En känsla av utanförskap....

Kanske skapar jag/vi det själva, eller så är det bara en osann känsla. Men mer och mer känner jag att det inte är för mig, eller för oss. Att vi är, om inte helt utanför vanligheten, iaf en vild och markerad kontrast.
Jo jag vet att vi ser ut som och uppför oss som alla andra.... typ... lite fetare än genomsnittet kanske.

Jag inser dock att genomsnitt och lagom och vanlig inte riktigt är min bana. Och därmed inte heller min familjs bana. Dom är ju med meeeej!
Alltså jag menar såhär... nu pratar jag om mig, så får ni förstå att det inte förekommer någon som helst konflikt inom vår familj om detta, utan vi är alla likadana.
Jag gillar inte jul... eller jo, julen med alla lediga dagar, alla flinande vänliga människor, det storgillar jag. Jag gillar också att ta vara på möjligheten att umgås med mina nära och kära då det inte är någon som jobbar, sjunger i kör, är på simskola, barngympa, raidar, är på sammanträden eller måste en massa.
Det gillar jag skarpt.
Men hysterin kring julgardiner, julpynt, tomtegalningar, julklappsköp, julmatsrecept och alla andra måsten... det totaldissar jag. Våran jul är annorlunda.

Jag gillar heller inte att gå i affärer. Har inte nånsin varit en sån Vi-åker-å-shoppar-väninna. Blir galen om jag ska handla och vet att jag har folk som väntar. De enda jag klarar av att ha med mig i någon som helst butik, förutom min närmaste familj, är syrran och mamma. För då kan jag lalla iväg på egen hand när jag känner att jag behöver det. Klarar inte av att gå runt när alla ska göra samma saker... det ger mig ordentliga rysningar.

Jag gillar heller inte kommersiella jippon som t ex Alla-hjärtans-Dag. Alltså, jag älskar och gillar lika mycket en onsdag i april som 14:e februari. Men visst.. det är ju bra för förvirrade själar att kunna hänga upp detta med att ge uppskattning till en annan människa, eller visa omvärlden hur många pussar man får i tidningen, på en enda dag.
Läste i nån blaska att det på vissa gymnasieskolor har uppstått ett slags firande där man ger varandra rosor på den här dagen. Tur att inte det fanns när jag var tonåring... jag hade fått vara hemma den dan för att undvika förnedringen att vara den som inga blommor fick.
För jag var annorlunda då med. Ingen snygg å poppis tjej direkt. Men det spelar ingen roll idag, för jag är jag.
Men tänk alla stackars elever som INTE får någon ros idag... ujj.... tråååkigt!

Sen detta med tider och mat och sånt. Middag avnjuts med fördel runt 19 en vardagskväll, om vi nu inte jobbar kväll, för då serveras maten tidigast 22.
Men det funkar för oss. Allt förskjuts liksom.

Jag är heller ingen vanlig turist. Inte ens nu, när det är massor med minusgrader, längtar jag efter att spendera en massa tusenlappar på en resa. Nä, bökigt och besvärligt sånt.
Däremot pratar vi då och då om att lämna det här landet när alla ungar vuxit upp och står på egna ben. Vad håller oss egentligen kvar här?
Gränserna? Ja jo... men det finns ju kommunikationer även utanför Sverige.

Så, jag/vi är inte särskilt main stream någon av oss. Skulle heller inte falla mig in att bli det. Självklart anpassar jag mig efter andra när situationen så kräver.
Men själen är fri!