fast det är precis det jag ser.... Lite trött bara på alla våra medier som rapporterar om våren som om det vore något alldeles nytt påfund.
I och för sig har denna vinter varit en av de längsta, kallaste, snöigaste, gråaste, värsta vintrar jag någonsin upplevt, men inte tycker jag att det är särskilt underligt att snöeländet nu kommer att få ge vika för våren. För tänk... det händer varje år!
Just nu har konturerna och kontrasterna återvänt till omvärlden. Plötsligt ser jag hur tydligt trädens grenar avtecknar sig mot den blå himlen. Dikeskanterna visar också skarpa kontraster. Plogkanterna dras bakåt i en rasande takt och blottar den leriga jorden och det vissna fjolårsgräset.
På många ställen är kanten så rak att det ser ut som ett skolboksexempel på inlandsisens reträtt från landet.
Fåglarna invaderar också här och nu.
Dels har vi de eländiga, skrikande kajorna, som varje år envisas med att bygga bo i vår ena skorsten. Jag ber till alla gudar att ingen faller ner i vedspisen i år.
Det innebär att jag inte längre kan elda, för jag kan bara inte tåla tanken att jag kokar äggen i boet eller grillar fågelungar... så det får vara..
men nästa år.... då ska jag tokelda varenda dag så dom inte alls stannar till här.
Sen spanar jag hejvilt efter tussilago i alla dikeskanter efter vägen till jobbet. Trafikfarligt?? Om!! Men det kan vara värt lite vingel bara jag får se den första tussilagon för i år!
Ja bevare mig för detta. Vi kör ju oftast landsväg nuförtiden. Ingen trafik vare sig med eller mot. Möter vi 5 bilar på väg till jobbet brukar vi börja fundera på om det har brunnit i Kramfors.
Så det är tur att Timo är så bra på att köra bil. Ingen lek att ge sig in i stockholmstrafiken när man är van att vara ensam på vägen.... och t o m kunna spana efter tussilago.
Tjing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar