningen att jag känner mig nästan lite rörd.
Tacksam för att jag har så många som bryr sig om mig.
Yngste sonen och jag hade ett mycket givande samtal om respekt för andra igår. Han är upprörd över att ungdomar i skolan inte ger läraren den respekt han/hon borde få. Överhuvudtaget tycker han att unga ger äldre människor för dålig respekt idag. Sa jag att han är 16??
Vi pratade lite om vad det kan bero på och vi var rätt överens om att många föräldrar, och för den delen lärare under barnens alla år i förskola och skola, tappat föräldrarollen och det är mer viktigt att vara kompis med sina barn än att vara vuxen.
Det kanske är dags att återta vuxenvärlden och lära barn att det ÄR skillnad på vad man får, och kan, göra när man är 30 mot när man är 10... eller 5.... eller t o m 17 eller 18 år.
Tjing!
Jag vet att jag inte borde bry mig, men ibland kan jag bara inte låta bli.
Det är dels det här med sjukdomar. Jag har vänner som kämpat och jobbat i åratal med smärtor, taskig arbetssituation och usel lön. När det visar sig att det dessutom finns en sjukdom som gör att dom egentligen inte borde jobba alls, så får dom hela systemet emot sig och DESSUTOM ännu sämre ersättning. Så vad händer? Jo det är bara att jobba vidare och bomba kroppen full med allehanda läkemedel för att kunna jobba och ha råd med ett liv. Periodvis fungerar detta naturligvis inte, alla har vi en gräns för vad kroppen och sinnet klarar av, och då är det ingen lek direkt. Snacka om att måsta prioritera i livet för att överleva.
Det som gör mig så ARG i sammanhanget är att det samtidigt finns dom, som jag inte räknar till mina vänner, som är så "sjuka" att dom inte har kunnat jobba, eller ens försökt jobba, på många herrans år, men råd att åka utomlands flera gånger varje år, det har dom.
Nä, jag är inte avundsjuk för egen del.
Jag skulle önska att dom jag nämnde tidigare hade dels ekonomisk möjlighet att uppleva saker som får dom att må bra, dels slapp vargarna som ylade runt husknuten såfort dom ens tänker tanken sjukskriven för att orka, dels slapp välja mellan att jobba eller orka livet som det är.
Jag skickar en önskan till universum att det som tillkommer var och en ska var och en få. Och vi snackar må-bra-saker här.
Jag har varit hemma i tre dagar den här veckan med ont i magen, feber och allmänt risig. Men idag känns det mycket bättre. Har fått så mycket omtanke från omgivningen att jag känner mig nästan lite rörd.
Tacksam för att jag har så många som bryr sig om mig.
Yngste sonen och jag hade ett mycket givande samtal om respekt för andra igår. Han är upprörd över att ungdomar i skolan inte ger läraren den respekt han/hon borde få. Överhuvudtaget tycker han att unga ger äldre människor för dålig respekt idag. Sa jag att han är 16??
Vi pratade lite om vad det kan bero på och vi var rätt överens om att många föräldrar, och för den delen lärare under barnens alla år i förskola och skola, tappat föräldrarollen och det är mer viktigt att vara kompis med sina barn än att vara vuxen.
Det kanske är dags att återta vuxenvärlden och lära barn att det ÄR skillnad på vad man får, och kan, göra när man är 30 mot när man är 10... eller 5.... eller t o m 17 eller 18 år.
Tjing!
söndag 22 maj 2011
Vaknar....
.... och fattar bokstavligt talat ingenting. Nä... fullt så illa är det väl inte, men jag har en totalt tom fläck inne i huvet.
Och det handlar inte om att jag har minnesluckor efter någon fest eller så.
Det är alla fyrställiga sifferkoder som är bort.
Dom finns säkert där, men frågan är då vilken kod som går till vad...
Suck och dubbelsuck... det här är INTE kul!!!!
Och det handlar inte om att jag har minnesluckor efter någon fest eller så.
Det är alla fyrställiga sifferkoder som är bort.
Dom finns säkert där, men frågan är då vilken kod som går till vad...
Suck och dubbelsuck... det här är INTE kul!!!!
tisdag 17 maj 2011
Om jag kunde fatta....
vad det är för fel på mig....
Jag glömmer, tappar ord, säger fel, har huvudvärken från h..., massor med blåsor i munnen och är allmänt nedstämd.
Dessutom skriver jag fel ordning på bokstäver, ringer fel nummer och är vissa dagar helt förvirrad.
Jag får vara glad att det funkar när jag jobbar..
Idag sa skallen ifrån och jag har mest legat på soffan.
Ingenting är kul, ingenting finns att se fram emot.
Ja, jo jag är glad och tillfreds med att vintereländet är över och att våren är här. Men vart finns geisten, energin och intresset för livet?
Jag glömmer, tappar ord, säger fel, har huvudvärken från h..., massor med blåsor i munnen och är allmänt nedstämd.
Dessutom skriver jag fel ordning på bokstäver, ringer fel nummer och är vissa dagar helt förvirrad.
Jag får vara glad att det funkar när jag jobbar..
Idag sa skallen ifrån och jag har mest legat på soffan.
Ingenting är kul, ingenting finns att se fram emot.
Ja, jo jag är glad och tillfreds med att vintereländet är över och att våren är här. Men vart finns geisten, energin och intresset för livet?
lördag 14 maj 2011
Det regnar....
.. å regnar å regnar.... Mina högar av hopkrattat gräs ligger kvar som lämningar efter en gigantisk mullvad. Jag är ändå så nöjd att det är regn och inte snö som faller.
För det är våååår och gröööönt... har bestämt mig för att grönt är min absoluta favortifärg! sådeså!
För det är våååår och gröööönt... har bestämt mig för att grönt är min absoluta favortifärg! sådeså!
onsdag 11 maj 2011
men åååååhhhhh........
... sluta nån gång!!! Se möjligheterna! Ja jag veeet att det är en klyscha, precis som "lita på processen", men det är sanningen.
Grottar man ner sig i negativitet så är det ju inte så att någon annan serverar positivismen eller lösningen på silverfat.
Du har själv makten över din inställning, din inställning påverkar omgivningen och hur kul är det att ha en omgivning som sitter och suckar över eländet och besvärligheterna? Det gör ingen människa glad.
Glädje smittar också. Tänk så mycket enklare det är att hålla glaset halvfullt!
Sen kan det ju vara så att någon annan är glad inuti! Kan du då fatta hur mycket du sänker den människan med ditt eviga gnäll.
INSE att det finns andra på jorden än du! Lika lite som vi alla runtomkring vill må dåligt när du har en b-dag, lika lite som du vill bli "upphurtad" lika lite vill vi andra behöva leva livet med dig i centrum.
För i min värld är jag centrum. Du får hemskt gärna vara centrum i din egen värld, men dra inte in mig där mot min vilja är du snäll.
Jag väljer själv vilka jag släpper in i min sfär, men du har ett sätt som gör att du liksom gnuggar dig in i sinnet och gör mig galen ibland.
Missförstå mig inte nu. Jag tycker att du är en trevlig människa.
Du behöver bara inse och förstå att jag inte vill ha dina energier störandes mina egna. För det fungerar inte!
Håll du dina cirklar för dig, tänk på vad du säger, hur du säger och när du säger... för det slår igenom och påverkar din omgivning!
.... ville jag säga egentligen... men det gjorde jag inte.... utan jag var nästan tyst och drog in mina energier ur störningsfrekvensen.
Kontentan blev obalans, onödigt utfall mot min älskade make för att jag reagerade åt fel håll och en frustration från h*vetet.
Men det går över, nu har jag ju iaf släppt ut litegrann....
Grottar man ner sig i negativitet så är det ju inte så att någon annan serverar positivismen eller lösningen på silverfat.
Du har själv makten över din inställning, din inställning påverkar omgivningen och hur kul är det att ha en omgivning som sitter och suckar över eländet och besvärligheterna? Det gör ingen människa glad.
Glädje smittar också. Tänk så mycket enklare det är att hålla glaset halvfullt!
Sen kan det ju vara så att någon annan är glad inuti! Kan du då fatta hur mycket du sänker den människan med ditt eviga gnäll.
INSE att det finns andra på jorden än du! Lika lite som vi alla runtomkring vill må dåligt när du har en b-dag, lika lite som du vill bli "upphurtad" lika lite vill vi andra behöva leva livet med dig i centrum.
För i min värld är jag centrum. Du får hemskt gärna vara centrum i din egen värld, men dra inte in mig där mot min vilja är du snäll.
Jag väljer själv vilka jag släpper in i min sfär, men du har ett sätt som gör att du liksom gnuggar dig in i sinnet och gör mig galen ibland.
Missförstå mig inte nu. Jag tycker att du är en trevlig människa.
Du behöver bara inse och förstå att jag inte vill ha dina energier störandes mina egna. För det fungerar inte!
Håll du dina cirklar för dig, tänk på vad du säger, hur du säger och när du säger... för det slår igenom och påverkar din omgivning!
.... ville jag säga egentligen... men det gjorde jag inte.... utan jag var nästan tyst och drog in mina energier ur störningsfrekvensen.
Kontentan blev obalans, onödigt utfall mot min älskade make för att jag reagerade åt fel håll och en frustration från h*vetet.
Men det går över, nu har jag ju iaf släppt ut litegrann....
tisdag 10 maj 2011
Ibland blir det bara för mycket...
... så pass att det känns som om jag ska koka över och balla ur. Sinnet är på helspänn och jag får vakta min tunga och mina kommentarer.
Jag vill inte vara som jag var förr. Då fick omgivningen ta all skit när jag inte orkade.
Nu vet jag bättre. Det som retar mig retar mig och ingen annan. Så det finns ingen anledning att släppa ut galenångorna över nejden.
Nej, jag jobbar med det... hela tiden.
Men visst finns det gånger när jag får jobba för att inte svara, inte idiotförklara och inte vara dumdryg.
Visst finns det gånger när jag biter mig i insidan av läppen för att inte släppa ut den där kommentaren som sänker, sårar och sparkar undan benen.
Visst finns det gånger när jag bara vill skrika rakt ut, hoppa omkring och vråla ding-dong-ding-dong....
Men jag lever med det. Så glad att jag har andra kanaler för att hantera sådant. När någon säger korkade saker eller beter sig som ett uräkta stenpucko kan jag bara skaka av mig det istället för att reagera och utåtagera.
Ärligt talat är jag enormt stolt över att jag har funnit förmågan att sätta mig över.
Den som får ta attackerna av vansinnesuttryck är min älskade make. Stackarn. Jag vill bara meddela att han gör det stoiskt och med fantastiskt tålamod.
Just nu är det så mycket i skallen att jag faktiskt tror att jag ska bli tokig på riktigt... men det går väl över... den här gången som alla gånger...
Tjing!
Jag vill inte vara som jag var förr. Då fick omgivningen ta all skit när jag inte orkade.
Nu vet jag bättre. Det som retar mig retar mig och ingen annan. Så det finns ingen anledning att släppa ut galenångorna över nejden.
Nej, jag jobbar med det... hela tiden.
Men visst finns det gånger när jag får jobba för att inte svara, inte idiotförklara och inte vara dumdryg.
Visst finns det gånger när jag biter mig i insidan av läppen för att inte släppa ut den där kommentaren som sänker, sårar och sparkar undan benen.
Visst finns det gånger när jag bara vill skrika rakt ut, hoppa omkring och vråla ding-dong-ding-dong....
Men jag lever med det. Så glad att jag har andra kanaler för att hantera sådant. När någon säger korkade saker eller beter sig som ett uräkta stenpucko kan jag bara skaka av mig det istället för att reagera och utåtagera.
Ärligt talat är jag enormt stolt över att jag har funnit förmågan att sätta mig över.
Den som får ta attackerna av vansinnesuttryck är min älskade make. Stackarn. Jag vill bara meddela att han gör det stoiskt och med fantastiskt tålamod.
Just nu är det så mycket i skallen att jag faktiskt tror att jag ska bli tokig på riktigt... men det går väl över... den här gången som alla gånger...
Tjing!
torsdag 5 maj 2011
Jag är nog lite bättre än jag trott...
Det är faktiskt lite skönt att ha ett jobb där man kan SE resultat och mäta det man gör! Gillar när jag kan bevisa för mig själv att jag kan och att jag gör rätt.
Tar iofs hjälp av chefen och hans statistik, men det känns lugnt och bra att veta att det finns hopp om kärringen!
I övrigt avskyr jag att det har snöat igen, inte så att snön låg kvar länge, men det var lite vitt fnur på backen när vi vaknade i måndags.
Jag älskar det faktum att det är maj och hoppas och önskar att ekonomin tillåter en sväng till huvudstan nästa helg!
Vill, vill, vill träffa min vän Liisa. Vill, vill, vill vara med!
Men är det inte meningen så blir det en annan gång!
Nu ska jag ta en tripp till affärn å fylla på förråden lite. Sen ska jag kratta en stund så gräsmattan får en chans att leva efter vinterns sorkpartaj.
Tjing!
Tar iofs hjälp av chefen och hans statistik, men det känns lugnt och bra att veta att det finns hopp om kärringen!
I övrigt avskyr jag att det har snöat igen, inte så att snön låg kvar länge, men det var lite vitt fnur på backen när vi vaknade i måndags.
Jag älskar det faktum att det är maj och hoppas och önskar att ekonomin tillåter en sväng till huvudstan nästa helg!
Vill, vill, vill träffa min vän Liisa. Vill, vill, vill vara med!
Men är det inte meningen så blir det en annan gång!
Nu ska jag ta en tripp till affärn å fylla på förråden lite. Sen ska jag kratta en stund så gräsmattan får en chans att leva efter vinterns sorkpartaj.
Tjing!
fredag 29 april 2011
Jag är en riktig kräsenloppa....
och min stackars man har det inte lätt när han ska försöka hänga med i svängarna på vad som är möjligt och inte.
Nu pratar jag alltså om sånt man äter och dricker, inget annat, men det är tillräckligt mycket där som gör att mannen i mitt liv har mycket att hålla reda på.
Jag är oerhört kräsen på mat. Viss mat går absolut inte att äta, och all mat ska jag vara inspirerad och känna för för att jag ska kunna njuta av måltiden.
Jag skulle kunna leva på bröd i olika former, men det skulle ju inte vara så bra för min egen form om man säger så.
Många gånger har jag också önskat att det fanns små piller som gav kroppen all näring och mättnad som behövs för att man ska existera.
Dock finns det såklart tillfällen då jag njuter av god mat och dryck.
Det här med dryck är också ett kapitel för sig. Det ska lukta gott och smaka gott.
Vi köpte ett vin häromsistens som var okej vid första klunken, men som efter ett glas kändes ihåligt och tomt, vinet alltså, inte bara glaset.
Dessutom hade det en bismak av järn. Inte alls trevligt.
Så det vinet får definitivt inget bra betyg av mig, och jag kommer inte att köpa det igen.
Det är sällan jag dricker "husets vin" ute på restaurang, för det är ofta rätt intetsägande viner. I alla fall när man går ut och äter i det här landet.
Som regel tar jag inget in i min mun som luktar illa, för då är jag övertygad om att det också smakar illa.
Surströmming är alltså inget jag ens överväger att köpa.
Sedan äter jag inte sånt som är hopblandat utan att passa ihop, även om det är etablerat i alla andras sinnen. Jag gillar inte friterad mat, för oftast smakar det härsket. Undantag är när min bättre hälft friterar här hemma och vi har gjort frityrsmeten själva, då är det ätbart. Men inget jag önskar ofta.
Pommes frites är svårt, att äta alltså, för det är få gånger man får dom som jag vill ha dom. Inte för hårda och definitivt inte slaka och saggiga.
Mat ska också vara välsmakande. Jag äter gärna stark mat, men det ska smaka starkt, inte bara vara dränkt i sambal/svartpeppar/cayennepeppar eller annat "starksmakande".
Mat som är underkryddad är också vidrigt.
Jag ska inte trötta ut er med en lista på allt som är "oätligt" eller "odrickbart".
Kontentan är att jag är en besvärlig människa som är innerligt tacksam för att jag har möjlighet att välja och välja bort.
Vin ska vara gott och välsmakande, mat ska vara lagad av råvaror av hög kvalitet och med balanserad kryddning, livet är för härligt för att slösas bort på billigt skit och en massa onödigheter!
Tjing!
Nu pratar jag alltså om sånt man äter och dricker, inget annat, men det är tillräckligt mycket där som gör att mannen i mitt liv har mycket att hålla reda på.
Jag är oerhört kräsen på mat. Viss mat går absolut inte att äta, och all mat ska jag vara inspirerad och känna för för att jag ska kunna njuta av måltiden.
Jag skulle kunna leva på bröd i olika former, men det skulle ju inte vara så bra för min egen form om man säger så.
Många gånger har jag också önskat att det fanns små piller som gav kroppen all näring och mättnad som behövs för att man ska existera.
Dock finns det såklart tillfällen då jag njuter av god mat och dryck.
Det här med dryck är också ett kapitel för sig. Det ska lukta gott och smaka gott.
Vi köpte ett vin häromsistens som var okej vid första klunken, men som efter ett glas kändes ihåligt och tomt, vinet alltså, inte bara glaset.
Dessutom hade det en bismak av järn. Inte alls trevligt.
Så det vinet får definitivt inget bra betyg av mig, och jag kommer inte att köpa det igen.
Det är sällan jag dricker "husets vin" ute på restaurang, för det är ofta rätt intetsägande viner. I alla fall när man går ut och äter i det här landet.
Som regel tar jag inget in i min mun som luktar illa, för då är jag övertygad om att det också smakar illa.
Surströmming är alltså inget jag ens överväger att köpa.
Sedan äter jag inte sånt som är hopblandat utan att passa ihop, även om det är etablerat i alla andras sinnen. Jag gillar inte friterad mat, för oftast smakar det härsket. Undantag är när min bättre hälft friterar här hemma och vi har gjort frityrsmeten själva, då är det ätbart. Men inget jag önskar ofta.
Pommes frites är svårt, att äta alltså, för det är få gånger man får dom som jag vill ha dom. Inte för hårda och definitivt inte slaka och saggiga.
Mat ska också vara välsmakande. Jag äter gärna stark mat, men det ska smaka starkt, inte bara vara dränkt i sambal/svartpeppar/cayennepeppar eller annat "starksmakande".
Mat som är underkryddad är också vidrigt.
Jag ska inte trötta ut er med en lista på allt som är "oätligt" eller "odrickbart".
Kontentan är att jag är en besvärlig människa som är innerligt tacksam för att jag har möjlighet att välja och välja bort.
Vin ska vara gott och välsmakande, mat ska vara lagad av råvaror av hög kvalitet och med balanserad kryddning, livet är för härligt för att slösas bort på billigt skit och en massa onödigheter!
Tjing!
tisdag 26 april 2011
Drabbad eller ansvarig...
Råkade hamna på en tv-kanal häromdan där Jonas Gardell pratade om sitt liv. Om sin uppväxt, sina trauman och hur han valt att hantera sitt liv.
Jag såg inte hela programmet, men många saker han sa var rena klokskaperna i mina öron.
Om hur man väljer att vara ett offer eller ta kontrollen. Att vara martyr eller hantera livet.
Visst finns det olika trauman som sitter djupare eller grundare i det mänskliga sinnet, det säger jag ingenting om. Däremot började jag fundera över hur olika vi är.
En del väljer att leva sitt liv som "drabbade" av än det ena än det andra, medans andra väljer att hantera sitt liv för att just leva.
Nä, jag vet att det inte alltid är ett medvetet val, men dock består livet hela tiden av val.
Flera människor i min omgivning ser hela tiden "lyckan" i nyhetens behag, ny relation, nya saker, nytt jobb, nytt boende o s v. Efter ett tag, när nyhetens behag klingat av, så hittar dessa personer bara felen och ondgör sig över andra människor.
Sällan eller aldrig har de insikt i sin egen roll.
Speciellt påtagligt och märkbart är detta i relationer till andra.
Det är ALLTID någon annans fel att livet är åt h**vete.
Flera andra människor i min omgivning har valt att hantera sitt liv först, och sedan ha åsikter om andra.
Dessa människor ser klart på sin egen roll, sin egen påverkan i sitt eget liv, och väljer att leva det bästa dom kan varje dag.
Visst har alla svackor, och visst har alla fantastiska dagar, det vet jag också.
Det som fascinerar mig är detta att det faktiskt existerar och är så tydligt.
Jag själv är otroligt lyckligt lottad i detta liv, det vet jag och det är jag tacksam för. De val jag gör medvetet är alltid med så mångas bästa som möjligt i sinnet.
Därmed inte sagt att jag är någon övermänniska. Nej, tvärtom, jag är i allra högsta grad vanlig. Dock har jag haft ynnesten att inte behöva genomlida så svåra tider i mitt liv.
Fantastiska föräldrar, lätt för mig i skolan, jobbat sen jag var 14, bra utbildning, lätt att byta jobb när jag inte längre fixade att jobba inom förskolan. Alltså när JAG inte längre tyckte att jag gjorde någon nytta. Andra kanske önskade mig därifrån långt tidigare, men det har jag ingen aning om.
Jag hoppas innerligt att jag får behålla förmågan att välja.
Jag känner att jag har alldeles för mycket liv för att vara offer eller martyr.
För som han sa, Jonas Gardell: "”Ett offer måste offras och en martyr måste dö"
Jag såg inte hela programmet, men många saker han sa var rena klokskaperna i mina öron.
Om hur man väljer att vara ett offer eller ta kontrollen. Att vara martyr eller hantera livet.
Visst finns det olika trauman som sitter djupare eller grundare i det mänskliga sinnet, det säger jag ingenting om. Däremot började jag fundera över hur olika vi är.
En del väljer att leva sitt liv som "drabbade" av än det ena än det andra, medans andra väljer att hantera sitt liv för att just leva.
Nä, jag vet att det inte alltid är ett medvetet val, men dock består livet hela tiden av val.
Flera människor i min omgivning ser hela tiden "lyckan" i nyhetens behag, ny relation, nya saker, nytt jobb, nytt boende o s v. Efter ett tag, när nyhetens behag klingat av, så hittar dessa personer bara felen och ondgör sig över andra människor.
Sällan eller aldrig har de insikt i sin egen roll.
Speciellt påtagligt och märkbart är detta i relationer till andra.
Det är ALLTID någon annans fel att livet är åt h**vete.
Flera andra människor i min omgivning har valt att hantera sitt liv först, och sedan ha åsikter om andra.
Dessa människor ser klart på sin egen roll, sin egen påverkan i sitt eget liv, och väljer att leva det bästa dom kan varje dag.
Visst har alla svackor, och visst har alla fantastiska dagar, det vet jag också.
Det som fascinerar mig är detta att det faktiskt existerar och är så tydligt.
Jag själv är otroligt lyckligt lottad i detta liv, det vet jag och det är jag tacksam för. De val jag gör medvetet är alltid med så mångas bästa som möjligt i sinnet.
Därmed inte sagt att jag är någon övermänniska. Nej, tvärtom, jag är i allra högsta grad vanlig. Dock har jag haft ynnesten att inte behöva genomlida så svåra tider i mitt liv.
Fantastiska föräldrar, lätt för mig i skolan, jobbat sen jag var 14, bra utbildning, lätt att byta jobb när jag inte längre fixade att jobba inom förskolan. Alltså när JAG inte längre tyckte att jag gjorde någon nytta. Andra kanske önskade mig därifrån långt tidigare, men det har jag ingen aning om.
Jag hoppas innerligt att jag får behålla förmågan att välja.
Jag känner att jag har alldeles för mycket liv för att vara offer eller martyr.
För som han sa, Jonas Gardell: "”Ett offer måste offras och en martyr måste dö"
måndag 25 april 2011
Ja det är vaaaarmt!
Å jag njuter varenda sekund! Lite varmare kan det också få bli för min del, och jag antar att det kommer. Det är ju faktiskt så att snön inte har försvunnit ännu, men jag har ändå kunnat vara utomhus i linne och halvkorta brallor och utan strumpor i skorna. Det är livskvalité och exakt vad min frusna varelse behöver efter denna grymma vinter.
Tyvärr har även flugorna tinat fram redan. Så två dagar har det tagit att komma ihåg var i hela friden jag la flugutestängarskynkena som passar i balkongdörren när förra årets flugsäsong var över. Idag löste jag gåtan och balkongdörren är nu en no-pass-passage för flugor, myggor och andra flygande onödor.
Nu är det bara plattången som fortfarande är borta. Och kanske lite andra udda grejor såklart, men jag hittar väl det jag behöver till slut.
Jag fick en fin påsklilja av min mamma igår, den fick en bra plats utomhus. I år ska jag t o m köpa penséer för att det ska bli lite fint här.
Timo var värsta röjarn igår. Han lånade grannens röjsåg så vi fick bort alla sorkätna buskar. Idag blåser det inte , så jag ska gå ut och samla ihop ris, kratta och elda. Kanske lägdan får sig ett eldbad också när Timo kommer ut.
Det vore himla skönt att få ordning överallt innan det grönskar.
Ett annat projekt är de vedstockar som ligger kvar ute. Två dagars jobb så är det kapat och kluvet. Vore också fantastiskt bra att få bort innan det blir riktigt varmt.
Vi får väl se hur långt och hur mycket vi hinner. Snart helg igen så det finns dagar att spela med.
Dessutom jobbar vi kväll denna vecka, då brukar jag kunna hinna med lite av varje innan jobbet.
Nä, nu dags att byta om till "jobbarkläder" och gå ut och få undan lite rishögar från gården. Kanske få lite mer färg på armar och ansikte också, skulle vara skönt. Är blekare än alvedon just nu.
Tjing!
Tyvärr har även flugorna tinat fram redan. Så två dagar har det tagit att komma ihåg var i hela friden jag la flugutestängarskynkena som passar i balkongdörren när förra årets flugsäsong var över. Idag löste jag gåtan och balkongdörren är nu en no-pass-passage för flugor, myggor och andra flygande onödor.
Nu är det bara plattången som fortfarande är borta. Och kanske lite andra udda grejor såklart, men jag hittar väl det jag behöver till slut.
Jag fick en fin påsklilja av min mamma igår, den fick en bra plats utomhus. I år ska jag t o m köpa penséer för att det ska bli lite fint här.
Timo var värsta röjarn igår. Han lånade grannens röjsåg så vi fick bort alla sorkätna buskar. Idag blåser det inte , så jag ska gå ut och samla ihop ris, kratta och elda. Kanske lägdan får sig ett eldbad också när Timo kommer ut.
Det vore himla skönt att få ordning överallt innan det grönskar.
Ett annat projekt är de vedstockar som ligger kvar ute. Två dagars jobb så är det kapat och kluvet. Vore också fantastiskt bra att få bort innan det blir riktigt varmt.
Vi får väl se hur långt och hur mycket vi hinner. Snart helg igen så det finns dagar att spela med.
Dessutom jobbar vi kväll denna vecka, då brukar jag kunna hinna med lite av varje innan jobbet.
Nä, nu dags att byta om till "jobbarkläder" och gå ut och få undan lite rishögar från gården. Kanske få lite mer färg på armar och ansikte också, skulle vara skönt. Är blekare än alvedon just nu.
Tjing!
lördag 23 april 2011
Det här med livet på landet....
... som på många sätt är enklare än livet i stan.
Jag menar, det är ju ingen risk att grannen kollar in över staketet och nöjt konstaterar att vår gräsmatta klipps allt för sällan.... eller att ALLA grillar för att grannen gör det.
Närå, här i byn är alla särlingar på sitt sätt, och tillåts också att vara det... till en viss grad.
Trots att det inte rör sig så många människor runt om i byn under vintern, så har vi ändå en viss koll på varann. Man ser om någon är borta och håller lite extra koll bara av den anledningen, man ser om lampor lyser eller är släckta "fel tid" på dygnet och tar reda på om just den gården är tom, någon vet om någon inte mår bra o s v.
Detta konstaterade vi, alla tanter på byn, när vi träffades i den blå-vita-mammografivagnens väntrum härom veckan.
Även detta med shopping blir annorlunda när man bor på landet. Tack alla gudar för att man nuförtiden kan handla det mesta via nätet.
Dock inte mat tyvärr. För det gör man i storstan!! Alltså handlar mat via nätet! Helt knasigt egentligen. För där har butikerna öppet till kl. 23 i många fall. Här stänger dom oftast 18. I alla fall dom butiker som är närmast. Det finns såklart undantag i städerna som finns runtomkring oss. Det finns en butik som har öppet till 20, en till 21 och en till 23 i stan som är tre mil bort,
det finns två butiker som har öppet till 21 och en eller två som har öppet till 23 i stan som är fyra mil härifrån och ungefär likadant i stan som är sex mil norrut.
Men orka!!!
Min dröm är att kunna få beställa sin matkasse/låda en gång i veckan och få den levererad. Men si det är storstadsfenomen det! Där stressade "måste-så-mycket" och "mitt-i-karriären" människorna behöver denna service för att kunna hinna med sig.
Det var dock annan shopping som jag tänkte mest på. Såg precis en annons från en skobutik på nätet. Där man får beställa först, prova sen och returnera eller byta eller behålla, sen betala!
Helt fantastiskt!
Allt annat kan man också handla via nätet från de flesta klädkedjor och slipper hänvisas till Ellos, Haléns, H&M och andra kataloger som funnits sen stan brann och lite till.
Inget ont om dessa egentligen, men ibland vill jag handla från andra utan att behöva ta mig dit i bil.
För bil är ett måste för att klara av livet på landet.
Här går det inte sååå många bussar nämligen. En på morgonen.. till stan tre mil bort, en hit och dit tidig eftermiddag och en som kommer hit 16,30 ungefär.
Tar man den bussen hit från närmaste stad, tar det över en timme att ta sig dessa ynka tre mil.
Ack ja, men vi har valt detta liv så. Därför gör vi det bästa av situationen och njuter tystnaden. I alla fall är det rätt tyst här på nätterna.
Vägen förbi vårt hus är en populär MC-rutt, så dagtid, barvägstid, så brummar det förbi rätt många hojar.
Sedan går det många lastbilar mellan "vår" ICA-butik och den som ligger näst närmast.
Men förutom det så är det rätt tyst här.
Dessutom ser man stjärnorna hur bra som helst på mörk natthimmel. Det i sig är värt en hel del!
Tjing!
Jag menar, det är ju ingen risk att grannen kollar in över staketet och nöjt konstaterar att vår gräsmatta klipps allt för sällan.... eller att ALLA grillar för att grannen gör det.
Närå, här i byn är alla särlingar på sitt sätt, och tillåts också att vara det... till en viss grad.
Trots att det inte rör sig så många människor runt om i byn under vintern, så har vi ändå en viss koll på varann. Man ser om någon är borta och håller lite extra koll bara av den anledningen, man ser om lampor lyser eller är släckta "fel tid" på dygnet och tar reda på om just den gården är tom, någon vet om någon inte mår bra o s v.
Detta konstaterade vi, alla tanter på byn, när vi träffades i den blå-vita-mammografivagnens väntrum härom veckan.
Även detta med shopping blir annorlunda när man bor på landet. Tack alla gudar för att man nuförtiden kan handla det mesta via nätet.
Dock inte mat tyvärr. För det gör man i storstan!! Alltså handlar mat via nätet! Helt knasigt egentligen. För där har butikerna öppet till kl. 23 i många fall. Här stänger dom oftast 18. I alla fall dom butiker som är närmast. Det finns såklart undantag i städerna som finns runtomkring oss. Det finns en butik som har öppet till 20, en till 21 och en till 23 i stan som är tre mil bort,
det finns två butiker som har öppet till 21 och en eller två som har öppet till 23 i stan som är fyra mil härifrån och ungefär likadant i stan som är sex mil norrut.
