Stockholmshelg

Var det vi hade tänkt oss den här helgen...

Av någon anledning kom vi oss inte för att boka något hotellrum, inte heller fanns den rätta känslan för att åka iväg. Ett oförklarligt motstånd eftersom det är sådana små utflykter som gör att vi klarar av livet på landet och tillvaron i pannrummet.
Men hur som helst så tog vi beslut om att inte åka ner till Stockholm alls den här helgen.

Såhär i efterhand känns det som om beslutet var rätt. Så mycket olyckor och stopp i trafiken efter E4 som det har rapporterats om denna helg kan jag inte minnas när jag hörde senast.
Så endera hade vi inte tagit oss ner... eller inte tagit oss hem.

Det var ett klokt beslut och vi har kvar vår plan om en helg på hotell.
Förhoppligen får vi till det innan jul, det som är krångligt är ju temperaturen i huset.
Känns inte som någon bra idé att lämna eldningen till grabbarna. I och för sig kan de ju hinna lära sig hur man gör ganska snabbt, men det handlar ju en del om känsla också...
Sen är det inte alltid så lätt att få fyr i pannan, så vi får se hur vi löser det. På något sätt kommer vi nog att ta oss iväg på en shoppinghelg i storstan.

Sålänge kan jag ju bara säga att jag är innerligt tacksam för att vi inte åkte! Dessutom får vi, som bonus, se dykarna simma/krypa i kanalen i Härnösand idag ;)

Tjing!

Ja jag vet.... jag såg det på feeeeejsbook

  Jag tror att jag ska börja räkna hur många gånger per vecka jag hör den kommentaren.
Ett långt tag var jag facebookvägrare,  men sedan jag gick med har jag faktiskt inte ångrat mig en sekund. Det är enkelt att  hålla kontakt med sina vänner och släktingar som inte bor så nära. Med det jobb jag har är det inte alltid så kul att prata i telefon när jag är ledig, så det är mycket mer lättsamt att kunna skriva en rad, eller ett meddelande, på facebook.
En del vänner har jag fått tillbaka, vänner från förr... som t ex Petra, Sussi, Camilla, Tatiana, Mia, Agneta m fl. Det är så otroligt glädjeladdat att veta att ni finns och att det är lätt att kommunicera.
Dessutom är det virtuella fikat mer hälsosamt ;)

Visst kan det ibland kännas märkligt att veta saker som händer andra utan att man träffats eller ens pratat i telefon, men samtidigt är det en trygghet att veta att andra ser mig.... även om det är ord på en skärm.

Ord på en skärm har förändrat mer än ett liv kan jag säga. Bara man tar det för vad det är och fattar att alla inte är sig själva eller ens vill vara sig själva när de har tangentbordet som filter mellan sig själva och verkligheten.
Dock föredrar jag, som vanligt, att se till det som är positivt.
Jag har beslutat mig för att gilla fenomenet facebook. Jag väljer själv och jag kan när som helst välja om. Som i verkliga livet. Det är lite enklare att göra valen  online än i verkligheten, men övning ger färdighet.

Så jag är nöjd... att  jag hittat just DIG på Facebook. Det hade mycket väl kunnat hända att det tagit längre tid för våra stigar att korsas igen om det inte vore för cyberkommunikation.
För det är ju trots allt så... att de cirklar vi rör oss i är förutbestämda och återkommande.
De människor vi möter finns i vårt liv kortare eller längre perioder och ibland igen och igen...

Eller hur?

Tjing!

Låååång vinter. ...

det är bara 24:e november å jag har redan tappat räkningen på hur många gånger vi har skottat.... Har bestämt mig för att inte tänka så mycket på hur länge detta vita kalla kommer att omge  mig... för då är det risk för att jag blir galen på riktigt.
Nä, jag är cool och gör det bästa jag kan av varje dag. Som idag.... skottat tillsammans med äldste sonen, handlat så vi har middag när vi kommer från jobbet, eldat, tvättat, diskat å ska snart åka å  jobba.
Det händer grejjer när jag inte går å tycker synd om mig själv ska ni veta!

