Jag är en riktig kräsenloppa....

och min stackars man har det inte lätt när han ska försöka hänga med i svängarna på vad som är möjligt och inte.
Nu pratar jag alltså om sånt man äter och dricker, inget annat, men det är tillräckligt mycket där som gör att mannen i mitt liv har mycket att hålla reda på.

Jag är oerhört kräsen på mat. Viss mat går absolut inte att äta, och all mat ska jag vara inspirerad och känna för för att jag ska kunna njuta av måltiden.
Jag skulle kunna leva på bröd i olika former, men det skulle ju inte vara så bra för min egen form om man säger så.
Många gånger har jag också önskat att det fanns små piller som gav kroppen all näring och mättnad som behövs för att man ska existera.
Dock finns det såklart tillfällen då jag njuter av god mat och dryck.

Det här med dryck är också ett kapitel för sig. Det ska lukta gott och smaka gott.
Vi köpte ett vin häromsistens som var okej vid första klunken, men som efter ett glas kändes ihåligt och tomt, vinet alltså, inte bara glaset.
Dessutom hade det en bismak av järn. Inte alls trevligt.
Så det vinet får definitivt inget bra betyg av mig, och jag kommer inte att köpa det igen.
Det är sällan jag dricker "husets vin" ute på restaurang, för det är ofta rätt intetsägande viner. I alla fall när man går ut och äter i det här landet.
Som regel tar jag inget in i min mun som luktar illa, för då är jag övertygad om att det också smakar illa.
Surströmming är alltså inget jag ens överväger att köpa.

Sedan äter jag inte sånt som är hopblandat utan att passa ihop, även om det är etablerat i alla andras sinnen. Jag gillar inte friterad mat, för oftast smakar det härsket. Undantag är när min bättre hälft friterar här hemma och vi har gjort frityrsmeten själva, då är det ätbart. Men inget jag önskar ofta.

Pommes frites är svårt, att äta alltså, för det är få gånger man får dom som jag vill ha dom. Inte för hårda och definitivt inte slaka och saggiga.

Mat ska också vara välsmakande. Jag äter gärna stark mat, men det ska smaka starkt, inte bara vara dränkt i sambal/svartpeppar/cayennepeppar eller annat "starksmakande".
Mat som är underkryddad är också vidrigt.

Jag ska inte trötta ut er med en lista på allt som är "oätligt" eller "odrickbart".
Kontentan är att jag är en besvärlig människa som är innerligt tacksam för att jag har möjlighet att välja och välja bort.
Vin ska vara gott och välsmakande, mat ska vara lagad av råvaror av hög kvalitet och med balanserad kryddning, livet är för härligt för att slösas bort på billigt skit och en massa onödigheter!

Tjing!

Drabbad eller ansvarig...

Råkade hamna på en tv-kanal häromdan där Jonas Gardell pratade om sitt liv. Om sin uppväxt, sina trauman och hur han valt att hantera sitt liv.
Jag såg inte hela programmet, men många saker han sa var rena klokskaperna i mina öron.
Om hur man väljer att vara ett offer eller ta kontrollen. Att vara martyr eller hantera livet.
Visst finns det olika trauman som sitter djupare eller grundare i det mänskliga sinnet, det säger jag ingenting om. Däremot började jag fundera över hur olika vi är.

En del väljer att leva sitt liv som "drabbade" av än det ena än det andra, medans andra väljer att hantera sitt liv för att just leva.
Nä, jag vet att det inte alltid är ett medvetet val, men dock består livet hela tiden av val.

Flera människor i min omgivning ser hela tiden "lyckan" i nyhetens behag, ny relation, nya saker, nytt jobb, nytt boende o s v. Efter ett tag, när nyhetens behag klingat av, så hittar dessa personer bara felen och ondgör sig över andra människor.
Sällan eller aldrig har de insikt i sin egen roll.
Speciellt påtagligt och märkbart är detta i relationer till andra.
Det är ALLTID någon annans fel att livet är åt h**vete.

Flera andra människor i min omgivning har valt att hantera sitt liv först, och sedan ha åsikter om andra.
Dessa människor ser klart på sin egen roll, sin egen påverkan i sitt eget liv, och väljer att leva det bästa dom kan varje dag.
Visst har alla svackor, och visst har alla fantastiska dagar, det vet jag också.
Det som fascinerar mig är detta att det faktiskt existerar och är så tydligt.