Men orka!!!
Min dröm är att kunna få beställa sin matkasse/låda en gång i veckan och få den levererad. Men si det är storstadsfenomen det! Där stressade "måste-så-mycket" och "mitt-i-karriären" människorna behöver denna service för att kunna hinna med sig.
Det var dock annan shopping som jag tänkte mest på. Såg precis en annons från en skobutik på nätet. Där man får beställa först, prova sen och returnera eller byta eller behålla, sen betala!
Helt fantastiskt!
Allt annat kan man också handla via nätet från de flesta klädkedjor och slipper hänvisas till Ellos, Haléns, H&M och andra kataloger som funnits sen stan brann och lite till.
Inget ont om dessa egentligen, men ibland vill jag handla från andra utan att behöva ta mig dit i bil.
För bil är ett måste för att klara av livet på landet.
Här går det inte sååå många bussar nämligen. En på morgonen.. till stan tre mil bort, en hit och dit tidig eftermiddag och en som kommer hit 16,30 ungefär.
Tar man den bussen hit från närmaste stad, tar det över en timme att ta sig dessa ynka tre mil.
Ack ja, men vi har valt detta liv så. Därför gör vi det bästa av situationen och njuter tystnaden. I alla fall är det rätt tyst här på nätterna.
Vägen förbi vårt hus är en populär MC-rutt, så dagtid, barvägstid, så brummar det förbi rätt många hojar.
Sedan går det många lastbilar mellan "vår" ICA-butik och den som ligger näst närmast.
Men förutom det så är det rätt tyst här.
Dessutom ser man stjärnorna hur bra som helst på mörk natthimmel. Det i sig är värt en hel del!
Tjing!
tisdag 19 april 2011
ibland är jag bara sååå otroligt korkad...
När man försöker så är det ju egentligen redan kört! Endera vill man inte eller så förmår man inte.
Men ändå fortsätter jag att försöka...
Gör våld på mitt eget sinne genom att tro att jag tror på något som hela mitt väsen skriker FEEEEEEL om.
Tror att det är hjärnan och intellektet som har koll. För där verkar allt vara i sin ordning... trovärdigt och sanningsenligt.
Dock borde jag lyssna än mer till intuition. För den är klockren. Ett första intryck är ett första intryck, och det sitter i djupet.
Jo, jag vet att man kan förändras, jag vet att man kan ändra sig också. Sånt märks tydligt när det sker. För plötsligt har det vänt i sinnet. Hela varelsen inser förändring och, ibland, förbättring.
Är första intrycket negativt har jag otroligt svårt att övertygas om att det handlar om något positivt. Sålänge som mitt väsen sätter sig emot intellektet så vänder jag inte alls sinnet så lätt.
Samma fenomen gäller också omvänt. Det tar tid innan jag är övertygad om någons/någots dålighet när mitt första intryck är positivt.
Kalla det förutfattade meningar, fördomar, dömande.... kalla det vad ni vill. What goes around comes around. Det du vill att andra ska göra mot dig o s v.
Det är universellt.
Det går inte att låssas inför mig längre. Jag ser, och jag ser igenom.
Brutalärlighet är bara ett ord. Säg vad du vill, men jag hittar ändå den innersta kärnan.
Hittar jag INTE en innersta kärna så spelar det absolut ingen roll vad din mun säger. Jag känner det jag tror på och jag tror på vad jag känner!
Så jag lär fortsätta försöka... lura mig själv... för att andra säger...
men innerst inne vet jag.
Men ändå fortsätter jag att försöka...
Gör våld på mitt eget sinne genom att tro att jag tror på något som hela mitt väsen skriker FEEEEEEL om.
Tror att det är hjärnan och intellektet som har koll. För där verkar allt vara i sin ordning... trovärdigt och sanningsenligt.
Dock borde jag lyssna än mer till intuition. För den är klockren. Ett första intryck är ett första intryck, och det sitter i djupet.
Jo, jag vet att man kan förändras, jag vet att man kan ändra sig också. Sånt märks tydligt när det sker. För plötsligt har det vänt i sinnet. Hela varelsen inser förändring och, ibland, förbättring.
Är första intrycket negativt har jag otroligt svårt att övertygas om att det handlar om något positivt. Sålänge som mitt väsen sätter sig emot intellektet så vänder jag inte alls sinnet så lätt.
Samma fenomen gäller också omvänt. Det tar tid innan jag är övertygad om någons/någots dålighet när mitt första intryck är positivt.
Kalla det förutfattade meningar, fördomar, dömande.... kalla det vad ni vill. What goes around comes around. Det du vill att andra ska göra mot dig o s v.
Det är universellt.
Det går inte att låssas inför mig längre. Jag ser, och jag ser igenom.
Brutalärlighet är bara ett ord. Säg vad du vill, men jag hittar ändå den innersta kärnan.
Hittar jag INTE en innersta kärna så spelar det absolut ingen roll vad din mun säger. Jag känner det jag tror på och jag tror på vad jag känner!
Så jag lär fortsätta försöka... lura mig själv... för att andra säger...
men innerst inne vet jag.
söndag 17 april 2011
När man är liten....
... så kretsar världen enbart runt en själv. I alla fall var jag så när jag var liten. Jag kunde för mitt liv inte tänka mig att människor existerade när inte jag var i närheten. Jag trodde verkligen att tiden stod still hos t ex mormor och morfar när inte jag var där.
Jag kunde bli jättelessen inuti om någon av kusinerna var hos mormor och morfar samtidigt som jag, och det visade sig att dom varit där någon enda gång utan att jag och mina syskon var där.
När jag blev tonåring VILLE jag att tiden skulle stå stilla där jag inte var. Jag hade kompisar på olika orter, och även fast jag intellektuellt visste att dom gjorde saker när jag inte var med, så ville hjärtat inte veta av den tanken. Egocentrism så det knakar om det!
Att sedan börja förstå att även mamma och pappa, eller lärarna på skolan, levde ett liv som pågick även fast jag inte var närvarande, det kom med ökad ålder och mognad tror jag.
Inte brydde jag mig det minsta om vad mamma och pappa gjorde när dom åkte iväg någon gång. (det hände inte ofta, men det hände, och så fort jag var gammal nog att vara ensam hemma med en kompis så högg jag den chansen)
Jag tillbringade alla mina lov hos min älskade kusin Karin och hennes familj. Att deras vardag existerade utan mig, det hade jag som ingen koll på.
Kanske var det så att dom uppdaterade mig varenda gång jag kom dit. Antagligen med sådana saker som jag behövde veta. Men annars... spelade det någon roll?? Knappast.
Ibland ramlade pusselbitarna på plats och jag kunde få hjälp eller dra nytta av att vissa människor, av olika anledningar, befann sig på samma plats som jag.
Otaliga är de timmar jag tillbringat på bussar och tåg, resandes till alla som jag ville umgås med.
Den tiden är över nu. Vissa delar av mig har nämligen hållit fast vid "logistikdrottningen" som alltid lyckas hinna med allt och alla och vara överallt på kort tid.
Men fr o m nu håller jag audiens! Tid och plats meddelas här i bloggen!
Just idag träffas jag här hemma, i diversehandeln, Salteå, om någon undrar. Audiensansökningarna behandlas rättvist i turordning. Så vet ni det !
Tjing!
Jag kunde bli jättelessen inuti om någon av kusinerna var hos mormor och morfar samtidigt som jag, och det visade sig att dom varit där någon enda gång utan att jag och mina syskon var där.
När jag blev tonåring VILLE jag att tiden skulle stå stilla där jag inte var. Jag hade kompisar på olika orter, och även fast jag intellektuellt visste att dom gjorde saker när jag inte var med, så ville hjärtat inte veta av den tanken. Egocentrism så det knakar om det!
Att sedan börja förstå att även mamma och pappa, eller lärarna på skolan, levde ett liv som pågick även fast jag inte var närvarande, det kom med ökad ålder och mognad tror jag.
Inte brydde jag mig det minsta om vad mamma och pappa gjorde när dom åkte iväg någon gång. (det hände inte ofta, men det hände, och så fort jag var gammal nog att vara ensam hemma med en kompis så högg jag den chansen)
Jag tillbringade alla mina lov hos min älskade kusin Karin och hennes familj. Att deras vardag existerade utan mig, det hade jag som ingen koll på.
Kanske var det så att dom uppdaterade mig varenda gång jag kom dit. Antagligen med sådana saker som jag behövde veta. Men annars... spelade det någon roll?? Knappast.
Ibland ramlade pusselbitarna på plats och jag kunde få hjälp eller dra nytta av att vissa människor, av olika anledningar, befann sig på samma plats som jag.
Otaliga är de timmar jag tillbringat på bussar och tåg, resandes till alla som jag ville umgås med.
Den tiden är över nu. Vissa delar av mig har nämligen hållit fast vid "logistikdrottningen" som alltid lyckas hinna med allt och alla och vara överallt på kort tid.
Men fr o m nu håller jag audiens! Tid och plats meddelas här i bloggen!
Just idag träffas jag här hemma, i diversehandeln, Salteå, om någon undrar. Audiensansökningarna behandlas rättvist i turordning. Så vet ni det !
Tjing!
torsdag 14 april 2011
Jag blir så arg...
.. på folk som ljuger!!
Nu är det inte jag själv som är utsatt utan äldste sonen. Han fick ett erbjudande att vara med i en aktivitet mellan 9 och 15 på vardagarna och han skulle få 3000:- i månaden. Han har varit arbetslös sedan studenten förra året och är inte alls motiverad att plugga. Klart att han hoppar på nåt som ska ge honom mer pengar.
Sedan visade det sig att han inte skulle få mer än sina 1000:-/månad förrän han fyller 20. (det är i juni)
Aktiviteten som sådan visade sig vara "förvaring" av arbetslösa unga. Dom fick leka lekar, gå på studiebesök på biblioteket och "skapa" i trolldeg.
Han stod ut en månad sedan var han desperat.
Världen är inte anpassad för ungdomar längre. Alla ska vara fyllda 20 och ha körkort och HELST 15 års arbetslivserfarenhet och.... ja, ja...
jag veeeet att han hade kunnat lägga manken till när han gick gymnasiet å bla bla bla.
Men nu är detta verkligheten.
Så... när han totalruttnade på lekstugan så hittade vi en praktikplats till honom bara för att han skulle få något annat att göra. Han stortrivs, men känner att det är meningslöst för att han fortfarande bara har sina 1000:- i månaden.
Han är dock med världens bästa människor, så ingen kritik till dom! Vi är evigt tacksamma att han fick komma dit för...
när han först ville hoppa av, den av arbetsförmedlingen anvisade, aktiviteten fick han svaret att han inte fick det utan att hans 1000:-/månad skulle dras in.
Så det är klart att han hellre gör nytta än blir galen.
Sedan har han läst i sina papper och upptäckt att det står skrivet att man får lämna en dylik aktivitet om det visar sig att det inte leder någonstans. Syftet borde ju vara att motivera och peppa dessa ungdomar till att endera söka sig till utbildning eller jobb.
Alla är inte drivna och framåt så att dom vågar gå in till vilken arbetsgivare som helst.
Dock sa hans handläggare på AF att han inte fick avbryta. Inte ens för studier, utan enbart jobb eller praktik.
Vilket alltså var en ren lögn.
Vad gör jag då?? Jo jag irriterar mig på att han inte fått rätt information. Gläder mig åt att han ändå är på ett bra ställe och gör praktik.
Peppar honom att prata med sin arbetsledare, sin handläggare på AF och andra inblandade för att få hjälp att göra något som han känner är meningsfullt.
Så... nu har jag skrivit av mig lite... å det ordnar sig, det vet jag. Han är omgiven av människor som bryr sig.
Det är på plussidan!
Nu är det inte jag själv som är utsatt utan äldste sonen. Han fick ett erbjudande att vara med i en aktivitet mellan 9 och 15 på vardagarna och han skulle få 3000:- i månaden. Han har varit arbetslös sedan studenten förra året och är inte alls motiverad att plugga. Klart att han hoppar på nåt som ska ge honom mer pengar.
Sedan visade det sig att han inte skulle få mer än sina 1000:-/månad förrän han fyller 20. (det är i juni)
Aktiviteten som sådan visade sig vara "förvaring" av arbetslösa unga. Dom fick leka lekar, gå på studiebesök på biblioteket och "skapa" i trolldeg.
Han stod ut en månad sedan var han desperat.
Världen är inte anpassad för ungdomar längre. Alla ska vara fyllda 20 och ha körkort och HELST 15 års arbetslivserfarenhet och.... ja, ja...
jag veeeet att han hade kunnat lägga manken till när han gick gymnasiet å bla bla bla.
Men nu är detta verkligheten.
Så... när han totalruttnade på lekstugan så hittade vi en praktikplats till honom bara för att han skulle få något annat att göra. Han stortrivs, men känner att det är meningslöst för att han fortfarande bara har sina 1000:- i månaden.
Han är dock med världens bästa människor, så ingen kritik till dom! Vi är evigt tacksamma att han fick komma dit för...
när han först ville hoppa av, den av arbetsförmedlingen anvisade, aktiviteten fick han svaret att han inte fick det utan att hans 1000:-/månad skulle dras in.
Så det är klart att han hellre gör nytta än blir galen.
Sedan har han läst i sina papper och upptäckt att det står skrivet att man får lämna en dylik aktivitet om det visar sig att det inte leder någonstans. Syftet borde ju vara att motivera och peppa dessa ungdomar till att endera söka sig till utbildning eller jobb.
Alla är inte drivna och framåt så att dom vågar gå in till vilken arbetsgivare som helst.
Dock sa hans handläggare på AF att han inte fick avbryta. Inte ens för studier, utan enbart jobb eller praktik.
Vilket alltså var en ren lögn.
Vad gör jag då?? Jo jag irriterar mig på att han inte fått rätt information. Gläder mig åt att han ändå är på ett bra ställe och gör praktik.
Peppar honom att prata med sin arbetsledare, sin handläggare på AF och andra inblandade för att få hjälp att göra något som han känner är meningsfullt.
Så... nu har jag skrivit av mig lite... å det ordnar sig, det vet jag. Han är omgiven av människor som bryr sig.
Det är på plussidan!
onsdag 13 april 2011
Med blicken in i hörnet...
vänd mot väggen.
Möjligheterna och de gränslösa vidderna finns där, nära, påtagliga och ändå så onåbara.
Innanför gränserna lever jag mitt liv.
I själen är jag gränslös, tar massor med plats och ett med ljuset, luften, elden, jorden och vattnet. I universum finns inga begränsningar och inga mönster som måste följas. Där är jag hemma.
Passar inte in i fyrkanterna, ställer bilen tvärsöver linjerna, bestrider de målade strecken, för att jag kan, för att jag vill.
Kan inte passa in i formen, i mönstret, kan inte, vill inte ens.
Lever fri med höga mål och snabba förändringar.
I alltet är jag ett och ett med alltet. Försöker och har redan missat i och med försöket. Bestämmer mig och går hela vägen mot mål. Når inte målet då det hela tiden flyttas fram, för att jag vill, för att jag kan.
Målet är inte slutet, det är bara början på fortsättningen. Livet.
Lämna mig inte i hörnet med blicken mot väggen. Hjälp mig vända och känna styrkan och glädjen strömma in och genom mitt väsen igen.
Då lever jag.
Möjligheterna och de gränslösa vidderna finns där, nära, påtagliga och ändå så onåbara.
Innanför gränserna lever jag mitt liv.
I själen är jag gränslös, tar massor med plats och ett med ljuset, luften, elden, jorden och vattnet. I universum finns inga begränsningar och inga mönster som måste följas. Där är jag hemma.
Passar inte in i fyrkanterna, ställer bilen tvärsöver linjerna, bestrider de målade strecken, för att jag kan, för att jag vill.
