ibland är jag bara sååå otroligt korkad...

När man försöker så är det ju egentligen redan kört! Endera vill man inte eller så förmår man inte.
Men ändå fortsätter jag att försöka...

Gör våld på mitt eget sinne genom att tro att jag tror på något som hela mitt väsen skriker FEEEEEEL om.
Tror att det är hjärnan och intellektet som har koll. För där verkar allt vara i sin ordning... trovärdigt och sanningsenligt.
Dock borde jag lyssna än mer till intuition. För den är klockren. Ett första intryck är ett första intryck, och det sitter i djupet.
Jo, jag vet att man kan förändras, jag vet att man kan ändra sig också. Sånt märks tydligt när det sker. För plötsligt har det vänt i sinnet. Hela varelsen inser förändring och, ibland, förbättring.

Är första intrycket negativt har jag otroligt svårt att övertygas om att det handlar om något positivt. Sålänge som mitt väsen sätter sig emot intellektet så vänder jag inte alls sinnet så lätt.
Samma fenomen gäller också omvänt. Det tar tid innan jag är övertygad om någons/någots dålighet när mitt första intryck är positivt.
Kalla det förutfattade meningar, fördomar, dömande.... kalla det vad ni vill. What goes around comes around. Det du vill att andra ska göra mot dig o s v.
Det är universellt.

Det går inte att låssas inför mig längre. Jag ser, och jag ser igenom.
Brutalärlighet är bara ett ord. Säg vad du vill, men jag hittar ändå den innersta kärnan.
Hittar jag INTE en innersta kärna så spelar det absolut ingen roll vad din mun säger. Jag känner det jag tror på och jag tror på vad jag känner!

Så jag lär fortsätta försöka... lura mig själv... för att andra säger...
men innerst inne vet jag.