Jag själv är otroligt lyckligt lottad i detta liv, det vet jag och det är jag tacksam för. De val jag gör medvetet är alltid med så mångas bästa som möjligt i sinnet.
Därmed inte sagt att jag är någon övermänniska. Nej, tvärtom, jag är i allra högsta grad vanlig. Dock har jag haft ynnesten att inte behöva genomlida så svåra tider i mitt liv.
Fantastiska föräldrar, lätt för mig i skolan, jobbat sen jag var 14, bra utbildning, lätt att byta jobb när jag inte längre fixade att jobba inom förskolan. Alltså när JAG inte längre tyckte att jag gjorde någon nytta. Andra kanske önskade mig därifrån långt tidigare, men det har jag ingen aning om.

Jag hoppas innerligt att jag får behålla förmågan att välja.
Jag känner att jag har alldeles för mycket liv för att vara offer eller martyr.
För som han sa, Jonas Gardell: "”Ett offer måste offras och en martyr måste dö"

Ja det är vaaaarmt!

Å jag njuter varenda sekund! Lite varmare kan det också få bli för min del, och jag antar att det kommer. Det är ju faktiskt så att snön inte har försvunnit ännu, men jag har ändå kunnat vara utomhus i linne och halvkorta brallor och utan strumpor i skorna. Det är livskvalité och exakt vad min frusna varelse behöver efter denna grymma vinter.
Tyvärr har även flugorna tinat fram redan. Så två dagar har det tagit att komma ihåg var i hela friden jag la flugutestängarskynkena som passar i balkongdörren när förra årets flugsäsong var över. Idag löste jag gåtan och balkongdörren är nu en no-pass-passage för flugor, myggor och andra flygande onödor.
Nu är det bara plattången som fortfarande är borta. Och kanske lite andra udda grejor såklart, men jag hittar väl det jag behöver till slut.
Jag fick en fin påsklilja av min mamma igår, den fick en bra plats utomhus. I år ska jag t o m köpa penséer för att det ska bli lite fint här.

Timo var värsta röjarn igår. Han lånade grannens röjsåg så vi fick bort alla sorkätna buskar. Idag blåser det inte , så jag ska gå ut och samla ihop ris, kratta och elda. Kanske lägdan får sig ett eldbad också när Timo kommer ut.
Det vore himla skönt att få ordning överallt innan det grönskar.
Ett annat projekt är de vedstockar som ligger kvar ute. Två dagars jobb så är det kapat och kluvet. Vore också fantastiskt bra att få bort innan det blir riktigt varmt.
Vi får väl se hur långt och hur mycket vi hinner. Snart helg igen så det finns dagar att spela med.
Dessutom jobbar vi kväll denna vecka, då brukar jag kunna hinna med lite av varje innan jobbet.

Nä, nu dags att byta om till "jobbarkläder" och gå ut och få undan lite rishögar från gården. Kanske få lite mer färg på armar och ansikte också, skulle vara skönt. Är blekare än alvedon just nu.

Tjing!

Det här med livet på landet....

... som på många sätt är enklare än livet i stan.
Jag menar, det är ju ingen risk att grannen kollar in över staketet och nöjt konstaterar att vår gräsmatta klipps allt för sällan.... eller att ALLA grillar för att grannen gör det.
Närå, här i byn är alla särlingar på sitt sätt, och tillåts också att vara det... till en viss grad.
Trots att det inte rör sig så många människor runt om i byn under vintern, så har vi ändå en viss koll på varann. Man ser om någon är borta och håller lite extra koll bara av den anledningen, man ser om lampor lyser eller är släckta "fel tid" på dygnet och tar reda på om just den gården är tom, någon vet om någon inte mår bra o s v.
Detta konstaterade vi, alla tanter på byn, när vi träffades i den blå-vita-mammografivagnens väntrum härom veckan.

Även detta med shopping blir annorlunda när man bor på landet. Tack alla gudar för att man nuförtiden kan handla det mesta via nätet.
Dock inte mat tyvärr. För det gör man i storstan!! Alltså handlar mat via nätet! Helt knasigt egentligen. För där har butikerna öppet till kl. 23 i många fall. Här stänger dom oftast 18. I alla fall dom butiker som är närmast. Det finns såklart undantag i städerna som finns runtomkring oss. Det finns en butik som har öppet till 20, en till 21 och en till 23 i stan som är tre mil bort,
det finns två butiker som har öppet till 21 och en eller två som har öppet till 23 i stan som är fyra mil härifrån och ungefär likadant i stan som är sex mil norrut.
Men orka!!!
Min dröm är att kunna få beställa sin matkasse/låda en gång i veckan och få den levererad. Men si det är storstadsfenomen det! Där stressade "måste-så-mycket" och "mitt-i-karriären" människorna behöver denna service för att kunna hinna med sig.