Det är ju faktiskt himla vackert med all snö ... ändå... när man tittar inifrån å ut...

Tjing!

Jag gillar inte jul!!!

Gräslig människa jag är va?? Fast sanningen att säga är att jag visst gillar jul... på sätt och vis. Jag satte rubriken mycket för att locka dig att läsa.

Det jag gillar med julen är stämningen. Stillheten och det totala intet. För det är som om naturen tar ett djupt andetag där runt lucia då de sista torra eklöven rasslar ner i snöyrans stormvindar.
Sedan hålls det andetaget och stillheten råder som för att samla krafterna inför det som komma skall... För ni vet väl att våren börjar redan 22:a december?
Då har årets längsta natt varit och ljuset återvänder så sakteliga till kalla nord.
Människorna fryser och naturen vilar. Här hos oss i norr får ju t o m mossan täcke under vintern, så alla energi kan fokuseras på att explodera i växtkraft där nånstans 5 månader senare... Det är mäktigt att det inträffar igen och igen, år efter år och naturen byter skepnad från vacker vit vinterskrud till ljuvlig grön sommardräkt.

Det är urhäftigt att ta vara på den stillheten.

Det jag INTE gillar är vansinnet och måstena under dessa veckor.
Det ska städas i varenda skåp, skrymsle och vrå, det ska handlas massor med grejor som blir typ hälften så dyra i januari, det ska köpas enorma mängder mat som man inte äter i vanliga fall. Bara för att det är jul.

Jag gillar ljusen och dekorationerna, men jag har inga traditioner att just den tomten ska stå just där. Jag julpyntar efter humör. Ibland blir det massor, ibland nästan ingenting.
Sen blir jag lätt allergisk när affärerna vräker upp julpynt och spelar julsånger redan i mitten av november.
Jag vill verkligen lida mig igenom november för att sedan kunna njuta av alla glada miner och vackra utsmyckningar i alla hus under december.

Sedan kan jag inte låta bli att tycka synd om dem som inte har så mycket att spendera när det är jul. Och dom som inte har så många människor att umgås med under dessa hektiska dagar.
Även de som kämpar med t ex viktnedgång eller att avstå alkohol har dubbel börda denna tid. Överallt bjuds det på kakor, glögg, godis m.m. och förståelsen för att människor tänker på sin hälsa blir som bortblåst.

Nåja... julen kommer varje år, vare sig jag gillar det eller inte. Jag har ännu inte ens tittat i kartongerna på vinden. Idag är det nämligen årsmöte och hockey på agendan.
Däremot tror jag att jag ska se till att kolla alla lampor och så innan lördag. För då kan jag lalla på här i lugn och ro och fixa lite på lördag under dagen.
Sedan elda i vedspisen, värma glögg, ta fram pepparkaksburken från ICA och ädelosten och njuta detta under lördagskvällen....
å får jag riktigt  mycket energi kanske jag t o m tar en sväng med dammsugaren ;)

Tjingeling på er!

Min katt....

är, som resten av familjen, lite knäpp i skallen.

När vi äter frukost eller middag så sitter han med vid bordet, på en egen stol eller på kökssoffan. Från början, när han nyss hade flyttat hit, hade vi ju hund också. Hunden fick inte vara i köket under våra måltider, så hon var mäkta sur över att katten fick det. Så hunden lärde katten att ligga utanför köksdörren när vi åt. Det funkade ett tag, men under det senaste året, sedan vår hund flyttat till hundarnas himmel, där falukorvar växer på träd, har katten återigen tagit sig friheten att sitta med vid bordet...
Och som han lägger sig i det vi pratar om!! Han muttrar och jamar och har sig.
När han tycker att vi äter för länge, när han tycker att det är hans tur att få mat, då lägger han helt sonika upp tassen på bordet för att tydligt visa att vi borde tänka på honom.

Han är en utekatt. Dock gillar han inte att vara ute om det blåser eller regnar. Snö däremot, det älskar han. Den roligaste leken är när vi kastar snöklumpar som han kan jaga och hoppa sönder.
Det är också otroligt roligt att smyga fram genom djupsnön och attackera intet ont anande snöhögar.