Kan inte passa in i formen, i mönstret, kan inte, vill inte ens.
Lever fri med höga mål och snabba förändringar.
I alltet är jag ett och ett med alltet. Försöker och har redan missat i och med försöket. Bestämmer mig och går hela vägen mot mål. Når inte målet då det hela tiden flyttas fram, för att jag vill, för att jag kan.
Målet är inte slutet, det är bara början på fortsättningen. Livet.
Lämna mig inte i hörnet med blicken mot väggen. Hjälp mig vända och känna styrkan och glädjen strömma in och genom mitt väsen igen.
Då lever jag.
måndag 11 april 2011
Stavgång
Nu har jag gjort min premiärpromenad med stavar i händerna! Jag veeet, det ser urfånigt ut, men när man, som jag, bor på landet och är medelålders tant, så kan man bju på det!
Glatt överraskad av effektiviteten ska jag erkänna!
Dels kändes det som om det "tog" bättre, jag blev betydligt svettigare än jag blir av en "vanlig" promenad, dels fick jag inte det minsta ont i knät efteråt! Det är en STOR vinst. För det är drygt när det gör ont.
Så det är bara att låta stoltheten och snorkigheten ge vika för klokheten och effektiviteten.
Allt som får det att vara det minsta roligt att vandra som ett tok fram och tillbaka efter landsvägen är av positiv natur, och det kändes roligare.
Lade till och med in lite intervaller med högre tempo och längre steg. Skapar ett schema i huvet där intervallerna växlar och ökar i intensitet, då blir det nog vettiga promenader.
Jag kommer på mig själv att betrakta stavarna som min hund eller nåt... som behöver motioneras för att må bra. Mycket enklare när jag kan lägga fokus för behov utanför mig själv, då ser jag till att få det gjort även om det bär emot.
Nu har jag gjort mig förtjänt av en grötlunch och en stor mugg kaffe.
Förresten... jag läste någonstans att om man tar lite rengöringsmedel och gnuggar in medans man sköljer i varmt vatten och sedan växlar till kallt vatten och sköljer noggrant, så försvinner både fettavlagringar och dålig lukt... bra tips va?? Fast det kan vara ett tips för disktrasor...
Tjing!
Glatt överraskad av effektiviteten ska jag erkänna!
Dels kändes det som om det "tog" bättre, jag blev betydligt svettigare än jag blir av en "vanlig" promenad, dels fick jag inte det minsta ont i knät efteråt! Det är en STOR vinst. För det är drygt när det gör ont.
Så det är bara att låta stoltheten och snorkigheten ge vika för klokheten och effektiviteten.
Allt som får det att vara det minsta roligt att vandra som ett tok fram och tillbaka efter landsvägen är av positiv natur, och det kändes roligare.
Lade till och med in lite intervaller med högre tempo och längre steg. Skapar ett schema i huvet där intervallerna växlar och ökar i intensitet, då blir det nog vettiga promenader.
Jag kommer på mig själv att betrakta stavarna som min hund eller nåt... som behöver motioneras för att må bra. Mycket enklare när jag kan lägga fokus för behov utanför mig själv, då ser jag till att få det gjort även om det bär emot.
Nu har jag gjort mig förtjänt av en grötlunch och en stor mugg kaffe.
Förresten... jag läste någonstans att om man tar lite rengöringsmedel och gnuggar in medans man sköljer i varmt vatten och sedan växlar till kallt vatten och sköljer noggrant, så försvinner både fettavlagringar och dålig lukt... bra tips va?? Fast det kan vara ett tips för disktrasor...
Tjing!
lördag 9 april 2011
Ord ord ord
Det finns massor med ord i min skalle. Varenda dag formulerar jag strålande blogginlägg. I skallen då alltså. Speciellt när jag är ute och kör bil.
Sedan sätter jag mig vid datorn och ska förmedla mina fantastiska tankar till er, min tappra läsarskara, och då finns det som ingenting kvar.
Som häromkvällen när jag körde hem från Härnösand och galna fåglar flög upp framför bilen hela tiden. Både sonen och jag funderade över vilka fåglar som lever sitt liv med sådan påtaglig dödslängtan. Men inte kom det något blogginlägg om det inte...
Eller som i torsdags, då jag också körde hem från Härnösand, fast på dagen.
Jag vill så gärna dela med mig av denna fantastiska miljö vi lever i. Det är så hisnande vackert här nu när inte hela naturen är inbäddad som en övergödd gräddtårta. T o m lera och fjolårsgräs är just nu vackert!
Vyerna som man upplever när man kör E4 i den här trakten är oslagbara. I alla fall just när man kör E4.
Nu är det säkert någon som tycker att det finns vackrare platser på den här planeten. Tyck det då!
Jag hisnar fortfarande över denna storslagna natur.
Så kommer det förhoppligen en dag när jag upplever andra slags vintrar. För det är INTE kul att bo här på vintern. Jorå, det är klart att det är vackert även då, men just detta att allt är insvept i vitt gock gör att det inte är så vackert alls.
Kallt och eländigt är det också under vintrarna.
Fick häromdagen ett tips om att Cypern är ett bra ställe att vistas på under vintern. Billigt och lagom varmt.
Så nu är det ett frö sått i min skalle... vad som händer visar sig!
Tjing!
Sedan sätter jag mig vid datorn och ska förmedla mina fantastiska tankar till er, min tappra läsarskara, och då finns det som ingenting kvar.
Som häromkvällen när jag körde hem från Härnösand och galna fåglar flög upp framför bilen hela tiden. Både sonen och jag funderade över vilka fåglar som lever sitt liv med sådan påtaglig dödslängtan. Men inte kom det något blogginlägg om det inte...
Eller som i torsdags, då jag också körde hem från Härnösand, fast på dagen.
Jag vill så gärna dela med mig av denna fantastiska miljö vi lever i. Det är så hisnande vackert här nu när inte hela naturen är inbäddad som en övergödd gräddtårta. T o m lera och fjolårsgräs är just nu vackert!
Vyerna som man upplever när man kör E4 i den här trakten är oslagbara. I alla fall just när man kör E4.
Nu är det säkert någon som tycker att det finns vackrare platser på den här planeten. Tyck det då!
Jag hisnar fortfarande över denna storslagna natur.
Så kommer det förhoppligen en dag när jag upplever andra slags vintrar. För det är INTE kul att bo här på vintern. Jorå, det är klart att det är vackert även då, men just detta att allt är insvept i vitt gock gör att det inte är så vackert alls.
Kallt och eländigt är det också under vintrarna.
Fick häromdagen ett tips om att Cypern är ett bra ställe att vistas på under vintern. Billigt och lagom varmt.
Så nu är det ett frö sått i min skalle... vad som händer visar sig!
Tjing!
torsdag 7 april 2011
Kunde ha varit en spökhistoria....
... om man inte upplevt slutet.
Det var en tidig morgon i april förra året. MYCKET tidig, vi pratar alltså gryning här.
Jag vaknade av att det slamrade som bara den i köket... först trodde jag att det var någon i huset som inte gått och lagt sig ännu så jag funderade inte så mycket.
När jag kom mer till sans hörde jag att det var vedspisen som var källan till slamret. Ljudet blev bara högre och högre och mer och mer intensivt.
Jag låg kvar i sängen och knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Inte för att jag var direkt rädd, men jag trodde att jag hörde galet, att jag drömde.
Vad i hela världen kan få det att slamra så i vedspisen??
Mellan varven blev det nästan lugnt, och jag hann nästan somna. Så tog oljudet fart igen och till slut bestämde jag mig för att masa mig upp ur sängen och kolla vad som hände.
Jag hann inte ens upp ur sängen förrän det smällde till i köksgolvet.
Då var jag ju bara tvungen att gå upp...
Först var det ingenting, men så när jag kom i köksdörren hörde jag ett vilt flaxande, samtidigt såg jag att sotluckan låg på golvet och ett svart spår av sot låg över köksgolvet.
Uppe på ett av skåpen satt en vettskrämd kaja och glodde på mig med sina blanka ögon. När jag rörde mig blev fågeln ännu räddare, flög emot köksfönstret, smällde in i rutan, vände och flög rakt genom huset och mot fönstren på andra sidan.
Vad jag gjorde?
Jag skrek rätt ut!
Upp ur sin säng och ut genom sin dörr kom Martin yrande som skjuten ur en kanon. Jag fick bara fram: "Kajjävel!!"
Snabb som en iller hittade Martin ett badlakan som han tog med sig till den änden av huset där kajan landat. Enkelt slängde han badlakanet över fågeln, som tvärstannade och blev alldeles stilla.
Jag öppnade båda fönstren på vid gavel. Martin lyckades manövrera badlakanet, med fågeln under, så det hamnade precis under fönstren.
Så lyfte han badlakanet och fågeln var ute och fri igen.
Sotluckan tejpades fast med silvertejp, alla ohändigas bästa vän, och har suttit hårt igentejpad sedan dess. Sotarn var här, men han tejpade ordentligt fast luckan igen.
Nu är kajorna tillbaka med nytt bo och nya ungar även denna vår.
Låt gudarna vaka över dem så de inte faller ner i skorstenen och inte hittar ut. Bevare både fåglarna... och mitt förstånd tack!
För fåglar är allt annat än favoriter i Majomammans bok.
Men nu vet ni.... hur det kan gå till i Diversehandeln, en tidig aprilmorgon. Å nog var det som ett yrväder den kajan dök in ska jag säga!
Kommer fler får jag hoppas att dom medför ett höganäskrus fyllt med nervlugnande!
Tjing!
Det var en tidig morgon i april förra året. MYCKET tidig, vi pratar alltså gryning här.
Jag vaknade av att det slamrade som bara den i köket... först trodde jag att det var någon i huset som inte gått och lagt sig ännu så jag funderade inte så mycket.
När jag kom mer till sans hörde jag att det var vedspisen som var källan till slamret. Ljudet blev bara högre och högre och mer och mer intensivt.
Jag låg kvar i sängen och knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Inte för att jag var direkt rädd, men jag trodde att jag hörde galet, att jag drömde.
Vad i hela världen kan få det att slamra så i vedspisen??
Mellan varven blev det nästan lugnt, och jag hann nästan somna. Så tog oljudet fart igen och till slut bestämde jag mig för att masa mig upp ur sängen och kolla vad som hände.
Jag hann inte ens upp ur sängen förrän det smällde till i köksgolvet.
Då var jag ju bara tvungen att gå upp...
Först var det ingenting, men så när jag kom i köksdörren hörde jag ett vilt flaxande, samtidigt såg jag att sotluckan låg på golvet och ett svart spår av sot låg över köksgolvet.
Uppe på ett av skåpen satt en vettskrämd kaja och glodde på mig med sina blanka ögon. När jag rörde mig blev fågeln ännu räddare, flög emot köksfönstret, smällde in i rutan, vände och flög rakt genom huset och mot fönstren på andra sidan.
Vad jag gjorde?
Jag skrek rätt ut!
Upp ur sin säng och ut genom sin dörr kom Martin yrande som skjuten ur en kanon. Jag fick bara fram: "Kajjävel!!"
Snabb som en iller hittade Martin ett badlakan som han tog med sig till den änden av huset där kajan landat. Enkelt slängde han badlakanet över fågeln, som tvärstannade och blev alldeles stilla.
Jag öppnade båda fönstren på vid gavel. Martin lyckades manövrera badlakanet, med fågeln under, så det hamnade precis under fönstren.
Så lyfte han badlakanet och fågeln var ute och fri igen.
Sotluckan tejpades fast med silvertejp, alla ohändigas bästa vän, och har suttit hårt igentejpad sedan dess. Sotarn var här, men han tejpade ordentligt fast luckan igen.
Nu är kajorna tillbaka med nytt bo och nya ungar även denna vår.
Låt gudarna vaka över dem så de inte faller ner i skorstenen och inte hittar ut. Bevare både fåglarna... och mitt förstånd tack!
För fåglar är allt annat än favoriter i Majomammans bok.
Men nu vet ni.... hur det kan gå till i Diversehandeln, en tidig aprilmorgon. Å nog var det som ett yrväder den kajan dök in ska jag säga!
Kommer fler får jag hoppas att dom medför ett höganäskrus fyllt med nervlugnande!
Tjing!
onsdag 6 april 2011
nääää inte vårtecken...
fast det är precis det jag ser.... Lite trött bara på alla våra medier som rapporterar om våren som om det vore något alldeles nytt påfund.
I och för sig har denna vinter varit en av de längsta, kallaste, snöigaste, gråaste, värsta vintrar jag någonsin upplevt, men inte tycker jag att det är särskilt underligt att snöeländet nu kommer att få ge vika för våren. För tänk... det händer varje år!
Just nu har konturerna och kontrasterna återvänt till omvärlden. Plötsligt ser jag hur tydligt trädens grenar avtecknar sig mot den blå himlen. Dikeskanterna visar också skarpa kontraster. Plogkanterna dras bakåt i en rasande takt och blottar den leriga jorden och det vissna fjolårsgräset.
På många ställen är kanten så rak att det ser ut som ett skolboksexempel på inlandsisens reträtt från landet.
Fåglarna invaderar också här och nu.
Dels har vi de eländiga, skrikande kajorna, som varje år envisas med att bygga bo i vår ena skorsten. Jag ber till alla gudar att ingen faller ner i vedspisen i år.
Det innebär att jag inte längre kan elda, för jag kan bara inte tåla tanken att jag kokar äggen i boet eller grillar fågelungar... så det får vara..
men nästa år.... då ska jag tokelda varenda dag så dom inte alls stannar till här.
Sen spanar jag hejvilt efter tussilago i alla dikeskanter efter vägen till jobbet. Trafikfarligt?? Om!! Men det kan vara värt lite vingel bara jag får se den första tussilagon för i år!
Ja bevare mig för detta. Vi kör ju oftast landsväg nuförtiden. Ingen trafik vare sig med eller mot. Möter vi 5 bilar på väg till jobbet brukar vi börja fundera på om det har brunnit i Kramfors.
Så det är tur att Timo är så bra på att köra bil. Ingen lek att ge sig in i stockholmstrafiken när man är van att vara ensam på vägen.... och t o m kunna spana efter tussilago.
Tjing!
I och för sig har denna vinter varit en av de längsta, kallaste, snöigaste, gråaste, värsta vintrar jag någonsin upplevt, men inte tycker jag att det är särskilt underligt att snöeländet nu kommer att få ge vika för våren. För tänk... det händer varje år!
Just nu har konturerna och kontrasterna återvänt till omvärlden. Plötsligt ser jag hur tydligt trädens grenar avtecknar sig mot den blå himlen. Dikeskanterna visar också skarpa kontraster. Plogkanterna dras bakåt i en rasande takt och blottar den leriga jorden och det vissna fjolårsgräset.
På många ställen är kanten så rak att det ser ut som ett skolboksexempel på inlandsisens reträtt från landet.
Fåglarna invaderar också här och nu.
Dels har vi de eländiga, skrikande kajorna, som varje år envisas med att bygga bo i vår ena skorsten. Jag ber till alla gudar att ingen faller ner i vedspisen i år.
Det innebär att jag inte längre kan elda, för jag kan bara inte tåla tanken att jag kokar äggen i boet eller grillar fågelungar... så det får vara..
men nästa år.... då ska jag tokelda varenda dag så dom inte alls stannar till här.
Sen spanar jag hejvilt efter tussilago i alla dikeskanter efter vägen till jobbet. Trafikfarligt?? Om!! Men det kan vara värt lite vingel bara jag får se den första tussilagon för i år!
Ja bevare mig för detta. Vi kör ju oftast landsväg nuförtiden. Ingen trafik vare sig med eller mot. Möter vi 5 bilar på väg till jobbet brukar vi börja fundera på om det har brunnit i Kramfors.
Så det är tur att Timo är så bra på att köra bil. Ingen lek att ge sig in i stockholmstrafiken när man är van att vara ensam på vägen.... och t o m kunna spana efter tussilago.