Det var dock annan shopping som jag tänkte mest på. Såg precis en annons från en skobutik på nätet. Där man får beställa först, prova sen och returnera eller byta eller behålla, sen betala!
Helt fantastiskt!
Allt annat kan man också handla via nätet från de flesta klädkedjor och slipper hänvisas till Ellos, Haléns, H&M och andra kataloger som funnits sen stan brann och lite till.
Inget ont om dessa egentligen, men ibland vill jag handla från andra utan att behöva ta mig dit i bil.

För bil är ett måste för att klara av livet på landet.
Här går det inte sååå många bussar nämligen. En på morgonen.. till stan tre mil bort, en hit och dit tidig eftermiddag och en som kommer hit 16,30 ungefär.
Tar man den bussen hit från närmaste stad, tar det över en timme att ta sig dessa ynka tre mil.

Ack ja, men vi har valt detta liv så. Därför gör vi det bästa av situationen och njuter tystnaden. I alla fall är det rätt tyst här på nätterna.
Vägen förbi vårt hus är en populär MC-rutt, så dagtid, barvägstid, så brummar det förbi rätt många hojar.
Sedan går det många lastbilar mellan "vår" ICA-butik och den som ligger näst närmast.
Men förutom det så är det rätt tyst här.

Dessutom ser man stjärnorna hur bra som helst på mörk natthimmel. Det i sig är värt en hel del!

Tjing!

ibland är jag bara sååå otroligt korkad...

När man försöker så är det ju egentligen redan kört! Endera vill man inte eller så förmår man inte.
Men ändå fortsätter jag att försöka...

Gör våld på mitt eget sinne genom att tro att jag tror på något som hela mitt väsen skriker FEEEEEEL om.
Tror att det är hjärnan och intellektet som har koll. För där verkar allt vara i sin ordning... trovärdigt och sanningsenligt.
Dock borde jag lyssna än mer till intuition. För den är klockren. Ett första intryck är ett första intryck, och det sitter i djupet.
Jo, jag vet att man kan förändras, jag vet att man kan ändra sig också. Sånt märks tydligt när det sker. För plötsligt har det vänt i sinnet. Hela varelsen inser förändring och, ibland, förbättring.

Är första intrycket negativt har jag otroligt svårt att övertygas om att det handlar om något positivt. Sålänge som mitt väsen sätter sig emot intellektet så vänder jag inte alls sinnet så lätt.
Samma fenomen gäller också omvänt. Det tar tid innan jag är övertygad om någons/någots dålighet när mitt första intryck är positivt.
Kalla det förutfattade meningar, fördomar, dömande.... kalla det vad ni vill. What goes around comes around. Det du vill att andra ska göra mot dig o s v.
Det är universellt.

Det går inte att låssas inför mig längre. Jag ser, och jag ser igenom.
Brutalärlighet är bara ett ord. Säg vad du vill, men jag hittar ändå den innersta kärnan.
Hittar jag INTE en innersta kärna så spelar det absolut ingen roll vad din mun säger. Jag känner det jag tror på och jag tror på vad jag känner!

Så jag lär fortsätta försöka... lura mig själv... för att andra säger...
men innerst inne vet jag.

När man är liten....

... så kretsar världen enbart runt en själv. I alla fall var jag så när jag var liten. Jag kunde för mitt liv inte tänka mig att människor existerade när inte jag var i närheten. Jag trodde verkligen att tiden stod still hos t ex mormor och morfar när inte jag var där.
Jag kunde bli jättelessen inuti om någon av kusinerna var hos mormor och morfar samtidigt som jag, och det visade sig att dom varit där någon enda gång utan att jag och mina syskon var där.