När han ledsnar på att vara ute skriker han högt. Först vid vedluckan... blir han inte insläppt där så ställer han sig utanför ytterdörren och jamar så högt att man hör honom upp till övervåningen.

När vi kommer hem från jobbet, eller om hela familjen varit borta någonstans möter han oss med viftande svans. Eftersom han är uppfostrad av en hund så betyder hans viftande svans att han är glad att se oss.
Ibland händer det också att han bråkar på oss. Då tycker han att han varit ensam hemma på tok för länge och när han har bråkat klart släpper han oss inte ur sikte en sekund. Helst ligger han på min axel eller  kring min nacke som en varm halsduk.

Våran Nisse är verkligen en hjärtekatt.

Fattar faktiskt inte

Hur tiden bara är och försvinner...
Som sand mellan mina fingrar en varm dag på stranden. Som snöflingorna som dalar och blir ett med den snö som redan ligger där på marken.
Ingen vet vilken snö som var eller vilken snö som kom.
Så varför är det så viktigt?? Detta  vi kallar tiden??

Jag vet att jag upprepar mig, men det tål att tänkas på. Njut av nuet, för det är det enda du vet existerar... det som har varit är bara spår i energin.... minnen.... inget som går att ta på.
Morgondagen är en utopi.... ungefär som att hitta guld i askan. Vi kan inte nånsin veta om det blir en morgondag. Vi kan bara ana den bakom det som är och det som sker.

Vi skapar mönster för livet. Människan behöver spår att gå efter för att kunna verka logiskt. Men hur vet du att det mönster du har skapat är verklighet?
Vi är vanevarelser. Ofta sätter man sig på samma plats dag efter dag, vecka efter vecka vid samma tid för att äta sin lunch när man är i skolan eller på jobbet.
Byt plats så får du se reaktionerna.

Samma sak gör vi med allt... skapar mönster... i mönster och rutiner finner vi trygghet. Så när mattan dras undan under våra fötter faller vi för det mesta hårt. För ingen har skapat mönstren till oss. Vi hamnar i en ny situation. Och är rädda. Rädda som bara den.
Rädsla föder hat... har mot det okända, hat mot det ovana, hat mot det vi inte har mönster för att hantera.

Så vill jag inte ha det. För jag vill leva... varenda sekund, varenda minut.... av nuet... missar jag nuet missar jag livet... och vad gör jag då här?

Så just NU!! Inte i morgon, inte nästa dag, inte sedan... NU! Lever jag. Som om det inte finns något annat i min värld.
För tiden  som går är samma tid som den som kommer. Och tiden som kommer är här och nu!

Vad vill du??

Ibland blir det bara så fel....

som igår... allt var så enkelt först. Visserligen var bilen full i snö å vi var lite sena å folk körde som krattor å... ja ni vet... vardag...

Vårt uppdrag gick bra. Alla som skulle hämta sina grejor kom dit och det blev ingen toksamling med folk utan det flöt på... vi hann prata lite skit och umgås också, sånt är roligt.

Sen var det som om luften gick ur allt samarbete... bilen startade så fint första gången.... men sen var den bara död. Mamma å pappa var på väg till Sundsvall, så det var bara att ringa exet. Tacksam att han är en vänlig, och bilkunnig, människa. Han kom ner på stan, gjorde allt han kunde... och konstaterade dödsfallet.
Det var nästan som i Grey´s eller Cityakuten... "time of death". Så det blev rull(bogserlina)start å sen vågade jag ju inte slå av bilen igen. För det var startmotorn som var död... sånt gör mig bara sååå trött...

Så idag blir det ingen sväng åt nåt håll... å i morron är det bara att ragga fram en mekaniker som kan förbarma sig och byta den där lilla detaljen så min pärla spinner igång som en galen katt igen.