Tjing!
onsdag 30 mars 2011
Jag har tråååååkigt....
.. vilket är förödande för en rastlös själ.
Jag tappar inspiration och känsla, vill inte, vill inte, vill inte och oooorkar inte.
Fast det finns egentligen inget som hindrar mig.
Jag behöver bara något att se fram emot. Något som är roligt och för min skull eller hur jag ska uttrycka mig.
Det kommer väl... nu ska jag se om inspirationen räcker till ett glas eller två.
Tjingeling!
Jag tappar inspiration och känsla, vill inte, vill inte, vill inte och oooorkar inte.
Fast det finns egentligen inget som hindrar mig.
Jag behöver bara något att se fram emot. Något som är roligt och för min skull eller hur jag ska uttrycka mig.
Det kommer väl... nu ska jag se om inspirationen räcker till ett glas eller två.
Tjingeling!
tisdag 29 mars 2011
Lite trams dårå...
Snodde en lista från Tatiana... eller antog en utmaning... eller nåt...
1. Hur gammal är du om fem år? 50 nyss fyllda... förhoppligen har det varit en 7j*kla firande
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Katten
3. Hur lång är du? alldeles lagom... når jag inte hämtar jag sonen
4. Vilken är den senaste filmen du sett? På bio ? Harry Potter, 1:a delen av 7:e delen
5. Vem ringde du senast? Nån Janne på Lillemans Hus
6. Vem ringde dig senast? Martin
7. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Ja
8. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta sen 1962
9. När såg du senast din mamma? i lördags
10. Vilken ögonfärg har du? det beror på humör och ljus
11. När vaknade du i dag? har inte riktigt vaknat än om jag ska vara ärlig...
12. Vilken är din favoritjulsång? gillar inte jul
13. Vilken är din favoritplats? relaxen
14. Vilken plats föredrar du minst? dom platser jag inte föredrar undviker jag
15. Var tror du att du befinner dig om tio år? I livet
16. Vad skrämde dig om natten som barn? Eld, timmerbilar och stora, gula traktorer
17. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Timos skidskyttefunderingar
18. Hur stor är din säng? så pass att jag inte ramlar ur när jag vänder mig
19. Har du stationär eller bärbar dator? jag kan bära min dator, men den är rätt tung...
20. Sover du med eller utan kläder på dig? ja
21. Hur många kuddar har du i sängen? så många som jag vill ha...
22. Hur många landskap har du bott i? tror det är tre
23. Vilka städer har du bott i? Städer å städer sa Gustav Vasa.... Härnösand, är en stad- sen 1585, Enköping, räknas väl oxå som stad vad jag vet... sen har jag bott i byar oxå....
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota när jag är hemma, skor när jag är nånannanstans än hemma, strumpor är ett ont måste...
25. Är du social? Det sägs så...
26. Vilken är din favoritglass? svårt att svara på, beror lite på tillfället...
27. Vilken är din favoritefterrätt? Ren frukt eller choklaaaaad
28. Tycker du om kinamat? Det beror på vart jag äter den... en del restaturanger borde skämmas för att kalla
sin mat mat över huvudtaget...
29. Tycker du om kaffe? Japp
30. Vad dricker du till frukost? jag äter frukost, helst yoghurt eller fil
31. Sover du på någon särskild sida? tjaaa... oftast mot natt- å morronsidan
32. Kan du spela poker? nej, kortspel är uuuurtrist i alla former
33. Tycker du om att mysa/kela? jag är väl ingen katt heller??!!
34. Är du en beroende människa? skulle inte tro det!
35. Känner du någon med samma födelsedag som din? nääää... ensam i världen som fyller år på MIN födelsedag
36. Vill du ha barn? inga fler iaf... har de underbaraste två söner en mor kan önska
37. Kan du några andra språk än svenska? ja
38. Har du någonsin åkt ambulans? en enda gång med en sjuk son
39. Föredrar du havet eller en bassäng? Havet, bassänger ser tråkiga ut...
40. Vad spenderar du helst pengar på? livet
41. Äger du dyrbara smycken? tror jag inte
42. Vilket är ditt favoritprogram på tv? tv är bara för att somna fort
43. Kan du rulla med tungan? vet inte... men är en fena på att rulla hatt
44. Vem är den roligaste människan du känner? min systerson just nu
45. Sover du med gosedjur? men hallåååå....!!!
46. Vad har du för ringsignal? det låter bara, orka hålla på
47. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? det tror jag...
48. Vad har du närmast dig just nu som är rött? korken på mitt cerat
49. Flirtar du mycket? vet inte ens hur man gör
50. Kan du byta olja på bilen? varför skulle jag?
51. Har du fått fortkörningsböter någon gång? yes...
52. Vilken var den senaste boken du läste? Sommarmord, Mons Kallentoft
53. Läser du någon dagstidning? Allehanda
54. Prenumererar du på någon veckotidning? näää... sånt trams.... läser hos mamma istället
55. Dansar du i bilen? i bilen kör jag eller åker jag
56. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P4... då får jag veta vad som händer i min närmiljö =)
57. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? återigen... är jag en katt eller??
58. När var du i kyrkan senast? i december 2010
59. Vem var din favoritlärare på högstadiet? musikmagistern, som lät oss lyssna på skiiiivor =)
60. Hur länge har du campat som längst i ett tält? en vecka tror jag nog att jag överlevde i min gröna
ungdom... aldrig mer!
1. Hur gammal är du om fem år? 50 nyss fyllda... förhoppligen har det varit en 7j*kla firande
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Katten
3. Hur lång är du? alldeles lagom... når jag inte hämtar jag sonen
4. Vilken är den senaste filmen du sett? På bio ? Harry Potter, 1:a delen av 7:e delen
5. Vem ringde du senast? Nån Janne på Lillemans Hus
6. Vem ringde dig senast? Martin
7. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Ja
8. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta sen 1962
9. När såg du senast din mamma? i lördags
10. Vilken ögonfärg har du? det beror på humör och ljus
11. När vaknade du i dag? har inte riktigt vaknat än om jag ska vara ärlig...
12. Vilken är din favoritjulsång? gillar inte jul
13. Vilken är din favoritplats? relaxen
14. Vilken plats föredrar du minst? dom platser jag inte föredrar undviker jag
15. Var tror du att du befinner dig om tio år? I livet
16. Vad skrämde dig om natten som barn? Eld, timmerbilar och stora, gula traktorer
17. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Timos skidskyttefunderingar
18. Hur stor är din säng? så pass att jag inte ramlar ur när jag vänder mig
19. Har du stationär eller bärbar dator? jag kan bära min dator, men den är rätt tung...
20. Sover du med eller utan kläder på dig? ja
21. Hur många kuddar har du i sängen? så många som jag vill ha...
22. Hur många landskap har du bott i? tror det är tre
23. Vilka städer har du bott i? Städer å städer sa Gustav Vasa.... Härnösand, är en stad- sen 1585, Enköping, räknas väl oxå som stad vad jag vet... sen har jag bott i byar oxå....
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota när jag är hemma, skor när jag är nånannanstans än hemma, strumpor är ett ont måste...
25. Är du social? Det sägs så...
26. Vilken är din favoritglass? svårt att svara på, beror lite på tillfället...
27. Vilken är din favoritefterrätt? Ren frukt eller choklaaaaad
28. Tycker du om kinamat? Det beror på vart jag äter den... en del restaturanger borde skämmas för att kalla
sin mat mat över huvudtaget...
29. Tycker du om kaffe? Japp
30. Vad dricker du till frukost? jag äter frukost, helst yoghurt eller fil
31. Sover du på någon särskild sida? tjaaa... oftast mot natt- å morronsidan
32. Kan du spela poker? nej, kortspel är uuuurtrist i alla former
33. Tycker du om att mysa/kela? jag är väl ingen katt heller??!!
34. Är du en beroende människa? skulle inte tro det!
35. Känner du någon med samma födelsedag som din? nääää... ensam i världen som fyller år på MIN födelsedag
36. Vill du ha barn? inga fler iaf... har de underbaraste två söner en mor kan önska
37. Kan du några andra språk än svenska? ja
38. Har du någonsin åkt ambulans? en enda gång med en sjuk son
39. Föredrar du havet eller en bassäng? Havet, bassänger ser tråkiga ut...
40. Vad spenderar du helst pengar på? livet
41. Äger du dyrbara smycken? tror jag inte
42. Vilket är ditt favoritprogram på tv? tv är bara för att somna fort
43. Kan du rulla med tungan? vet inte... men är en fena på att rulla hatt
44. Vem är den roligaste människan du känner? min systerson just nu
45. Sover du med gosedjur? men hallåååå....!!!
46. Vad har du för ringsignal? det låter bara, orka hålla på
47. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? det tror jag...
48. Vad har du närmast dig just nu som är rött? korken på mitt cerat
49. Flirtar du mycket? vet inte ens hur man gör
50. Kan du byta olja på bilen? varför skulle jag?
51. Har du fått fortkörningsböter någon gång? yes...
52. Vilken var den senaste boken du läste? Sommarmord, Mons Kallentoft
53. Läser du någon dagstidning? Allehanda
54. Prenumererar du på någon veckotidning? näää... sånt trams.... läser hos mamma istället
55. Dansar du i bilen? i bilen kör jag eller åker jag
56. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P4... då får jag veta vad som händer i min närmiljö =)
57. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? återigen... är jag en katt eller??
58. När var du i kyrkan senast? i december 2010
59. Vem var din favoritlärare på högstadiet? musikmagistern, som lät oss lyssna på skiiiivor =)
60. Hur länge har du campat som längst i ett tält? en vecka tror jag nog att jag överlevde i min gröna
ungdom... aldrig mer!
måndag 28 mars 2011
What goes around...
Ja för så är det på nåt vis... det här med livet. Det man avslutar och gör klart, det stannar kvar där det en gång var.
Den verklighet som var min, som jag ändrat, lämnat och vandrat ifrån, den verkligheten fortsätter existera i en parallell eller tidigare existens.
Allt som jag avslutat ligger kvar som ett minne, som en dimma med en doft. Ibland är den doften unken och obehaglig, men lika ofta förnimmer jag oändligheten när jag andas in och blundar.
Emellanåt stannar förnimmelsen till, gör en reva och tillåter mig att se tillbaka genom tidslagren. Samtidigt öppnas vägen för minnenas aktörer att åter träda in på scenen.
Jag tillåter och våndas, lever och lär, låter mig brinna och återfödas... som en Fenixfågel reser jag mig ur askan.
Färgerna klarare, synen mer medveten och jag hörs och märks tydligare än innan.
Tydligheten är viktig som en motpol till det dimmiga dået.
Nuet är skarp som is skuret med kniv.
Sinnena märker och skärps. Aktar jag mig inte hugger dåtidens oavslutade cirklar mig i ryggen och klänger sig fast som ett utsvultet odjur.
Gör klart, gör frid. Förlåt och bli förlåten.
Endast universum ställer reglerna.
Återigen hamnar mitt mantra i glödande guld mitt i mitt sinne.
Kärlek råder.
Släpp inte upp rädslans fula troll utan att först låta kärlekens ljus översvämma sinnet, världen och mitt eget inre universum.
Först då kan jag sluta cirklarna och vandra uppåt. Upp i evinnerligheten bland väntande gudinnor.
Den verklighet som var min, som jag ändrat, lämnat och vandrat ifrån, den verkligheten fortsätter existera i en parallell eller tidigare existens.
Allt som jag avslutat ligger kvar som ett minne, som en dimma med en doft. Ibland är den doften unken och obehaglig, men lika ofta förnimmer jag oändligheten när jag andas in och blundar.
Emellanåt stannar förnimmelsen till, gör en reva och tillåter mig att se tillbaka genom tidslagren. Samtidigt öppnas vägen för minnenas aktörer att åter träda in på scenen.
Jag tillåter och våndas, lever och lär, låter mig brinna och återfödas... som en Fenixfågel reser jag mig ur askan.
Färgerna klarare, synen mer medveten och jag hörs och märks tydligare än innan.
Tydligheten är viktig som en motpol till det dimmiga dået.
Nuet är skarp som is skuret med kniv.
Sinnena märker och skärps. Aktar jag mig inte hugger dåtidens oavslutade cirklar mig i ryggen och klänger sig fast som ett utsvultet odjur.
Gör klart, gör frid. Förlåt och bli förlåten.
Endast universum ställer reglerna.
Återigen hamnar mitt mantra i glödande guld mitt i mitt sinne.
Kärlek råder.
Släpp inte upp rädslans fula troll utan att först låta kärlekens ljus översvämma sinnet, världen och mitt eget inre universum.
Först då kan jag sluta cirklarna och vandra uppåt. Upp i evinnerligheten bland väntande gudinnor.
torsdag 24 mars 2011
Elakhet, bitterhet och kärlek...
Inte svårt alls att välja vilken väg jag vill vandra.
Har delat ut min beskärda del av elakheter och bittra kommentarer. När jag var ung var jag gräsligt ego och översitteri var min hållning mot folk jag ansåg mindre vetande. Hemskt, jag vet!
Men det är lätt att döma andra när dom inte agerar som en själv. Jag är fullt medveten om vilken skitstövel jag har varit, och fortfarande är när spärrarna inte riktigt går i.
Då, på den tiden, hade jag som ingen koll på vad som var lämpligt och inte. Är det i positiv anda kallas det spontanitet och impulsivitet... eller brutal ärlighet.
Idag tycker jag att jag kunde vara både tanklös, elak och riktigt empatilös. En riktig egoist på vissa plan.
Visst brydde jag mig om andra människor, absolut, men jag dömde... hårt och skoningslöst.
När någon sa eller gjorde något som inte passade in i min verklighet- ja då var vederbörande en korkskalle och jag kunde säga saker som var riktigt elaka.
Även som ung var jag smart, alltså intelligent om man säger, och lärde mig fort nya saker.
(Det enda jag gått bet på är att spela gitarr, det har jag aldrig lyckats lära mig.
Sen att jag sjunger hellre än bra, det är nåt heeelt annat, för jag sjunger ändå när jag känner för det.)
Det var dock en parentes.
Fortfarande kan jag ibland känna att folk är sååå korkade ibland. Nu har jag åtminstone insikten att alla är vi olika och alla uttrycker vi oss olika.
Det behöver inte betyda att någon är korkad bara för att en person fäller en korkad kommentar.
Ett exempel från min gröna ungdom, jag var nog knappt torr bakom öronen vid detta tillfälle.
En av mina dåvarande bekanta, jag umgås inte längre med denna kvinna, ville så gärna bli mamma. När hon blivit gravid berättade hon för mig att "det ska ta 2 minuter innan det syns på stickan att man är gravid, å för mig syntes det redan efter en minut!!"
Tilläggas ska att hon var otroligt glad över sin graviditet.
Cyniska och överlägsna jag svarade då "sååå... innebär det att du är dubbelt så gravid som alla andra då??"
En extremt elak och onödig kommentar tycker jag idag! Då hade jag inte ens vett och verktyg till att stoppa den från att bli sagd.
Så många jag ber om ursäkt i och med detta blogginlägg!!
Ibland har mina elaka kommentarer varit helt medvetna och överlagda, men lika många gånger har jag släppt ut korkade och elaka kommentarer i ren tanklöshet.
För tanklös är jag fortfarande, bråttom har jag också fortfarande MEN jag har lärt mig att undvika att kommentera eller replikera i situationer där jag känner mig obekväm och där fel ord kan slinka ut på fel ställe.
Nuförtiden undviker jag också att vara i närheten av människor som jag inte är säker på min relation till. Jag litar på min intuition och hugger bara tillbaka om någon annan börjar, men då hugger jag snabbt och hårt som en kobra.
Ord är mitt favoritverktyg och mitt favoritvapen, så jag vårdar dem bättre med ökad ålder.
Nu föredrar jag att se människan som i grunden god. Alla människor har samma värde och alla gagnas av att leva i kärlek.
Låt den universella kärleken råda på jorden och sätt ljus på trollen som vårdar våra rädslor.