När jag blev tonåring VILLE jag att tiden skulle stå stilla där jag inte var. Jag hade kompisar på olika orter, och även fast jag intellektuellt visste att dom gjorde saker när jag inte var med, så ville hjärtat inte veta av den tanken. Egocentrism så det knakar om det!
Att sedan börja förstå att även mamma och pappa, eller lärarna på skolan, levde ett liv som pågick även fast jag inte var närvarande, det kom med ökad ålder och mognad tror jag.
Inte brydde jag mig det minsta om vad mamma och pappa gjorde när dom åkte iväg någon gång. (det hände inte ofta, men det hände, och så fort jag var gammal nog att vara ensam hemma med en kompis så högg jag den chansen)
Jag tillbringade alla mina lov hos min älskade kusin Karin och hennes familj. Att deras vardag existerade utan mig, det hade jag som ingen koll på.
Kanske var det så att dom uppdaterade mig varenda gång jag kom dit. Antagligen med sådana saker som jag behövde veta. Men annars... spelade det någon roll?? Knappast.

Ibland ramlade pusselbitarna på plats och jag kunde få hjälp eller dra nytta av att vissa människor, av olika anledningar, befann sig på samma plats som jag.
Otaliga är de timmar jag tillbringat på bussar och tåg, resandes till alla som jag ville umgås med.

Den tiden är över nu. Vissa delar av mig har nämligen hållit fast vid "logistikdrottningen" som alltid lyckas hinna med allt och alla och vara överallt på kort tid.
Men fr o m nu håller jag audiens! Tid och plats meddelas här i bloggen!

Just idag träffas jag här hemma, i diversehandeln, Salteå, om någon undrar. Audiensansökningarna behandlas rättvist i turordning. Så vet ni det !

Tjing!

Jag blir så arg...

.. på folk som ljuger!!
Nu är det inte jag själv som är utsatt utan äldste sonen. Han fick ett erbjudande att vara med i en aktivitet mellan 9 och 15 på vardagarna och han skulle få 3000:- i månaden. Han har varit arbetslös sedan studenten förra året och är inte alls motiverad att plugga. Klart att han hoppar på nåt som ska ge honom mer pengar.
Sedan visade det sig att han inte skulle få mer än sina 1000:-/månad förrän han fyller 20. (det är i juni)
Aktiviteten som sådan visade sig vara "förvaring" av arbetslösa unga. Dom fick leka lekar, gå på studiebesök på biblioteket och "skapa" i trolldeg.
Han stod ut en månad sedan var han desperat.

Världen är inte anpassad för ungdomar längre. Alla ska vara fyllda 20 och ha körkort och HELST 15 års arbetslivserfarenhet och.... ja, ja...
jag veeeet att han hade kunnat lägga manken till när han gick gymnasiet å bla bla bla.
Men nu är detta verkligheten.

Så... när han totalruttnade på lekstugan så hittade vi en praktikplats till honom bara för att han skulle få något annat att göra. Han stortrivs, men känner att det är meningslöst för att han fortfarande bara har sina 1000:- i månaden.
Han är dock med världens bästa människor, så ingen kritik till dom! Vi är evigt tacksamma att han fick komma dit för...
när han först ville hoppa av, den av arbetsförmedlingen anvisade, aktiviteten fick han svaret att han inte fick det utan att hans 1000:-/månad skulle dras in.
Så det är klart att han hellre gör nytta än blir galen.

Sedan har han läst i sina papper och upptäckt att det står skrivet att man får lämna en dylik aktivitet om det visar sig att det inte leder någonstans. Syftet borde ju vara att motivera och peppa dessa ungdomar till att endera söka sig till utbildning eller jobb.
Alla är inte drivna och framåt så att dom vågar gå in till vilken arbetsgivare som helst.
Dock sa hans handläggare på AF att han inte fick avbryta. Inte ens för studier, utan enbart jobb eller praktik.

Vilket alltså var en ren lögn.

Vad gör jag då?? Jo jag irriterar mig på att han inte fått rätt information. Gläder mig åt att han ändå är på ett bra ställe och gör praktik.
Peppar honom att prata med sin arbetsledare, sin handläggare på AF  och andra inblandade för att få hjälp att göra något som han känner är meningsfullt.

Så... nu har jag skrivit av mig lite... å det ordnar sig, det vet jag. Han är omgiven av människor som bryr sig.
Det är på plussidan!

Med blicken in i hörnet...

vänd mot väggen.
Möjligheterna och de gränslösa vidderna finns där, nära, påtagliga och ändå så onåbara.
Innanför gränserna lever jag mitt liv.

I själen är jag gränslös, tar massor med plats och ett med ljuset, luften, elden, jorden och vattnet. I universum finns inga begränsningar och inga mönster som måste följas. Där är jag hemma.