Dessutom var det ingen god mat heller igår... å bara skit på tv efter halv tio.... ja inte vet jag.... är det för att jag ska uppskatta mitt enkla liv som sådant här händer?
Så jag inte ska glömma bort hur bra jag har det??
Jag kan lova att det är ingen risk. Jag VET att jag har det bra, jag VET att jag gör det bra och jag VET att jag är ruskigt bra.
Lite ful bara men vad spelar det för roll om hundra år??

Det mest positiva just nu är att  vi i alla fall tog oss hem, och att vi inte har några måsten idag! Det gillar vi!

Tjing!                                                                                                                                                                                                                                               

Så många tankar ...

Vill skriva en massa men saknar ord.
Blir såååå galen över ansvarslöshet och egoism.

Blir såååå ledsen när föräldrar sätter sig själva först... utan att ens ha en liten ynka tanke på konsekvenserna det får för barnet/barnen.
Känner mig maktlös och är  samtidigt lycklig över att det inte är värre.

För nånstans finns det många som bryr sig...

SNÖ....

gillar jag inte...
det enda som är bra är motionen man får när man skottar vår stora gård...
Där får jag iofs hjälp av grannen ibland... han kör traktor... men ibland har han inte tid å då får vi skotta själva...
Nej... ingen snöslunga... bara trassel å trams med maskiner i min närhet... så det är snöskovel å snöbjörn som gäller...

Kom på en bra sak till... det är när det toksnöar, är kallt, huset är varmt, det är lördag å ledigt å jag kan se på tv en hel dag utan att ha dåligt samvete...  det gillar jag. Har massor som jag inte hunnit se så den här vintern är räddad.

Fast det ska erkännas att det kan vara rätt vackert med snö ibland också... men finge jag välja... skulle det inte vara vinter alls...
Finge jag välja... skulle det vara +23 dygnet runt, året runt... och NEJ jag skulle inte bli less. Jag formligen älskar värme.
Så.. finge jag välja vore valet enkelt.
Varför jag bor i kalla nord när jag inte gillar vinter??
Antagligen något jag ska lära mig. En prövning av mitt tålamod kanske. Eller en utmaning av rädsla.
För i all motvilja och i allt hat ligger en grund av rädsla och okunskap.
Ingen kan säga att jag är okunnig om vinter, norrlänning som jag är i själ och hjärta...
så rädsla är grunden för min motvilja...
Bara att facea... och överkomma... kanske jag gillar vinter innan jag dör.

Tjing!!

Inte så kaxig...

som jag verkar alla dar.
Även jag är svag och sårbar.

Inte så arg som jag låter ibland. Har bara inte alltid tonfallet under kontroll.

Inte alltid så lyhörd och sensibel för andras eventuella låga sinnesstämning. Har en tendens att bara vara i just den situation som är här och nu.

Ibland krockar det rejält. Ja, jag vet att jag oftast pratar först å tänker sen. Om jag ens hinner tänka innan jag reagerat, agerat och uttryckt mig.
På ett sätt som verkar annat än det jag har inombords.
Ibland blir jag bara så trött. När jag förstår att jag återigen inte har förstått, inte pejlat av tillräckligt innan jag öppnat käften, inte vänt orden först i huvet, sedan i munnen, innan jag släppt ut dem i luften.

De tillfällen när jag inte pratar. När jag bara går. Är när jag är medveten om att det jag säger kommer att landa platt.... eller skapa en tromb i rummet.
Jag kan ibland.
Ibland blir det bara fel.

Det sätter sig som en tagg i mitt hjärta och jag lovar och svär inför mig själv att det är sista gången. Nästa gång ska jag tänka innan jag talar. För att det ska vara rätt.

Så sitter jag där igen som en idiot. För att jag släppt ut orden innan jag tänkt på hur.
Förändra mig vetja. Enklast så... att jag blir som den jag borde vara. Enklast så...

Så gråter jag ensam... enklast så.

Ljus

Lyfter svarta täcken och jagar dem på flykten. Ibland räcker det svaga ljuset från ett stearinljus för att fylla själen med lugn och tillit.
Harmonin inträder när ljuset spräcker trollen.
I solskenet spricker trollen snabbt. Gäller bara att våga belysa, våga dra fram ur det svarta töcken som inger falsk trygghet.
Så länge ingen vet, så länge ser ingen.