Då kan t o m en kaxpotta som jag få utrymme utan att slå knut på mig själv.
Jag väljer att gå den väg som lyser av kärlekens ljus. Ni som vandrar där tillsammans med mig vet att även jag har ett hjärta av guld.
Eller hur?
Har delat ut min beskärda del av elakheter och bittra kommentarer. När jag var ung var jag gräsligt ego och översitteri var min hållning mot folk jag ansåg mindre vetande. Hemskt, jag vet!
Men det är lätt att döma andra när dom inte agerar som en själv. Jag är fullt medveten om vilken skitstövel jag har varit, och fortfarande är när spärrarna inte riktigt går i.
Då, på den tiden, hade jag som ingen koll på vad som var lämpligt och inte. Är det i positiv anda kallas det spontanitet och impulsivitet... eller brutal ärlighet.
Idag tycker jag att jag kunde vara både tanklös, elak och riktigt empatilös. En riktig egoist på vissa plan.
Visst brydde jag mig om andra människor, absolut, men jag dömde... hårt och skoningslöst.
När någon sa eller gjorde något som inte passade in i min verklighet- ja då var vederbörande en korkskalle och jag kunde säga saker som var riktigt elaka.
Även som ung var jag smart, alltså intelligent om man säger, och lärde mig fort nya saker.
(Det enda jag gått bet på är att spela gitarr, det har jag aldrig lyckats lära mig.
Sen att jag sjunger hellre än bra, det är nåt heeelt annat, för jag sjunger ändå när jag känner för det.)
Det var dock en parentes.
Fortfarande kan jag ibland känna att folk är sååå korkade ibland. Nu har jag åtminstone insikten att alla är vi olika och alla uttrycker vi oss olika.
Det behöver inte betyda att någon är korkad bara för att en person fäller en korkad kommentar.
Ett exempel från min gröna ungdom, jag var nog knappt torr bakom öronen vid detta tillfälle.
En av mina dåvarande bekanta, jag umgås inte längre med denna kvinna, ville så gärna bli mamma. När hon blivit gravid berättade hon för mig att "det ska ta 2 minuter innan det syns på stickan att man är gravid, å för mig syntes det redan efter en minut!!"
Tilläggas ska att hon var otroligt glad över sin graviditet.
Cyniska och överlägsna jag svarade då "sååå... innebär det att du är dubbelt så gravid som alla andra då??"
En extremt elak och onödig kommentar tycker jag idag! Då hade jag inte ens vett och verktyg till att stoppa den från att bli sagd.
Så många jag ber om ursäkt i och med detta blogginlägg!!
Ibland har mina elaka kommentarer varit helt medvetna och överlagda, men lika många gånger har jag släppt ut korkade och elaka kommentarer i ren tanklöshet.
För tanklös är jag fortfarande, bråttom har jag också fortfarande MEN jag har lärt mig att undvika att kommentera eller replikera i situationer där jag känner mig obekväm och där fel ord kan slinka ut på fel ställe.
Nuförtiden undviker jag också att vara i närheten av människor som jag inte är säker på min relation till. Jag litar på min intuition och hugger bara tillbaka om någon annan börjar, men då hugger jag snabbt och hårt som en kobra.
Ord är mitt favoritverktyg och mitt favoritvapen, så jag vårdar dem bättre med ökad ålder.
Nu föredrar jag att se människan som i grunden god. Alla människor har samma värde och alla gagnas av att leva i kärlek.
Låt den universella kärleken råda på jorden och sätt ljus på trollen som vårdar våra rädslor.
Då kan t o m en kaxpotta som jag få utrymme utan att slå knut på mig själv.
Jag väljer att gå den väg som lyser av kärlekens ljus. Ni som vandrar där tillsammans med mig vet att även jag har ett hjärta av guld.
Eller hur?
måndag 21 mars 2011
Idag....
... börjar jag faktiskt att tro på att det kommer en vår. Ljuuuvligt varmkallt i luften. Solen skiner som en tok från en klarblå himmel och när jag blundar ser jag ingen snö nånstans.
Jag vet att vi har några veckor med berg-å-dal-bane-väder framför oss, men det gör inte så mycket. Det finns hopp och det är det som får mig att le.
Egentligen får jag ett otroligt längt efter att åka till fjällen såhär års, men det var många år sedan vi var där nu, och pallrar jag mig bara ut genom dörrn kan jag ju gräva ner mig i en snödriva på gården, "bädda" in där med liggunderlag och div. annat värmande, ta med mig en bra bok och tillbringa dagen i snödrivan. Tror att det är en rätt bra plan faktiskt.
Just nu har jag iaf en stol utplacerad i solen. Ska fixa lite kaffe, ta med mig en bra bok och en stor mugg hett kaffe ut och njuuuuta en stund!
Å på lördag kommer syrran å gullungarna!
Tjing!
Jag vet att vi har några veckor med berg-å-dal-bane-väder framför oss, men det gör inte så mycket. Det finns hopp och det är det som får mig att le.
Egentligen får jag ett otroligt längt efter att åka till fjällen såhär års, men det var många år sedan vi var där nu, och pallrar jag mig bara ut genom dörrn kan jag ju gräva ner mig i en snödriva på gården, "bädda" in där med liggunderlag och div. annat värmande, ta med mig en bra bok och tillbringa dagen i snödrivan. Tror att det är en rätt bra plan faktiskt.
Just nu har jag iaf en stol utplacerad i solen. Ska fixa lite kaffe, ta med mig en bra bok och en stor mugg hett kaffe ut och njuuuuta en stund!
Å på lördag kommer syrran å gullungarna!
Tjing!
torsdag 17 mars 2011
Att vara vuxen...
..passar nog inte mig så bra egentligen.
Jag har otroligt svårt att anpassa mig in i vuxenmallen. Fast jag förstår att jag borde...
Ibland saknar jag så innerligt den tiden när vi satt på fiket i timmar på lördagarna, bara för att "alla" var där och för att all planering för kvällen skedde där.
Snacka om att få en cola att räcka länge... en sipp lite då å då bara för att ingen skulle köra iväg oss.
Sen kvällarna när vi fixade till oss för att gå på disco... eller senare när vi gick ut på puben.... något mer vuxna i ålder, men fortfarande ursäktade när vi betedde oss som stoll....
Jag har så svårt att vara allvarlig och ordentlig, planera måltider och veckohandla, hålla vettiga rutiner och äta middag klockan 17 varje dag.
Inte gillar jag att känna att jag måste tjäna pengar, betala räkningar, tanka bilen, tänka efter först, prata vettigt, ha kloka lösningar på allt eller tycka att det är häääärligt med tidiga mornar.
Putsar fönster gör jag inte för att det är vår, utan för att fönster bli väldigt lortiga när man bor alldeles nära vägen, samma med städning, det görs för att det behövs, inte för att det ska se bra ut om någon skulle råka få för sig att komma hit på en fika.
Det händer förresten inte, för vi bor så långt från all ära och redbarhet.
Det är väl just det faktum att vi bor där vi bor som räddar mig.
För när ingen ser kan jag stolla mig bäst jag vill, spela hög musik och färga håret grönt om jag vill.
Jag ser nog hur "dom riktiga vuxna" rynkar på näsan åt mig när jag sitter på jobbet fnissar tillsammans med dom som är hälften så gamla som jag.
Jag ser nog hur "dom riktiga vuxna" himlar med ögonen när jag berättar att jag inte kommit i säng förrän det nästan dagats eftersom jag fastnat i nåt spel på datorn.
Jag märker nog hur "dom riktiga vuxna" suckar djupt när jag bubblar över i en skrattattack över något som jag ser eller hör.
För att inte tala om när jag babblar om mina galenskaper, blandar ihop och säger fel ord på fel ställe, eller när jag väljer att gå barfota genom stan bara för att jag kan.
Då skulle ni se reaktionerna hos " dom riktiga vuxna"!!
För det har jag kvar, mitt sinne för stollighet, mina barnsligheter och mina tokskratt. Tyvärr inte så ofta som förr som jag hittar anledningar att skratta tills jag tappar andan eller känner fnisset bubbla som en fontän från tårna och upp.
Men det är sån jag är. Egentligen.
Så nu skippar jag låtsaslivet som vuxen och stannar vid att vara den jag är.
Struntar fullständigt om det passar sig för en medelålders kvinna att göra eller vara som jag, det är bara för omgivningen att gilla läget.
Jag fungerar nämligen inte alls när jag är tråkig och har tråkigt. Livet är en lek och vi leker den bara en dag... åt gången.
Så hur i hela friden ska jag kunna tråka bort hela livet och bara förpassa lekandet och skrattandet till min lediga tid till semestern??
Helt omöjligt.
Tjing!
Jag har otroligt svårt att anpassa mig in i vuxenmallen. Fast jag förstår att jag borde...
Ibland saknar jag så innerligt den tiden när vi satt på fiket i timmar på lördagarna, bara för att "alla" var där och för att all planering för kvällen skedde där.
Snacka om att få en cola att räcka länge... en sipp lite då å då bara för att ingen skulle köra iväg oss.
Sen kvällarna när vi fixade till oss för att gå på disco... eller senare när vi gick ut på puben.... något mer vuxna i ålder, men fortfarande ursäktade när vi betedde oss som stoll....
Jag har så svårt att vara allvarlig och ordentlig, planera måltider och veckohandla, hålla vettiga rutiner och äta middag klockan 17 varje dag.
Inte gillar jag att känna att jag måste tjäna pengar, betala räkningar, tanka bilen, tänka efter först, prata vettigt, ha kloka lösningar på allt eller tycka att det är häääärligt med tidiga mornar.
Putsar fönster gör jag inte för att det är vår, utan för att fönster bli väldigt lortiga när man bor alldeles nära vägen, samma med städning, det görs för att det behövs, inte för att det ska se bra ut om någon skulle råka få för sig att komma hit på en fika.
Det händer förresten inte, för vi bor så långt från all ära och redbarhet.
Det är väl just det faktum att vi bor där vi bor som räddar mig.
För när ingen ser kan jag stolla mig bäst jag vill, spela hög musik och färga håret grönt om jag vill.
Jag ser nog hur "dom riktiga vuxna" rynkar på näsan åt mig när jag sitter på jobbet fnissar tillsammans med dom som är hälften så gamla som jag.
Jag ser nog hur "dom riktiga vuxna" himlar med ögonen när jag berättar att jag inte kommit i säng förrän det nästan dagats eftersom jag fastnat i nåt spel på datorn.
Jag märker nog hur "dom riktiga vuxna" suckar djupt när jag bubblar över i en skrattattack över något som jag ser eller hör.
För att inte tala om när jag babblar om mina galenskaper, blandar ihop och säger fel ord på fel ställe, eller när jag väljer att gå barfota genom stan bara för att jag kan.
Då skulle ni se reaktionerna hos " dom riktiga vuxna"!!
För det har jag kvar, mitt sinne för stollighet, mina barnsligheter och mina tokskratt. Tyvärr inte så ofta som förr som jag hittar anledningar att skratta tills jag tappar andan eller känner fnisset bubbla som en fontän från tårna och upp.
Men det är sån jag är. Egentligen.
Så nu skippar jag låtsaslivet som vuxen och stannar vid att vara den jag är.
Struntar fullständigt om det passar sig för en medelålders kvinna att göra eller vara som jag, det är bara för omgivningen att gilla läget.
Jag fungerar nämligen inte alls när jag är tråkig och har tråkigt. Livet är en lek och vi leker den bara en dag... åt gången.
Så hur i hela friden ska jag kunna tråka bort hela livet och bara förpassa lekandet och skrattandet till min lediga tid till semestern??
Helt omöjligt.
Tjing!
onsdag 16 mars 2011
Magisk måne
I natt öppnade jag fönstret. Luften, som rusade in i mina lungor vid varje andetag, var isande kall. Det var vid midnatt och natten låg som ett täcke över byn.
En liten lampa lyste i ett hus långt bort på andra sidan vattnet. I övrigt låg hela min omgivning i ett dunkelt ljus, dock inte totalt mörker.
Efter någon minut kom månen fram och lyste över snön.
Magiskt blått blev ljuset och världen utanför fick med ens annorlunda skuggor och dagrar.
För månljuset är inte ljus ändå. Det är som ett förtunnat mörker som hjälper mig att se och samtidigt sätter dunkelslöjor för mina ögon.
I månljuset döljs och avslöjas hemligheter. Jag låter mig förföras av magin och känner hur min själ förenas med månens strålar.
Tills jag fryser om fötterna och måste stänga fönstret. På andra sidan glasrutan är magin bruten.
En liten lampa lyste i ett hus långt bort på andra sidan vattnet. I övrigt låg hela min omgivning i ett dunkelt ljus, dock inte totalt mörker.
Efter någon minut kom månen fram och lyste över snön.
Magiskt blått blev ljuset och världen utanför fick med ens annorlunda skuggor och dagrar.
För månljuset är inte ljus ändå. Det är som ett förtunnat mörker som hjälper mig att se och samtidigt sätter dunkelslöjor för mina ögon.
I månljuset döljs och avslöjas hemligheter. Jag låter mig förföras av magin och känner hur min själ förenas med månens strålar.
Tills jag fryser om fötterna och måste stänga fönstret. På andra sidan glasrutan är magin bruten.
måndag 14 mars 2011
Apropå mig mitt och jag
eller hur jag ska uttrycka mig.
Svårt när man har tankar som snurrar i skallen som man inte får ut i ord. Jag försökte förklara för Timo häromdagen, och han förstod essensen, men vi kom inte fram till hur jag skulle kunna skriva ned det för att få det ur sinnet på ett vettigt sätt.
För, det ska jag betona nu, jag skriver min blogg för att rensa skallen. För det mesta anser jag att det är så otroligt klokt det jag skriver, att jag delar med mig via Facebook.
Därmed inte sagt att jag alltid är ute efter att skapa debatt.
Ibland provocerar jag, jag vet, så såna inlägg publicerar jag inte.
Det här är ett provokativt och lite jobbigt inlägg att skriva så jag anser inte att alla behöver läsa heller.
Jag vet inte ens hur jag ska skriva för att det ska bli rätt. Jag har stor tilltro till individens inneboende kraft. Däremot får jag allergiska besvär när någon framhäver sig själv på någon annans bekostnad. Jag blir arg och ledsen och allt på en gång, även om det inte är jag personligen som drabbas.
Blir otroligt illa berörd av "vi mot dom"-mentalitet, "vi som är si-eller-så är bättre än dom som är bu-eller-bä"-uttalanden och folk som förringar andra.
Extra illa är det när någon pratar rent strunt. Alltså hävdar en "sanning" som egentligen är egen åsikt.
Tyck vad du vill och stå för det, men hävda inte det som en allmän sanning, för då vänder jag på klacken och går.
Jag kommer inte nånsin att köpa att det är en sanning att man är bättre eller sämre beroende på hur man ser ut, vart man bor, vilken hudfärg man har eller vad man gillar att göra.
Tvärtom kan jag gå i försvar som värsta lejonhonan när jag genomskådar sådana försök. Det är inte alltid jag fattar det första gången jag hör det, men akta dig när det går upp för mig att du försöker köra med mig eller inplantera en ren bluff.
Jag gillar heller inte falskhet i någon form. Håll hellre truten än yttra något du inte menar.
För det har jag slutat gå på.
Jaja.... nu har jag fått ut lite ur skallen iaf... dags att försöka sig på att jobba en stund. Får se om förkylningen eller halstabletterna vinner kampen.
Svårt när man har tankar som snurrar i skallen som man inte får ut i ord. Jag försökte förklara för Timo häromdagen, och han förstod essensen, men vi kom inte fram till hur jag skulle kunna skriva ned det för att få det ur sinnet på ett vettigt sätt.
För, det ska jag betona nu, jag skriver min blogg för att rensa skallen. För det mesta anser jag att det är så otroligt klokt det jag skriver, att jag delar med mig via Facebook.
