Att vara vuxen...

..passar nog inte mig så bra egentligen.
Jag har otroligt svårt att anpassa mig in i vuxenmallen. Fast jag förstår att jag borde...
Ibland saknar jag så innerligt den tiden när vi satt på fiket i timmar på lördagarna, bara för att "alla" var där och för att all planering för kvällen skedde där.
Snacka om att få en cola att räcka länge... en sipp lite då å då bara för att ingen skulle köra iväg oss.
Sen kvällarna när vi fixade till oss för att gå på disco... eller senare när vi gick ut på puben.... något mer vuxna i ålder, men fortfarande ursäktade när vi betedde oss som stoll....

Jag har så svårt att vara allvarlig och ordentlig, planera måltider och veckohandla, hålla vettiga rutiner och äta middag klockan 17 varje dag.
Inte gillar jag att känna att jag måste tjäna pengar, betala räkningar, tanka bilen, tänka efter först, prata vettigt, ha kloka lösningar på allt eller tycka att det är häääärligt med tidiga mornar.

Putsar fönster gör jag inte för att det är vår, utan för att fönster bli väldigt lortiga när man bor alldeles nära vägen, samma med städning, det görs för att det behövs, inte för att det ska se bra ut om någon skulle råka få för sig att komma hit på en fika.
Det händer förresten inte, för vi bor så långt från all ära och redbarhet.
Det är väl just det faktum att vi bor där vi bor som räddar mig.
För när ingen ser kan jag stolla mig bäst jag vill, spela hög musik och färga håret grönt om jag vill.

Jag ser nog hur "dom riktiga vuxna" rynkar på näsan åt mig när jag sitter på jobbet fnissar tillsammans med dom som är hälften så gamla som jag.
Jag ser nog hur "dom riktiga vuxna" himlar med ögonen när jag berättar att jag inte kommit i säng förrän det nästan dagats eftersom jag fastnat i nåt spel på datorn.
Jag märker nog hur "dom riktiga vuxna" suckar djupt när jag bubblar över i en skrattattack över något som jag ser eller hör.
För att inte tala om när jag babblar om mina galenskaper, blandar ihop och säger fel ord på fel ställe, eller när jag väljer att gå barfota genom stan bara för att jag kan.
Då skulle ni se reaktionerna hos " dom riktiga vuxna"!!

För det har jag kvar, mitt sinne för stollighet, mina barnsligheter och mina tokskratt. Tyvärr inte så ofta som förr som jag hittar anledningar att skratta tills jag tappar andan eller känner fnisset bubbla som en fontän från tårna och upp.
Men det är sån jag är. Egentligen.

Så nu skippar jag låtsaslivet som vuxen och stannar vid att vara den jag är.
Struntar fullständigt om det passar sig för en medelålders kvinna att göra eller vara som jag, det är bara för omgivningen att gilla läget.

Jag fungerar nämligen inte alls när jag är tråkig och har tråkigt. Livet är en lek och vi leker den bara en dag... åt gången.
Så hur i hela friden ska jag kunna tråka bort hela livet och bara förpassa lekandet och skrattandet till min lediga tid till semestern??
Helt omöjligt.
Tjing!