Passar inte in i fyrkanterna, ställer bilen tvärsöver linjerna, bestrider de målade strecken, för att jag kan, för att jag vill.
Kan inte passa in i formen, i mönstret, kan inte, vill inte ens.
Lever fri med höga mål och snabba förändringar.

I alltet är jag ett och ett med alltet. Försöker och har redan missat i och med försöket. Bestämmer mig och går hela vägen mot mål. Når inte målet då det hela tiden flyttas fram, för att jag vill, för att jag kan.
Målet är inte slutet, det är bara början på fortsättningen. Livet.

Lämna mig inte i hörnet med blicken mot väggen. Hjälp mig vända och känna styrkan och glädjen strömma in och genom mitt väsen igen.
Då lever jag.

Stavgång

Nu har jag gjort min premiärpromenad med stavar i händerna! Jag veeet, det ser urfånigt ut, men när man, som jag, bor på landet och är medelålders tant, så kan man bju på det!
Glatt överraskad av effektiviteten ska jag erkänna!
Dels kändes det som om det "tog" bättre, jag blev betydligt svettigare än jag blir av en "vanlig" promenad, dels fick jag inte det minsta ont i knät efteråt! Det är en STOR vinst. För det är drygt när det gör ont.
Så det är bara att låta stoltheten och snorkigheten ge vika för klokheten och effektiviteten.
Allt som får det att vara det minsta roligt att vandra som ett tok fram och tillbaka efter landsvägen är av positiv natur, och det kändes roligare.
Lade till och med in lite intervaller med högre tempo och längre steg. Skapar ett schema i huvet där intervallerna växlar och ökar i intensitet, då blir det nog vettiga promenader.
Jag kommer på mig själv att betrakta stavarna som min hund eller nåt... som behöver motioneras för att må bra. Mycket enklare när jag kan lägga fokus för behov utanför mig själv, då ser jag till att få det gjort även om det bär emot.

Nu har jag gjort mig förtjänt av en grötlunch och en stor mugg kaffe.

Förresten... jag läste någonstans att om man tar lite rengöringsmedel och gnuggar in medans man sköljer i  varmt vatten och sedan växlar till kallt vatten och sköljer noggrant, så försvinner både fettavlagringar och dålig lukt... bra tips va?? Fast det kan vara ett tips för disktrasor...

Tjing!

Ord ord ord

Det finns massor med ord i min skalle. Varenda dag formulerar jag strålande blogginlägg. I skallen då alltså. Speciellt när jag är ute och kör bil.
Sedan sätter jag mig vid datorn och ska förmedla mina fantastiska tankar till er, min tappra läsarskara, och då finns det som ingenting kvar.

Som häromkvällen när jag körde hem från Härnösand och galna fåglar flög upp framför bilen hela tiden. Både sonen och jag funderade över vilka fåglar som lever sitt liv med sådan påtaglig dödslängtan. Men inte kom det något blogginlägg om det inte...
Eller som i torsdags, då jag också körde hem från Härnösand, fast på dagen.
Jag vill så gärna dela med mig av denna fantastiska miljö vi lever i. Det är så hisnande vackert här nu när inte hela naturen är inbäddad som en övergödd gräddtårta. T o m lera och fjolårsgräs är just nu vackert!
Vyerna som man upplever när man kör E4 i den här trakten är oslagbara. I alla fall just när man kör E4.
Nu är det säkert någon som tycker att det finns vackrare platser på den här planeten. Tyck det då!
Jag hisnar fortfarande över denna storslagna natur.

Så kommer det förhoppligen en dag när jag upplever andra slags vintrar. För det är INTE kul att bo här på vintern. Jorå, det är klart att det är vackert även då, men just detta att allt är insvept i vitt gock gör att det inte är så vackert alls.
Kallt och eländigt är det också under vintrarna.
Fick häromdagen ett tips om att Cypern är ett bra ställe att vistas på under vintern. Billigt och lagom varmt.
Så nu är det ett frö sått i min skalle... vad som händer visar sig!

Tjing!

Kunde ha varit en spökhistoria....

... om man inte upplevt slutet.
Det var en tidig morgon i april förra året. MYCKET tidig, vi pratar alltså gryning här.
Jag vaknade av att det slamrade som bara den i köket... först trodde jag att det var någon i huset som inte gått och lagt sig ännu så jag funderade inte så mycket.