Därmed inte sagt att jag alltid är ute efter att skapa debatt.
Ibland provocerar jag, jag vet, så såna inlägg publicerar jag inte.
Det här är ett provokativt och lite jobbigt inlägg att skriva så jag anser inte att alla behöver läsa heller.
Jag vet inte ens hur jag ska skriva för att det ska bli rätt. Jag har stor tilltro till individens inneboende kraft. Däremot får jag allergiska besvär när någon framhäver sig själv på någon annans bekostnad. Jag blir arg och ledsen och allt på en gång, även om det inte är jag personligen som drabbas.
Blir otroligt illa berörd av "vi mot dom"-mentalitet, "vi som är si-eller-så är bättre än dom som är bu-eller-bä"-uttalanden och folk som förringar andra.
Extra illa är det när någon pratar rent strunt. Alltså hävdar en "sanning" som egentligen är egen åsikt.
Tyck vad du vill och stå för det, men hävda inte det som en allmän sanning, för då vänder jag på klacken och går.
Jag kommer inte nånsin att köpa att det är en sanning att man är bättre eller sämre beroende på hur man ser ut, vart man bor, vilken hudfärg man har eller vad man gillar att göra.
Tvärtom kan jag gå i försvar som värsta lejonhonan när jag genomskådar sådana försök. Det är inte alltid jag fattar det första gången jag hör det, men akta dig när det går upp för mig att du försöker köra med mig eller inplantera en ren bluff.
Jag gillar heller inte falskhet i någon form. Håll hellre truten än yttra något du inte menar.
För det har jag slutat gå på.
Jaja.... nu har jag fått ut lite ur skallen iaf... dags att försöka sig på att jobba en stund. Får se om förkylningen eller halstabletterna vinner kampen.
söndag 13 mars 2011
Problem i perspektiv
Ally McBeal... en smått neurotisk advokat i en tv-serie som visades i början av detta århundrade, fick en fråga av en kollega i ett avsnitt: "Ally, hur kommer det sig att dina problem alltid verkar vara större än alla andras?" Den nämnda karaktären spärrade upp sina runda ögon och svarade:" För att det är mina problem!"
Så kanske vi resonerar lite till mans när rubrikerna i tidningarna skriker ut: "Vann rätt låt?"
"Fiasko av svenskarna i VM!!" o s v
Samtidigt, i ett land på andra sidan jorden, dränks ett land av en jättevåg. Människor drunknar, fryser ihjäl eller blir så svårt skadade att dom inte överlever blodförlusten. Elektriciteten upphör att fungera, vägar spolas bort, hus rasar och ett hel stad i det närmaste utplånas på några minuter.
Många människor går omkring med en konstant oro för att det ska komma mer elände in i landet.
Och vi förfasas över att Björn Ferry inte tar stafettlaget till medalj.
Inte bara katastrofen i Japan hamnar i ett annorlunda perspektiv i våra sinnen. Det svälter ihjäl barn varje dag i den del av världen som inte får sin del av den kollektiva resurskakan. I västerlandet jublar plastikkirurger över människors fåfänga.
I många länder i vår värld har flertalet människor fullt upp med att se till att få mat för dagen.
I vårt land klappas läkarna på axeln för att dom kommit på en metod för att operera människor så att de inte ska äta ihjäl sig.
Jag kan fortsätta länge med denna problemjämförelse, men jag har fattat vinken. Det ger i alla fall mig perspektiv på problemen.
So what om det snöar fast det redan varit några soliga dagar.
So what om Eric Saade floppar i Eurovisionsschlagerfinalen.
So what vilket hockeylag som vinner Elitserien.
Men visst är det som Ally sa.... det som handlar om MIG är viktigast.
Tjing!
Så kanske vi resonerar lite till mans när rubrikerna i tidningarna skriker ut: "Vann rätt låt?"
"Fiasko av svenskarna i VM!!" o s v
Samtidigt, i ett land på andra sidan jorden, dränks ett land av en jättevåg. Människor drunknar, fryser ihjäl eller blir så svårt skadade att dom inte överlever blodförlusten. Elektriciteten upphör att fungera, vägar spolas bort, hus rasar och ett hel stad i det närmaste utplånas på några minuter.
Många människor går omkring med en konstant oro för att det ska komma mer elände in i landet.
Och vi förfasas över att Björn Ferry inte tar stafettlaget till medalj.
Inte bara katastrofen i Japan hamnar i ett annorlunda perspektiv i våra sinnen. Det svälter ihjäl barn varje dag i den del av världen som inte får sin del av den kollektiva resurskakan. I västerlandet jublar plastikkirurger över människors fåfänga.
I många länder i vår värld har flertalet människor fullt upp med att se till att få mat för dagen.
I vårt land klappas läkarna på axeln för att dom kommit på en metod för att operera människor så att de inte ska äta ihjäl sig.
Jag kan fortsätta länge med denna problemjämförelse, men jag har fattat vinken. Det ger i alla fall mig perspektiv på problemen.
So what om det snöar fast det redan varit några soliga dagar.
So what om Eric Saade floppar i Eurovisionsschlagerfinalen.
So what vilket hockeylag som vinner Elitserien.
Men visst är det som Ally sa.... det som handlar om MIG är viktigast.
Tjing!
tisdag 8 mars 2011
STÄDNING!!!
Av både hus och sinne.
Min pappas moster, som jag älskade högt, hade en skylt i sitt kök: "Bättre lite skit i hörnorna än ett rent helvete!"
Till en viss del håller jag med om det.
Dock har jag med ökande ålder och livsinsikt börjat förstå det här med att städa. Alltså, jag menar inte sån vanlig städning med dammsugning, dammande, golvtorkning å så, utan verkligen städa.
Jag behöver städa fysiskt när jag är ostädad i sinnet. För att kunna sortera ut och prioritera mentalt så behöver jag ordna tillvaron även i verkligheten.
Det går inte längre att stänga dörren och vänta eller blunda.
Nu är tiden kommen för att sanera, vädra ut och verkligen se till att blotta grunden.
Vi började i vårt stora kallskafferi idag, sonen och jag. Bort med allt skräp som vi samlat där sedan vi flyttade hit, och fullt fokus på en fungerande ordning.
Av bara farten blev det ordning i lilla skafferiet också.
Välbehövligt minsann!
Den lilla åtgärden gör att jag känner mig laddad för utbildning på jobbet i morgon och två dagar till.
Nästa stora röjning blir i källaren. Bara snön har försvunnit så vi kan gå via källaringången så ska det röjas, eldas och fixas. Timo ska fixa skador i väggarna och få ordning i pannrummet.
Martin ska sälja moped och Jonas och jag ska elda. Allt gammalt skräp ska bort även där.
Möbler och annat som inte längre håller måttet, skickar vi med grovsophämtningen i maj.
Sedan lär det försvinna lite prylar till Martin bara han får möjlighet att flytta till egen lägenhet.
Pappa ska komma hit och hjälpa oss att lägga nya golv i hallarna lite senare i vår.
Vi ska flytta om lite i dartlokalen och sedan lär det kännas som om huset är mer funktionellt efter våra behov.
Det tar ju lite tid innan man fattar hur man vill ha saker och ting.
Nu vet jag.... ordning i skallen är det bästa!
Tjingeling!
Min pappas moster, som jag älskade högt, hade en skylt i sitt kök: "Bättre lite skit i hörnorna än ett rent helvete!"
Till en viss del håller jag med om det.
Dock har jag med ökande ålder och livsinsikt börjat förstå det här med att städa. Alltså, jag menar inte sån vanlig städning med dammsugning, dammande, golvtorkning å så, utan verkligen städa.
Jag behöver städa fysiskt när jag är ostädad i sinnet. För att kunna sortera ut och prioritera mentalt så behöver jag ordna tillvaron även i verkligheten.
Det går inte längre att stänga dörren och vänta eller blunda.
Nu är tiden kommen för att sanera, vädra ut och verkligen se till att blotta grunden.
Vi började i vårt stora kallskafferi idag, sonen och jag. Bort med allt skräp som vi samlat där sedan vi flyttade hit, och fullt fokus på en fungerande ordning.
Av bara farten blev det ordning i lilla skafferiet också.
Välbehövligt minsann!
Den lilla åtgärden gör att jag känner mig laddad för utbildning på jobbet i morgon och två dagar till.
Nästa stora röjning blir i källaren. Bara snön har försvunnit så vi kan gå via källaringången så ska det röjas, eldas och fixas. Timo ska fixa skador i väggarna och få ordning i pannrummet.
Martin ska sälja moped och Jonas och jag ska elda. Allt gammalt skräp ska bort även där.
Möbler och annat som inte längre håller måttet, skickar vi med grovsophämtningen i maj.
Sedan lär det försvinna lite prylar till Martin bara han får möjlighet att flytta till egen lägenhet.
Pappa ska komma hit och hjälpa oss att lägga nya golv i hallarna lite senare i vår.
Vi ska flytta om lite i dartlokalen och sedan lär det kännas som om huset är mer funktionellt efter våra behov.
Det tar ju lite tid innan man fattar hur man vill ha saker och ting.
Nu vet jag.... ordning i skallen är det bästa!
Tjingeling!
söndag 6 mars 2011
En j**vla lista...
....för att citera gullhönan T.
Den här är inte stulen eller kopierad utan plockad ur sinnet och själen, just här och nu...
Jag vill:
åka till Helsingfors, en underbar stad...
att det ska vara sommar,
känna solen steka huden,
vara snygg,
njuta av livet,
att hela familjen ska uppleva livet- lääänge,
njuta av solen,
åka till Paris,
dela en varsin flaska champagne med någon som gillar champagne lika mycket som jag,
gå på en Hammarbymatch på Söderstadion,
spela dartcup å vinna allt,
åka till Åbo,
förstå dåtiden,
leva i nuet,
uppleva framtiden,
se magin,
träffa gamla vänner,
ha en stooooor fest för att fira... allt,
se snygg ut,
att folk ska förstå att jag bara är elak ibland,
att alla våra barn ska njuta av livet... läääänge...
se vitsipporna blomma,
se tranorna landa på lägdorna
Okej då... jag vill INTE:
att det ska vara vinter längre,
frysa,
känna mig less,
vara uttråkad,
vara utanför,
bli mainstream,
vara som alla andra,
se Solsidan eller Småstadsliv,
fastna i mönster,
ha trååååååkigt,
ha rutiner bara för att ha rutiner,
känna mig bunden av tider,
falla i "normalfällan",
bli tråååååkig...
vaddårå??
Den här är inte stulen eller kopierad utan plockad ur sinnet och själen, just här och nu...
Jag vill:
åka till Helsingfors, en underbar stad...
att det ska vara sommar,
känna solen steka huden,
vara snygg,
njuta av livet,
att hela familjen ska uppleva livet- lääänge,
njuta av solen,
åka till Paris,
dela en varsin flaska champagne med någon som gillar champagne lika mycket som jag,
gå på en Hammarbymatch på Söderstadion,
spela dartcup å vinna allt,
åka till Åbo,
förstå dåtiden,
leva i nuet,
uppleva framtiden,
se magin,
träffa gamla vänner,
ha en stooooor fest för att fira... allt,
se snygg ut,
att folk ska förstå att jag bara är elak ibland,
att alla våra barn ska njuta av livet... läääänge...
se vitsipporna blomma,
se tranorna landa på lägdorna
Okej då... jag vill INTE:
att det ska vara vinter längre,
frysa,
känna mig less,
vara uttråkad,
vara utanför,
bli mainstream,
vara som alla andra,
se Solsidan eller Småstadsliv,
fastna i mönster,
ha trååååååkigt,
ha rutiner bara för att ha rutiner,
känna mig bunden av tider,
falla i "normalfällan",
bli tråååååkig...
vaddårå??
Tycker inte som alla andra...
ibland. Det märks ju när man pratar med folk privat liksom. För när jag jobbar så tycker jag inte så mycket, eller jo, ibland där med, men då handlar det bara om jobbtyckande, inte vad jag själv tycker.
Det kan ibland vara belastande att märka att jag inte tycker som alla andra om folk å fä, väder å vind, tv-serier å annat trivialt. Men jag lovar att jag inte ska tjata på någon annan att försöka förstå varför jag tycker som jag tycker eller, ve och fasa värsta tänket, försöka få någon annan att tycka som jag.
Jag säger ofta vad jag tycker och tänker, dock är det inte alltid jag utvecklar varför.
Så det vore himla skönt om folk bara kunde gilla läget och acceptera att jag tycker som jag tycker å att jag gör som jag gör.
Det är inte ofta jag uttrycker negativt tyckande eller tänkande... inte nu längre.... när jag var ung så var jag mycket mer dömande i mina uttalanden, rätt respektlös för andras varande och tyckande.
Skulle det vara så att det handlar om att jag inte tycker om en person, så väljer jag helt enkelt att undvika den personen. För problemet ligger ju hos mig, inte hos någon annan.
Jag tänker fortsätta tycka att sommar kunde vara året runt, att skolsystemet i det här landet är föråldrat och kränkande mot ALLA som inte passar in i "normalnormen", att livet är en berg-och-dalbana och att kärlek äger!
Jag tänker dessutom fortsätta reagera och agera när det inte passar mig, det betyder inte alla behöver anpassa sig efter mig.
Jag gillar dessutom inte när förutsättningarna förändras fast utfallet förväntas bli detsamma och jag har svårt att anpassa mina reaktioner när jag blir besviken.
Dessutom börjar jag bli gammal, så när jag skriver så blandar jag ihop bokstäverna på tangentbordet och skriver i fel ordning ibland.
Sådeså!
Det kan ibland vara belastande att märka att jag inte tycker som alla andra om folk å fä, väder å vind, tv-serier å annat trivialt. Men jag lovar att jag inte ska tjata på någon annan att försöka förstå varför jag tycker som jag tycker eller, ve och fasa värsta tänket, försöka få någon annan att tycka som jag.
Jag säger ofta vad jag tycker och tänker, dock är det inte alltid jag utvecklar varför.
Så det vore himla skönt om folk bara kunde gilla läget och acceptera att jag tycker som jag tycker å att jag gör som jag gör.
Det är inte ofta jag uttrycker negativt tyckande eller tänkande... inte nu längre.... när jag var ung så var jag mycket mer dömande i mina uttalanden, rätt respektlös för andras varande och tyckande.
Skulle det vara så att det handlar om att jag inte tycker om en person, så väljer jag helt enkelt att undvika den personen. För problemet ligger ju hos mig, inte hos någon annan.
Jag tänker fortsätta tycka att sommar kunde vara året runt, att skolsystemet i det här landet är föråldrat och kränkande mot ALLA som inte passar in i "normalnormen", att livet är en berg-och-dalbana och att kärlek äger!
Jag tänker dessutom fortsätta reagera och agera när det inte passar mig, det betyder inte alla behöver anpassa sig efter mig.
Jag gillar dessutom inte när förutsättningarna förändras fast utfallet förväntas bli detsamma och jag har svårt att anpassa mina reaktioner när jag blir besviken.
Dessutom börjar jag bli gammal, så när jag skriver så blandar jag ihop bokstäverna på tangentbordet och skriver i fel ordning ibland.
Sådeså!
måndag 28 februari 2011
En solstänkt måndag....
...sista dagen i februari.
Darlingen fyller år och vi jobbar kväll... så precis som när jag fyllde år, blir det inte mycket till firande. Men lite uppvaktad blir han ändå.
Bonusdottern är här och ger guldkant till födelsedagen också.
Dessutom är det VARMT! Både inne och ute... helt underbart att känna solen värma huden när man går ut... sånt gillar jag.
Det bubblar inuti likt en sockerdricksflaska som lämnats på brostenen i solskenet... till slut bubblar det över och sprider sig som en fnitterflod i sinnet.
Ljuvligt känns det i huvet att fatta att det faktiskt blir vår även detta år. Efter den värsta vargavintern jag någonsin upplevt så kan t o m jag ana en känsla av värme och sol.
