Väderprognosen

på tv igår visade plusgrader!! PLUSgrader!! Ja tack!  Det gillas massor.
Älskade maken konstaterade igår att solen faktiskt värmer igen... det gillas också massor! Och ljuset, det välsignade, återerövrar min värld. Underbart!

Dessutom var fullmånen omringad av en gigantisk skinande halo inatt. Ljuvligt vackert!

Och ja... jag ska jobba på måndag! Äntligen!! Det här hemmavarandet gör mig så grymt rastlös, så att äntligen komma iväg till jobbet känns som en befrielse.
Sen att jag fortfarande inte kan gå i det tempo jag vill är en annan sak, det kanske lär mig att se världen lite mer... eller annorlunda!

Bra är det i alla fall... just nu!

Ibland blir jag så trött...

... framförallt på mig själv... å det är när jag hamnar i negativa tankemönster. Som nu.... så är jag mest less på alla egotrippade människor som fullkomligt skiter i att fråga. Dom bara tar för givet att allt ska ske på deras sätt, att man ska vänta tills personen i fråga behagar göra något eller bara gör och blir sura när man inte är med på deras tåg.
Ibland önskar jag att någon kunde klappa till dom i skallen så dom vaknade till och insåg att världen inte tar slut vid deras egen nästipp eller byxlinning.

Ja, jag är bitter... å less... å känner mig utlämnad till andras vilja, energi och egenheter.
Mitt ego finns inte kvar.
Får ibland ta mig en funderare på om det är jag eller kollektivet som styr vad jag gör just nu, eller i morron, eller...

Ja, jag är fullt medveten om att det bara finns här och nu. Dock är det så att man ibland måste vara ute i tid för att förbereda sådant man vill.
Som boka hotellrum,
veta sitt jobbschema,
planera in möten.

Inget jag gillar, men som sagt, ibland gör man för att på något vis förbereda.

Och visst händer det att jag känner att det går min väg. Men ofta, ofta raseras tänket av någon som inte tänkte som jag.
Eller rättare sagt, som bara tänker på sig själv.... gaaaah!! Less!

Det här är min blogg å jag klagar så mycket som jag vill....

... sluta läs HÄR om du inte vill veta hur ynklig å bedrövlig jag är just nu!!

Jag känner att jag behöver släppa ut eländet nånstans, inte för att någon ska tycka synd om mig, utan mer för att jag tycker att det känns pinsamt...
Lördag för två veckor sedan snöade det 60 cm här... på mindre än ett dygn..... När jag skottade första svängen så hade jag fått hjälp med ena infarten... inte desto mindre var det tungt att skotta. Dessutom känns det sååå tröstlöst att skotta när det toksnöar, men det måste ju göras.
När jag bara hade andra infarten kvar så kom det en granne i traktor å frågade om jag ville ha skottat. Tacksamt tog jag emot denna hjälp.
4 timmar senare var det bara att kliva i tjockkängor, dra på vantarna å gå ut igen och börja om. Den här gången hängde sonen på. Vi skottade halva gårdsplanen och jag började sedan med den infart som skottats sist vid förra skottningen... det bar sig inte bättre än att jag halkade på en isfläck och slog i knät så hårt att jag trodde jag skulle svimma...
Resultat: Två veckors sjukskrivning. Jag trodde att jag skulle komma tillbaka efter en vecka hemma, men då hela mitt ben såg ut som ett elefantben tyckte doktorn att jag skulle hålla mig i vila.

Så... jag var helt inställd på att åka till jobbet fr o m igår 120206.
I torsdags kom darlingen hem med sprängande huvudvärk, fredagen tillbringade han mest i sängen med en bok... jo, pannrummet också förstås... det var -25.
I lördags var han sämre, 38 graders feber, och valde att stanna hemma när sonen å jag åkte till Härnösand och uppvaktade min lilla pappa som fyllde 72.
När vi kom hem igen var maken ännu sjukare, 39 graders feber, hosta å snuva. Sonen å jag hävde in ett par kärror ved för att huset skulle kunna hålla någon värme, när vi kom in märkte vi att det var -28 ute... hutter...
Söndagen inleddes med eldning av mig... både vedspis å panna fick jobba. Fortfarande kallt som i h***!
Maken något piggare, men inte mycket.... Dock tog han över eldningen när jag började bli hängig framöver kvällen.
Sonen fick hosta å feber.

Vaknade måndag morgon av att min stackars man var så täppt att han inte kunde sova. Han hade varit vaken sen 04 och sovit typ 3 timmar på natten.
Sonen hade 38 graders feber.
Jag var fortfarande inställd på att jobba...
Mitt på dan slog febern till i mig.... yr, hostig å 38 graders feber.
Å jag kan säga att jag är SJUK när jag har 38 graders feber!! På riktigt...
Så jag ringde sjukvårdsupplysning och fick stränga order om att inte alls tänka på jobbet ens förrän febern å hostan gett sig.

Sonen är fortfarande sjuk.... maken är fortfarande sjuk.... så vi är 3 puckon som försöker det bästa vi kan att ta hand om oss själva och varann.

Jag tycker att jag får klaga... lite grann... för det är inte alls vad jag är van detta. Dessutom tycker jag synd om alla som är sjuka, sådeså!