Ja för så är det på nåt vis... det här med livet. Det man avslutar och gör klart, det stannar kvar där det en gång var.
Den verklighet som var min, som jag ändrat, lämnat och vandrat ifrån, den verkligheten fortsätter existera i en parallell eller tidigare existens.
Allt som jag avslutat ligger kvar som ett minne, som en dimma med en doft. Ibland är den doften unken och obehaglig, men lika ofta förnimmer jag oändligheten när jag andas in och blundar.
Emellanåt stannar förnimmelsen till, gör en reva och tillåter mig att se tillbaka genom tidslagren. Samtidigt öppnas vägen för minnenas aktörer att åter träda in på scenen.
Jag tillåter och våndas, lever och lär, låter mig brinna och återfödas... som en Fenixfågel reser jag mig ur askan.
Färgerna klarare, synen mer medveten och jag hörs och märks tydligare än innan.
Tydligheten är viktig som en motpol till det dimmiga dået.
Nuet är skarp som is skuret med kniv.
Sinnena märker och skärps. Aktar jag mig inte hugger dåtidens oavslutade cirklar mig i ryggen och klänger sig fast som ett utsvultet odjur.
Gör klart, gör frid. Förlåt och bli förlåten.
Endast universum ställer reglerna.
Återigen hamnar mitt mantra i glödande guld mitt i mitt sinne.
Kärlek råder.
Släpp inte upp rädslans fula troll utan att först låta kärlekens ljus översvämma sinnet, världen och mitt eget inre universum.
Först då kan jag sluta cirklarna och vandra uppåt. Upp i evinnerligheten bland väntande gudinnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar