Förändringarnas vind....

verkar blåsa jämnare och med högre hastighet ju längre upp i åldern man kommer.
Jag har, ärligt talat, lite svårt att förstå att allt detta med utvecklingssamtal, föräldramöten, skolresor, bri-olympiadångest, friluftdagsmatsäckar m. m är över. Eller i alla fall nästan över. Några fler utvecklingssamtal lär jag väl delta i... om sonen vill... För han kan ju faktiskt själv, han fyller 17, min yngste..

Min äldste? Ja han har precis flyttat hemifrån, söker jobb för fullt, håller på att ta körkort och funderar på att läsa upp sina gymnasiebetyg under nästa läsår för att kunna komma fram till vad han vill göra sedan...

Som sagt, livet rasar vidare. Märkligt nog så är det precis som alla "äldre" har sagt genom åren, barnen som "kommer ikapp" oss i ålder. Men inte fattar jag alla dagar att dom gråa håren runt pannan verkligen sitter på mig.
Inte tycker jag att mina egna föräldrar är så mycket äldre än mig heller. Båda har fyllt 70 år, men för en pigg människa är 70 inte längre hög ålder.
När min mormor var 70 var det annat...fast iofs var jag bara 5 år då mina morföräldrar fyllde 70, så det är klart att jag tyckte att det var gammalt.

Det känns hemskt och skönt att se att barnen växer upp, skaffar egna referenser och eget boende. Jag bodde inte ensam när jag flyttade hemifrån, utan jag blev sambo direkt och vi hade ju våra kompisar, vårt liv, som direkt tog över det jag hade levt med mina föräldrar.
Men visst var vi ofta hemma hos våra föräldrar och hälsade på, både hos mig och hos min sambo. Ändå tror jag att det är annorlunda än att bo helt själv.
Banden mellan oss föräldrar och kidsen finns ju kvar, även fast dom bor i egen lägenhet, styr sina egna aktiviteter och tider. Visst kan jag fortfarande tycka att alla ska vara med på det Timo och jag gör.
Antar att det mognar i skallen efter ett tag så den känslan försvinner.

Just nu gäller det mest att inse att livet går in i ett nytt skede, igen!

Tjing!