Jag är beredd på slasket och dom iskalla nätterna. Jag inser att det fortfarande kan snöa flera dygn i sträck. Men det gör ingenting. För jag vet att året är på väg åt rätt håll. Jag formligen älskar vårvinter, vår och sommar. Enbart för ljuset och värmen. Myggorna, knotten och flugeländena står jag ut med bara för att det är varmt, varmt, varmt!
Tjingeling!
Darlingen fyller år och vi jobbar kväll... så precis som när jag fyllde år, blir det inte mycket till firande. Men lite uppvaktad blir han ändå.
Bonusdottern är här och ger guldkant till födelsedagen också.
Dessutom är det VARMT! Både inne och ute... helt underbart att känna solen värma huden när man går ut... sånt gillar jag.
Det bubblar inuti likt en sockerdricksflaska som lämnats på brostenen i solskenet... till slut bubblar det över och sprider sig som en fnitterflod i sinnet.
Ljuvligt känns det i huvet att fatta att det faktiskt blir vår även detta år. Efter den värsta vargavintern jag någonsin upplevt så kan t o m jag ana en känsla av värme och sol.
Jag är beredd på slasket och dom iskalla nätterna. Jag inser att det fortfarande kan snöa flera dygn i sträck. Men det gör ingenting. För jag vet att året är på väg åt rätt håll. Jag formligen älskar vårvinter, vår och sommar. Enbart för ljuset och värmen. Myggorna, knotten och flugeländena står jag ut med bara för att det är varmt, varmt, varmt!
Tjingeling!
onsdag 23 februari 2011
Fenomen i min omvärld...
Många dagar har jag levt på denna planet. I många olika hus har jag bott... jag kan dock villigt erkänna att jag inte nånsin tidigare haft glödlampor som en evigt noterad rad på inköpslistan för veckohandling (nej... jag veckohandlar inte varje vecka... men när jag handlar så köper jag nästan alltid glödlampor, så jag tyckte det såg bra ut att skriva sådär. Ni kanske t o m får en bild av mig som organiserad och ordnad... det vore nåt det.!)
Det går sönder glödlampor i en hastighet som är helt otrolig!
Iofs ska erkännas att de ställen där vi har lågenergilampor har ett liiite längre intervall för byte. Dock skiljer sig detta från plats till plats i huset. I vissa armaturer (ja... jag var gift med en elektriker i mitt förra liv så jag svänger mig med lite facktermer mellan varven) går glödlamporna typ varannan vecka, medans det på andra ställen lyser å lyser och vi inte har bytt en lampa på alla fyra år vi har bott här...
Ni kan fråga min granne, hon upplever samma fenomen. Dock är hon lite mer organiserad än jag så hon började t o m föra listor över hur många lampor som pajade och med vilket intervall. Risken finns att hon har lessnat, för det finns ingen logik i det...
Sedan detta när man pratar med folk. Jag ringer någon och min första fråga är: "Vart är du?" och min andra fråga är"Kan du prata en stund?"
Annat var det förr. Ringde man någon visste man att dom var hemma om dom svarade.
Tänk att man varken kunde ringa och meddela eller lägga ut på facebook hur långt man kommit när man var på resa. Bara en sån sak!
Jag pratade med mina föräldrar om det häromdan. Min syster åkte iväg på tågluffning när hon var 16. Då fanns minsann inga mobiltelefoner, inga telefoner på tågen, inget Internet och ett vykort tog lika lång tid som idag på sig för att nå sin adressat. Då hann ju den, som varit på resa, nästan hem innan kortet kom.
Att alltid vara tillgänglig, att alltid vara nåbar... jag tror att det har sitt pris i slutänden.
Jag har en plan att jag ska ha en dag i veckan när jag inte svarar i mobilen och inte kopplar upp mig på facebook. Om jag klarar det? Vet inte... jag kan ju missa nåt gardinbyte, förlovning, bröllop, barnafödsel, matlagning eller äktenskapligt gruff någonstans i världen.
Hur som haver... bara iskylan släpper och våren gör inträde i min omvärld och min själ ska ni se att jag är rätt trevlig och behaglig att umgås med!
Tjing!
Det går sönder glödlampor i en hastighet som är helt otrolig!
Iofs ska erkännas att de ställen där vi har lågenergilampor har ett liiite längre intervall för byte. Dock skiljer sig detta från plats till plats i huset. I vissa armaturer (ja... jag var gift med en elektriker i mitt förra liv så jag svänger mig med lite facktermer mellan varven) går glödlamporna typ varannan vecka, medans det på andra ställen lyser å lyser och vi inte har bytt en lampa på alla fyra år vi har bott här...
Ni kan fråga min granne, hon upplever samma fenomen. Dock är hon lite mer organiserad än jag så hon började t o m föra listor över hur många lampor som pajade och med vilket intervall. Risken finns att hon har lessnat, för det finns ingen logik i det...
Sedan detta när man pratar med folk. Jag ringer någon och min första fråga är: "Vart är du?" och min andra fråga är"Kan du prata en stund?"
Annat var det förr. Ringde man någon visste man att dom var hemma om dom svarade.
Tänk att man varken kunde ringa och meddela eller lägga ut på facebook hur långt man kommit när man var på resa. Bara en sån sak!
Jag pratade med mina föräldrar om det häromdan. Min syster åkte iväg på tågluffning när hon var 16. Då fanns minsann inga mobiltelefoner, inga telefoner på tågen, inget Internet och ett vykort tog lika lång tid som idag på sig för att nå sin adressat. Då hann ju den, som varit på resa, nästan hem innan kortet kom.
Att alltid vara tillgänglig, att alltid vara nåbar... jag tror att det har sitt pris i slutänden.
Jag har en plan att jag ska ha en dag i veckan när jag inte svarar i mobilen och inte kopplar upp mig på facebook. Om jag klarar det? Vet inte... jag kan ju missa nåt gardinbyte, förlovning, bröllop, barnafödsel, matlagning eller äktenskapligt gruff någonstans i världen.
Hur som haver... bara iskylan släpper och våren gör inträde i min omvärld och min själ ska ni se att jag är rätt trevlig och behaglig att umgås med!
Tjing!
måndag 21 februari 2011
Så otroligt fantastiskt j***a less...
på vinter nu så jag tror att jag blir galen! Det är kallt, kallt, kallt.... å blir det bara ett uns mindre kallt... så snöar det.
Jag ger upp... det är som ingen vits. Funderar allvarligt på att sätta mig i ett hörn och bara vänta. Och att vänta är jag INTE bra på...
Till på köpet går allt sönder, min mobil- krasch i golvet, sprucken display, närmaste butik finns i Sundsvall. Gissa hur stor suck det blev när jag konstaterade det. Köp inte en mobiltelefon på ett bekvämt ställe. Krångla hellre till det, för då är det nära till service.
Yngste sonens mobil- nån knapp som bara lossnade idag när han satt rakt upp och ner och bara skulle kolla vad klockan var.
Är det meningen att en mobil inte ska hålla mer än 1½ år??
Tokig blir man!!
Till på köpet har min bil börjat vägra samarbeta. Kan det bero på att den snart är färdigbetald och börjar känna sig för enkel och lättsam för mig?
Jag vet inte... jag säger ju det..
Jag ger upp.
Sen är jag idag extremt tråkig och ful. Inga bra kläder har jag heller, antagligen för att jag är för fet för kläder och borde helt enkelt skaffa ett tält som jag bara klipper hål för huvud, armar och ben. Snacka One-Piece!!!
Sålt bra har jag dock gjort idag. Fast "bara" bilförsäkringar. Det räknas ju som inte. Nej, villa- och fritidshusförsäkringar ska det helst vara. Men vad gör man??
Inte ens en vanlig sketen hemförsäkring har jag fått iväg. Men som sagt, fem bilförsäkringar... och två larm... inte att förglömma.
Så lite bra är jag kanske ändå...
Under allt det fula, gråa, tråkiga...
Skitvinter!
Jag ger upp... det är som ingen vits. Funderar allvarligt på att sätta mig i ett hörn och bara vänta. Och att vänta är jag INTE bra på...
Till på köpet går allt sönder, min mobil- krasch i golvet, sprucken display, närmaste butik finns i Sundsvall. Gissa hur stor suck det blev när jag konstaterade det. Köp inte en mobiltelefon på ett bekvämt ställe. Krångla hellre till det, för då är det nära till service.
Yngste sonens mobil- nån knapp som bara lossnade idag när han satt rakt upp och ner och bara skulle kolla vad klockan var.
Är det meningen att en mobil inte ska hålla mer än 1½ år??
Tokig blir man!!
Till på köpet har min bil börjat vägra samarbeta. Kan det bero på att den snart är färdigbetald och börjar känna sig för enkel och lättsam för mig?
Jag vet inte... jag säger ju det..
Jag ger upp.
Sen är jag idag extremt tråkig och ful. Inga bra kläder har jag heller, antagligen för att jag är för fet för kläder och borde helt enkelt skaffa ett tält som jag bara klipper hål för huvud, armar och ben. Snacka One-Piece!!!
Sålt bra har jag dock gjort idag. Fast "bara" bilförsäkringar. Det räknas ju som inte. Nej, villa- och fritidshusförsäkringar ska det helst vara. Men vad gör man??
Inte ens en vanlig sketen hemförsäkring har jag fått iväg. Men som sagt, fem bilförsäkringar... och två larm... inte att förglömma.
Så lite bra är jag kanske ändå...
Under allt det fula, gråa, tråkiga...
Skitvinter!
måndag 14 februari 2011
En känsla av utanförskap....
Kanske skapar jag/vi det själva, eller så är det bara en osann känsla. Men mer och mer känner jag att det inte är för mig, eller för oss. Att vi är, om inte helt utanför vanligheten, iaf en vild och markerad kontrast.
Jo jag vet att vi ser ut som och uppför oss som alla andra.... typ... lite fetare än genomsnittet kanske.
Jag inser dock att genomsnitt och lagom och vanlig inte riktigt är min bana. Och därmed inte heller min familjs bana. Dom är ju med meeeej!
Alltså jag menar såhär... nu pratar jag om mig, så får ni förstå att det inte förekommer någon som helst konflikt inom vår familj om detta, utan vi är alla likadana.
Jag gillar inte jul... eller jo, julen med alla lediga dagar, alla flinande vänliga människor, det storgillar jag. Jag gillar också att ta vara på möjligheten att umgås med mina nära och kära då det inte är någon som jobbar, sjunger i kör, är på simskola, barngympa, raidar, är på sammanträden eller måste en massa.
Det gillar jag skarpt.
Men hysterin kring julgardiner, julpynt, tomtegalningar, julklappsköp, julmatsrecept och alla andra måsten... det totaldissar jag. Våran jul är annorlunda.
Jag gillar heller inte att gå i affärer. Har inte nånsin varit en sån Vi-åker-å-shoppar-väninna. Blir galen om jag ska handla och vet att jag har folk som väntar. De enda jag klarar av att ha med mig i någon som helst butik, förutom min närmaste familj, är syrran och mamma. För då kan jag lalla iväg på egen hand när jag känner att jag behöver det. Klarar inte av att gå runt när alla ska göra samma saker... det ger mig ordentliga rysningar.
Jag gillar heller inte kommersiella jippon som t ex Alla-hjärtans-Dag. Alltså, jag älskar och gillar lika mycket en onsdag i april som 14:e februari. Men visst.. det är ju bra för förvirrade själar att kunna hänga upp detta med att ge uppskattning till en annan människa, eller visa omvärlden hur många pussar man får i tidningen, på en enda dag.
Läste i nån blaska att det på vissa gymnasieskolor har uppstått ett slags firande där man ger varandra rosor på den här dagen. Tur att inte det fanns när jag var tonåring... jag hade fått vara hemma den dan för att undvika förnedringen att vara den som inga blommor fick.
För jag var annorlunda då med. Ingen snygg å poppis tjej direkt. Men det spelar ingen roll idag, för jag är jag.
Men tänk alla stackars elever som INTE får någon ros idag... ujj.... tråååkigt!
Sen detta med tider och mat och sånt. Middag avnjuts med fördel runt 19 en vardagskväll, om vi nu inte jobbar kväll, för då serveras maten tidigast 22.
Men det funkar för oss. Allt förskjuts liksom.
Jag är heller ingen vanlig turist. Inte ens nu, när det är massor med minusgrader, längtar jag efter att spendera en massa tusenlappar på en resa. Nä, bökigt och besvärligt sånt.
Däremot pratar vi då och då om att lämna det här landet när alla ungar vuxit upp och står på egna ben. Vad håller oss egentligen kvar här?
Gränserna? Ja jo... men det finns ju kommunikationer även utanför Sverige.
Så, jag/vi är inte särskilt main stream någon av oss. Skulle heller inte falla mig in att bli det. Självklart anpassar jag mig efter andra när situationen så kräver.
Men själen är fri!
Jo jag vet att vi ser ut som och uppför oss som alla andra.... typ... lite fetare än genomsnittet kanske.
Jag inser dock att genomsnitt och lagom och vanlig inte riktigt är min bana. Och därmed inte heller min familjs bana. Dom är ju med meeeej!
Alltså jag menar såhär... nu pratar jag om mig, så får ni förstå att det inte förekommer någon som helst konflikt inom vår familj om detta, utan vi är alla likadana.
Jag gillar inte jul... eller jo, julen med alla lediga dagar, alla flinande vänliga människor, det storgillar jag. Jag gillar också att ta vara på möjligheten att umgås med mina nära och kära då det inte är någon som jobbar, sjunger i kör, är på simskola, barngympa, raidar, är på sammanträden eller måste en massa.
Det gillar jag skarpt.
Men hysterin kring julgardiner, julpynt, tomtegalningar, julklappsköp, julmatsrecept och alla andra måsten... det totaldissar jag. Våran jul är annorlunda.
Jag gillar heller inte att gå i affärer. Har inte nånsin varit en sån Vi-åker-å-shoppar-väninna. Blir galen om jag ska handla och vet att jag har folk som väntar. De enda jag klarar av att ha med mig i någon som helst butik, förutom min närmaste familj, är syrran och mamma. För då kan jag lalla iväg på egen hand när jag känner att jag behöver det. Klarar inte av att gå runt när alla ska göra samma saker... det ger mig ordentliga rysningar.
Jag gillar heller inte kommersiella jippon som t ex Alla-hjärtans-Dag. Alltså, jag älskar och gillar lika mycket en onsdag i april som 14:e februari. Men visst.. det är ju bra för förvirrade själar att kunna hänga upp detta med att ge uppskattning till en annan människa, eller visa omvärlden hur många pussar man får i tidningen, på en enda dag.
Läste i nån blaska att det på vissa gymnasieskolor har uppstått ett slags firande där man ger varandra rosor på den här dagen. Tur att inte det fanns när jag var tonåring... jag hade fått vara hemma den dan för att undvika förnedringen att vara den som inga blommor fick.
För jag var annorlunda då med. Ingen snygg å poppis tjej direkt. Men det spelar ingen roll idag, för jag är jag.
Men tänk alla stackars elever som INTE får någon ros idag... ujj.... tråååkigt!
Sen detta med tider och mat och sånt. Middag avnjuts med fördel runt 19 en vardagskväll, om vi nu inte jobbar kväll, för då serveras maten tidigast 22.
Men det funkar för oss. Allt förskjuts liksom.
Jag är heller ingen vanlig turist. Inte ens nu, när det är massor med minusgrader, längtar jag efter att spendera en massa tusenlappar på en resa. Nä, bökigt och besvärligt sånt.
Däremot pratar vi då och då om att lämna det här landet när alla ungar vuxit upp och står på egna ben. Vad håller oss egentligen kvar här?
Gränserna? Ja jo... men det finns ju kommunikationer även utanför Sverige.
Så, jag/vi är inte särskilt main stream någon av oss. Skulle heller inte falla mig in att bli det. Självklart anpassar jag mig efter andra när situationen så kräver.
Men själen är fri!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)