När jag kom mer till sans hörde jag att det var vedspisen som var källan till slamret. Ljudet blev bara högre och högre och mer och mer intensivt.
Jag låg kvar i sängen och knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Inte för att jag var direkt rädd, men jag trodde att jag hörde galet, att jag drömde.
Vad i hela världen kan få det att slamra så i vedspisen??

Mellan varven blev det nästan lugnt, och jag hann nästan somna. Så tog oljudet fart igen och till slut bestämde jag mig för att masa mig upp ur sängen och kolla vad som hände.
Jag hann inte ens upp ur sängen förrän det smällde till i köksgolvet.
Då var jag ju bara tvungen att gå upp...
Först var det ingenting, men så när jag kom i köksdörren hörde jag ett vilt flaxande, samtidigt såg jag att sotluckan låg på golvet och ett svart spår av sot låg över köksgolvet.

Uppe på ett av skåpen satt en vettskrämd kaja och glodde på mig med sina blanka ögon. När jag rörde mig blev fågeln ännu räddare, flög emot köksfönstret, smällde in i rutan, vände och flög rakt genom huset och mot fönstren på andra sidan.
Vad jag gjorde?
Jag skrek rätt ut!

Upp ur sin säng och ut genom sin dörr kom Martin yrande som skjuten ur en kanon. Jag fick bara fram: "Kajjävel!!"
Snabb som en iller hittade Martin ett badlakan som han tog med sig till den änden av huset där kajan landat. Enkelt slängde han badlakanet över fågeln, som tvärstannade och blev alldeles stilla.

Jag öppnade båda fönstren på vid gavel. Martin lyckades manövrera badlakanet, med fågeln under, så det hamnade precis under fönstren.
Så lyfte han badlakanet och fågeln var ute och fri igen.

Sotluckan tejpades fast med silvertejp, alla ohändigas bästa vän, och har suttit hårt igentejpad sedan dess. Sotarn var här, men han tejpade ordentligt fast luckan igen.

Nu är kajorna tillbaka med nytt bo och nya ungar även denna vår.
Låt gudarna vaka över dem så de inte faller ner i skorstenen och inte hittar ut. Bevare både fåglarna... och mitt förstånd tack!

För fåglar är allt annat än favoriter i Majomammans bok.

Men nu vet ni.... hur det kan gå till i Diversehandeln, en tidig aprilmorgon. Å nog var det som ett yrväder den kajan dök in ska jag säga!
Kommer fler får jag hoppas att dom medför ett höganäskrus fyllt med nervlugnande!

Tjing!

nääää inte vårtecken...

fast det är precis det jag ser.... Lite trött bara på alla våra medier som rapporterar om våren som om det vore något alldeles nytt påfund.
I och för sig har denna vinter varit en av de längsta, kallaste, snöigaste, gråaste, värsta vintrar jag någonsin upplevt, men inte tycker jag att det är särskilt underligt att snöeländet nu kommer att få ge vika för våren. För tänk... det händer varje år!

Just nu har konturerna och kontrasterna återvänt till omvärlden. Plötsligt ser jag hur tydligt trädens grenar avtecknar sig mot den blå himlen. Dikeskanterna visar också skarpa kontraster. Plogkanterna dras bakåt i en rasande takt och blottar den leriga jorden och det vissna fjolårsgräset.
På många ställen är kanten så rak att det ser ut som ett skolboksexempel  på inlandsisens reträtt från landet.
Fåglarna invaderar också här och nu.

Dels har vi de eländiga, skrikande kajorna, som varje år envisas med att bygga bo i vår ena skorsten. Jag ber till alla gudar att ingen faller ner i vedspisen i år.
Det innebär att jag inte längre kan elda, för jag kan bara inte tåla tanken att jag kokar äggen i boet eller grillar fågelungar... så det får vara..
men nästa år.... då ska jag tokelda varenda dag så dom inte alls stannar till här.

Sen spanar jag hejvilt efter tussilago i alla dikeskanter efter vägen till jobbet. Trafikfarligt?? Om!! Men det kan vara värt lite vingel bara jag får se den första tussilagon för i år!
Ja bevare mig för detta. Vi kör ju oftast landsväg nuförtiden. Ingen trafik vare sig med eller mot. Möter vi 5 bilar på väg till jobbet brukar vi börja fundera på om det har brunnit i Kramfors.
Så det är tur att Timo är så bra på att köra bil. Ingen lek att ge sig in i stockholmstrafiken när man är van att vara ensam på vägen.... och t o m kunna spana efter tussilago.

Tjing!