Svarta troll gnager hål i själen och skapar disharmoni, obalans och otrygghet. Ur rädsla föds hat, så jag slänger ut mina troll i det bleka vinterljuset, det skarpa vårljuset, det varma sommarljuset eller det disiga höstljuset. Oavsett så försvinner trollen.
Arga och upprörda över att belysas försöker de gömma sig i sinnets skrymslen. Dock är dom chanslösa. Obarmhärtigt tar jag ut dem, ett och ett eller flera åt gången, och låter ljuset komma åt.

Visst, det tar på, både på mina krafter och omgivningens. Men jag litar på allt som säger att rensning är av godo. Vägrar låta dom ta överhanden och styra.
Ljuset är livet.
I ljuset är kärleken.
Kärleken för oss samman.

Så våga se ljuset och ta hjälpen som finns.
För där är tryggheten total. I kärlek

När hjärtat gråter

syns tårarna inte på ytan. Världen skälver och vänder sig i våndor, men ytan förblir polerad, vacker, stilla.

Så byggs isen sakta på, lager för lager, tills ett ogenomträngligt pansar förvränger intrycken. Världen ligger som en förvirrad röra under fötterna. Marken går inte att nå, endast att ana.

En liten spricka påverkar inget. Skalet förstärks för att försvara, förvara, förskona. Värme får isen att minska. Så rämnar isen under och jag faller ned i det kalla, mörka, onda. Finns inget försvar längre. Den tunga isen drar mig nedåt längre och längre och jag slutar andas. Sparar på det sista syret för jaget.

Tårarna börjar komma genom ytan. Varma och salta startar de påverkan på isen. Vill inte, vågar inte, kan inte. Vet inte hur jag fungerar.
Gör fel, säger fel, isen skyddar mot angreppen.

Går inte att värja sig längre. Värmen tvingar isen att försvinna... sakta, sakta släpper jag åter in solen. Kärleken är värmen.
Vågar jag älska... mig? dig? Tänk om... det blir fel igen. Sårad bygger jag tillbaka isen kring ett gråtande hjärta... ingen yta sargas...

Vill inte....

Vad vill du.... egentligen??

När du öppnar munnen och säger saker som du inte menar.... tror du inte att jag märker att det inte är sant från hjärtat? Det finns ingen anledning att säga saker som du tror att jag vill höra, om det bara är ord från din mun.
Vill du berätta sanningen för mig? Se mig då in i ögonen och säg det du vill säga, inte det du tror är bra för mig att lyssna till.

Det skräller falskt i mina öron när du säger sådant som du inte menar, det skräller falskt och lämnar en fadd doft av oärlighet i luften. En ostämning som inte försvinner med lite doftspray och vädring.
Hela tillvaron kommer till slut att genomsyras av den lilla udden av egoism och självcentrering som ligger i botten för dina uttalanden.
Till slut tror jag inte på nåt.

Hjärtat skrumpnar sakta ned till ingenting. Då jag inte längre kan tro på något eller någon... då det gör ont att ens se.

Vad vill du egentligen?
Sakta men säkert undergräva mitt jag och skapa ett skal. Ett tomt skal utan kärlek till vare sig medmänniskorna eller universum.

Det kan du glömma. För i mig talar hjärtat och själen sitt tydliga språk. Kärleken råder och i kärlek finns ärlighet som en stor och stark grundsten.

Så säg inte till mig det du tror att jag vill höra... tala kärlekens språk.... både för din skull och för min skull...
Och kan du inte det... så håll käften!


(nä... det är inte adresserat till någon särskild person... och nä... det är ingen risk att jag är på väg ner i något svart hål... och ja... jag mår bra, kanonbra faktiskt... men sådana här tankar ploppar upp i skallen ibland.... å då är det lika bra att skriva ut dom så jag inte manifesterar dom som en sanning... Tjing! )